Novell |
En klocka ringer lågmält i samma ögonblick som dörren till konditoriet öppnas. Doften av nybakat bröd blandat med vanilj väller emot mig. Konditoriet är inte lika fullt som förväntat, det närmar sig ju ändå lunch tid. Allt är så annorlunda sen sist. Så länge sedan. Men känslan kommer smygande på mig. Ett obehag som jag trott växt bort. Men nej, vissa sår gror icke. Jag tar mig samman. Jag har bestämt mig. Detta ska göras. Endast en person före mig i kön. Glasdisken är full av olika sorters bröd. Där finns vetebröd, sådana som alltid är perfekt jästa, sådana som man aldrig lyckas med hemma. Dessa följs av wienerbröd som faller i smulor vid första tuggan, fyllda med olika sorters syltar och nötkrämer. I ett eget skåp står tårtor av alla dess slag. Sachertårtan med dess härligt kladdiga chokladöverdrag, Schwarzwald med de fina chokladflarnen nedstuckna i grädden eller kanske en vanlig frukttårta med höga kanter av vitchoklad och ett täcke av gelé ovanpå. Allt detta skulle i vanliga fall fått det att vattnas i munnen på mig men minnena förföljer mig.
Väggen i riktning mot norr är nu målad i en lite matt mörkblå färg som fondvägg mot resten av de beigea väggarna. Hålen i väggen är för länge sedan igenspacklade och stänket av blodrött finns inte mera. Inte heller skriken och blickarna.
Servitrisen som står vid disken ser upp på mig. Ett leende sprider sig över hennes ansikte, ögonen tindrar glatt, inga skuggor.
”Vad får det lov att vara?” frågar hon och gör en gest med handen i riktning mot alla de olika bröden i disken. Jag har redan bestämt mig men låter ändå blicken svepa över glasdisken en sista gång.
”En bagels…” säger jag och pekar mot de runda bröden med hål i mitten som ligger alldeles färska på ett ugnsgaller på ett litet sidobord.
”… Och så tar jag en kopp choklad.” Den unga flickan går fram till ett gammaldags servisskåp och tar fram en assiett och en gul kopp. Inte en sådan där modern mugg utan en kopp. En sådan man dricker te i och som alltid kyler ner teet alldeles för fort. En alldeles perfekt sådan.
Hon lägger upp bageln på fatet medan jag står och väntar, sedan gå hon ut i köket för att fylla på koppen. Först hade jag förväntat mig en sådan modern kaffeautomat där man kan välja mellan te, kaffe, cappucino, caffe latte och choklad. Men snart inser jag att någon sådan finns inte här och kommer aldrig att finnas. Servitrisen kommer ut igen med en rykande kopp och ställer den och assietten på en bricka. Jag plockar fumligt fram min plånbok och väntar spänt på priset. Hon slår in priset i en ålderdomlig växelapparat som plingar till när lådan far ut.
”13.50 zloty,” säger hon och ler det där leendet igen. Jag börjar nästan irritera mig på det nu. Kanske för att jag anser att denna gladlynta stämning inte passar in här. Inte nu, inte då.
Jag räcker fram mynten mot flickan som tar emot dem i sin hand. Mitt ena finger snuddar vid hennes hand. Jag ser ned på den, hennes unga fasta hand med fingrar som rör sig fort med arbetet bredvid mina egna, skrynkliga och förslitna med allt för grova fingertoppar.
Jag sänder henne en nick som tack och tar med mig brickan bort till ett litet runt bord. Bordet intill rummets norra vägg.
Det var mörk, både inne och utomhus. På bordet stod en ljusstake med en snart nerbrunnen ljusstump. Klockan på väggen tickade svagt i bakgrunden. Mamma tog fram de tjocka, mörka gardinerna som varje kväll hängdes upp i fönsterna. Rummet låg dunkelt i det svaga ljusskenet. Middagen var undan plockad och alla var upptagna med sitt. Själv satt jag under köksbordet. Bordsskivorna var nedfällda så att bordet blev som en liten koja som jag satt inuti. I händerna höll jag den rödmålade trähästen som mormor skickat till mig från Paris innan kriget. Nu mera kom aldrig någon post.
Jag lät hästens stela träben trumma mot trägolvet.
Pappa satt i den gamla fåtöljen med radion i knäet. Han skruvade förstrött på radion för att få in rätt kanal för de senaste nyheterna. Radion brukade förvaras gömd under en bräda i golvet under dagarna och användes mycket sällan för att spara batterier. I bakgrunden av det högljudda sprakandet hördes nu en raspig stämma. Den blev tydligare för ett ögonblick men försvann sedan igen. Pappa fortsatte att skruva på radion.
Koppen och fatet med bageln står fortfarande orörda på bordet. Kakaon har börjat sjunka ner till botten och ytan fått en ljusare färg. Jag tar skeden från tefatet och rör runt med. Kakaon virvlar upp mot ytan i chokladfärgade mönster.
Jag lyfter koppen och dricker. Den fylliga chokladaromen sprider sig i munnen och sugs upp av alla mina smaklökar. Smaken av vanilj och chili finns där gömda i bakgrunden.
En bil närmade sig. Ljudet hördes avlägset än så länge. Pappa skruvade fortfarande på radion. Mottagningen var svag. Min bror stod borta vid fönstret och såg ut genom en springa i de mörka gardinerna. Bilen hördes nu nära. Vi tystnade allihop.
”Pappa, bilen har stannat”, sade min bror Nijco.
Mamma sprang bort till fönstret och drog bort Nijco. Strålkastarna från bilen slocknade och två män klev ut. Mamma såg på pappa och deras blickar möttes ängsligt. Mamma hyschade ner oss och fattade tag i pappas ena hand. Jag kröp ihop under bordet så mycket jag kunde, skrämd av stundens oro. Snabba steg och höga röster hördes utifrån. Jag hörde att mamma kved till och sedan smälldes dörren upp.
Två högljudda röster, som skrek på tyska bröt tystnaden. De var uniformsklädda och bar vapen över ena axeln utifrån vad jag kunde se under bordsduken, som hängde ner en bit från bordet. De skrek ilsket åt min mor. Hon satte sig emot och de tog tag i henne. Jag förstod inte mycket av vad som sades, men jag förstod att det inte bådade väl. Det måste ha varit detta min mor talat om. De gånger hennes ansikte förvridits till ett oroligt mönster. Det hon visste kunde hända men lovade ändå varje kväll att det aldrig skulle hända oss.
Den ena mannen tryckte upp henne mot väggen. Pappa gjorde ett försök till att försvara henne men den andre mannen i uniform, som tidigare hållit sig borta vid dörren kom tyst närmare. Innan pappa ens hunnit vända sig om hade han fått ett hårt slag mot huvudet. Han sjönk ihop på golvet till en hög. Mamma skrek till. Själv satt jag helt stum medan tårar rann nedför mina kinder. Jag ville inte vara kvar här. Ville bara försvinna. Men mina ben var som fastlåsta. Jag kunde inte röra mig, tordes knappt andas. Den äldsta av militärerna röt till åt den andre på tyska som sedan snabbt drog iväg med mamma mot dörren och ut. Hon kämpade förgäves för att komma loss och sträckte ut armarna mot Nijco. Skrik hördes utifrån och sedan smällde en bildörr igen. Den kvarvarande mannen tog tag i Nijco och tryckte upp honom mot väggen. Han sparkade till pappa som halvt kvicknade till. Han röt till åt dem och pappa reste sig vingligt upp från golvet och lade händerna på huvudet. Varför förstod jag ej, men min bror gjorde likadant. Soldaten såg sig om i rummet. Blicken vandrade. Han närmade sig mitt gömställe där jag satt under bordet. Jag kurade ihop mig så gott jag kunde. Höll andan. Han var så nära. Jag kunde nästan ha mött hans blick om jag velat. Men jag vägrade, han skulle inte få se mig. Han skulle inte få mig med. Jag tyckte förskräckt att hans stannat just vid bordet jag satt under. Hans ögon rörde sig långsamt. Duken kanske hade rört sig tänkte jag förfärat. Jag satt helt orörlig för ett ögonblick. Varenda muskel var spänd. Plötsligt fick jag syn på en oro i hans blick, bara för en sekund. De obarmhärtiga ögonen var tillbaka igen. Han gick bort från bordet. Mot väggen. Väggen där min bror och far stod.
Allt gick väldigt fort där efter. Soldaten tog av sig geväret som hängt över axeln och riktade det mot Nijco. Han stelnade till och skräcken spred sig i hans ögon. Gevärspipan var en halvmeter från hans ansikte. Pappa bönföll förfärat soldaten. Jag blundade. Hörde soldaten befalla pappa att resa sig upp, men han rörde sig inte från golvet, som om han var okontaktbar. Försänkt i bön. Sekunder av tystnade gick, som följdes av ett skott.
Det öronbedövande ljudet skar som en kniv. Rakt genom hjärtat. Förfärad. Jag visste inte om jag någonsin skulle öppna ögonen. Sekunder som gav känslan av timmar. Slutligen öppnade jag ögonen. Mitt hjärta måste ha stannat för jag kunde inte höra det längre. Många gånger senare önskade jag också att det stannat. Men så hände aldrig.
Allt var stilla. Min far låg fortfarande på golvet, men allt för slappt. Soldaten stod än på golvet framför. Orörlig, med ett oberört stelt ansiktsuttryck. En smal rännil av blodröd vätska rann fram mot hans slitna kängor. Blod. Jag följde den svaga strömmen. Mot pappa där han låg på golvet. Ansiktet var vänt mot golvet. Den vita skjortan hade färgats röd. En pöl på golvet. Rött. Blod. Jag andades inte. Detta skulle inte hända. Inte nu. Inte oss. Vad hade vi gjort för att förtjäna detta straff?
Nijco stod frusen vid väggen. Skräcken i blicken hade övergått till att bli grumlig. Kroppen började svaja osäkert.
Soldaten klev över pappa, som låg kvar orörlig på golvet, och höjde geväret mot Nijco samtidigt som han tog ett hårt tag i hans arm. Han blev medragen mot dörren och för första gången under detta händelseförlopp såg han mig i ögonen. Han vred huvudet några knappa grader för att en sista gång möta min blick. Jag såg förtvivlan i hans blick och förstod då att vi aldrig mer skulle ses. Aldrig. Ytterdörren smällde igen. Klockan tickade lågmält medan radion, som inte stängts av, fortsatte att brusa. Allt var tomt.
Jag visste inte då vilket öde han skulle gå till mötes. Inte heller hur mycket av det han förutsett den där kvällen.
Koppen på bordet står halvdrucken men bageln ligger fortfarande orörd. Aptiten är som försvunnen. Jag reser mig upp och tar kappan som jag hängt över stolsryggen. Innan jag går låter jag handen fara över väggen en sista gång. Jag kan fortfarande se min kära familj stå där. Jag tar brickan och ställer ifrån mig den i brickstället. Snön faller lätt utanför fönstret.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 22 feb 06 - 06:22 | | As bra..!!! | Turk - 22 feb 06 - 03:58- Betyg:  | | Verkligen BRA! :O :D | | r___90 - 22 feb 06 - 03:27 | | Tack så jättemycket! Nu blev jag glad! :) | | hanske - 22 feb 06 - 02:49- Betyg: | ojoj jättebra. verkligen..du är en mycket duktig skrivare
Ha de fint |
|
|
|
