Demonprinsen ~ Del 20 |
Del 20
En av tjänarionnorna dök upp och började flirta med Zee som svarade lättsamt och roat med komplimanger, Sandra såg förvirrat på honom, hon förstod honom inte alls. Han blinkade åt dem och följde med tjänarinnan och när Sandra såg frågande på Erion såg rodnade han och harklade sig. "Kom såg går vi tillbaka till Julia och Damion, jag tror att de inte pratar just nu." Han förklarade sig "Grälat." Julia såg upp när de kom in. "Vart blev Zee?" Erion rodnade och Julia skrattade. "Okej, jag förstår, du behöver inte säga." Hon log mot honom. "Man vänjer sig." Erion himlade med ögonen. "Nej. Jag vet precis vad han sysslar med, han brukade komma på besök, min mor bjöd över honom. Jag hörde ju ryktena om honom till slut." Erion stirrade ner i marken. "Han är helt skamlös." Hario skakade på huvudet, Sandra såg frågande på honom, han hajade till. "Förstår du faktiskt inte vad de pratar om ännu? Tänk efter." Julia hade lagt handen framför munnen. "Ojdå, jag tänkte inte ens på det." Erion såg upp med ett svagt leende. "Men det var alltid min mor som bad honom komma över, han har svårt att säga nej." Alla hoppade till när följade röst hördes. "Uhuh, ja, han har det, så han for iväg med någon igen?" Det var Julie som kommit tillbaka.
Damion svor till. "Vanligtvis känner man av folks auror innan de kommer in i rummet." Julie log mot honom. "Min aura känner du på längre håll än så, det är därför du har så svårt att se den, den är nästan överallt." Julie såg ned och skakade på huvudet. "Man vet inte om man ska tycka synd om honom eller inte, när han är sådan där, den där Zee." Hon skrattade till och såg upp. "Men jag tror inte han lider alltför mycket av det, möjligtvis när han får stryk av någons man, som han inte visst hade någon man ens. Eller annars bara. Ivan håller också på att få stryk hela tiden, för att han jämt vinner i spel men ingen kan bevisa att han fuskar, Josh startar grälen, när han dricker." Hon flinade. "Men inte nu längre, eftersom Ivan hade ett exeprimet med en drog som gör den som är injecerad med den våldsamt illamående av alkohol, han var sur på Josh en dag. Vi får se om den någonsin slutar verka." Damion började skratta. "Det är vad vänner är till för, inte sant?" Alla utom Sandra började skratta, hon såg förvånat på dem och Julia lade armen om henne. "Vi har kanske lite konstig humor, vi skämtar nog om det mesta här, men det är för att orka leva med allvaret." Hon såg Sandra i ögonen och Sandra kunde plötsligt se att det fanns något i henne som inte fanns i de andra. Julia skrattade och gjrode en gest med handen, hon hade kännt av att Sandra hade kännt av henne. "Vit magi." Hon log och Sandra såg på hur hennes hand glödde av ett ljust sken. "Inte vanligt hos demoner, men jag är ju halvängel."
Joshua satt uppe på muren vid palatsgården på framsidan, soldaterna som stod på vakt ignorerade honom, de visste vem han var, hans arméer hade hjält till i kriget mot rebellänglarna som kristallens helande hade lett till att blev utfört precis i det här landet. Demonerna hade knapt hämtat sig från det, nu pratades det om en ny fara, men Joshuas närvaro ingav dem ändå en sorts trygghet, de visste att han var en bra ledare och ypperlig taktiker som verkligen minimerat förlusterna och skonat befolkningen så mycket som möjligt. Det gick att se att landet var krigshärjat, inte ens monstren uppförde sig ännu som normalt, de var aggressivare vilket försvårade återuppbyggnaden. Joshua visste att det var landet som fick lida för krigen, hans rike hade inte varit i krig under hans styre, inte på hemmaplan, men nu hotade oroligheter. Han visste att han hade blivit lovad hjälp av Lord Xelacsier, men han visste inte om han skulle klara av att ta emot den hjälpen, trots att det handlade om återbetalning för en skuld. Han drog sitt vapen och såg på det, det var av samma sort som de vapen Julie och Xelacsier använde, kirstalliserad magi, tappade han greppet om det, vilket i princip bara var möjligt ifall han förlorade medvetandet, så försvann det, men så fort han behövde det var det i hans hand. Han hade fått det under förändringen, när han borde ha dött, men på grund av vissa omständigheter dog han inte. Han fick mera krafter än han någonsin önskat sig, och då hade han i sin girighet önskat sig mycket, han ångrade varje ögonblick av sitt liv innan sin död, ibland önskade han precis som Ivan, att han kunde dö, på riktigt.
|
|
|
|
