På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Fina Flickor part two - del arton

I’ve got my best Sunday dress on, but still you aren’t looking my way

(Jen)

Åsynen av honom, av hans hand i Phoebes är som ett knytnävsslag, trots att jag vet. Nej, stryk knytnävsslag, det gör inte ont nog.
Hon trycker sig mot honom, och jag får lust att gå fram och spy på hennes fula Adidas skor. Han ser upp från marken, får syn på mig och tar ett steg framåt, öppnar munnen. Men inte ett ord kommer över hans läppar.
Inte ett enda jävla ord är jag värd.
Jag kollar rakt på honom, rakt in i hans gröna ögon. Och vänder om, börjar gå därifrån, och försöker att dölja det faktumet att jag inte har någon aning om vart jag är på väg. Bara bort. Bort!
Jag kastar en blick på klockan, inser att jag skulle hinna till matten om jag skyndade mig. Vad som helst är bättre än att vara kvar här, så jag snurrar runt igen och börjar gå mot den bastanta dörren som leder in till skolan.
En del av mig hoppas hela tiden att han ska komma springande bakom mig, ropa ”Jen, vänta!” och sedan säga något genomtänkt och underbart.
Men inga fotsteg hörs. Utan så mycket som en blick bakåt öppnar jag dörren och går in. Korridoren är tom, vilket den alltid brukar vara vid den här tiden, så jag skyndar bara vidare mot mattesalen, mina bara fötterär ljudlösa mot golvet.
Bara fötter? Fan. Varför har jag inga skor?
Kanske för att när jag föll ihop, eller vad man ska säga, så hade jag inga skor.
Jag stirrar på mina fötter och börjar helt plötsligt skratta. Hela situationen idag har varit så… inte direkt något att skratta åt. Och det är just därför jag skrattar.
Hur kunde jag inte märka att jag inte hade skor på mig när jag gick ut? Marken är ju ändå frusen och kall. Och trots att jag har hög smärttröskel idag så borde jag väl märkt något?
Jag rycker på axlarna, som åt mig själv, och öppnar sedan dörren till salen.
M. Henry, som står framme vid tavlan och skriver upp någon tredjegradsekvation, vänder sig om när jag kommer in med ett förvånat uttryck.
”Ah, Bonjour Jennifer, Inez sa att du var sjuk idag”
Jag blir stående en sekund. Varför skulle hon säga det? Hon bryr sig ju knappast om jag får lite frånvaro.
”Jag blev bättre” Skyndar jag mig att säga när M. Henry börjar se tvivlande ut.
”Ah, Bon. Du kan sätta dig bredvid Nathalie och fortsätta räkna där du är”
Jag nickar, tacksam för att han inte sa någonting om skor. Eller avsaknaden av ett par.
Nathalie ler som vanligt mot mig, lutar sig över och frågar vart jag har varit. Jag viskar ett kort ”Jag var sjuk” och slår sedan upp matteboken.
Samma simpla tal som vanligt. Tal jag redan kan. Men jag tar ändå upp det tråkiga, svarta kollegieblocket och börjar skriva av tal. En blick bredvid mig talar om Nathalies söta rosa kollegieblock är tomt, och jag vet att det skulle vara enkelt, hur enkelt som helst att bara böja mig över, peka lite och snabbt förklara för henne.
Så varför gör jag inte det?
"Du är alltid så snäll Jennifer, för snäll. Hjälper alltid alla och finns där. Du borde tänka lite mer på dig själv”Som vanligt hade Melanie fel. Jag är inte snäll. Inte alls. Jag tänker alldeles för mycket på mig själv.
Frustrerar slår jag igen boken och sitter och stirrar ut genom fönstret med någon konstig känsla i mig.
Jag vill någonting, jag vill någonting så mycket att det gör o n t.
Men jag vet inte vad det är jag vill.

Efter lektionen, när M. Henry meddelat att vi har prov om två veckor, får jag syn på Denise. Hur hon skjuter in sin stol, lägger väskan över axeln och går mot dörren. Hennes väska får mig är det som drar till sig mest uppmärksamhet. Men det är inte det att det är en prada eller Burberry. Nej. Det är att det är vilken väska som helst. Hon kan lika gärna ha köpt den på loppis eller nåt.
Jag slutar stirra på hennes väska och skyndar ikapp henne, lägger en hand på hennes axel. Hon vänder sig om med ett förvånad men samtidigt uttråkat uttryck och kolla uppfodrande på mig. Vad vill du?
”Har du lust att följa med till stan idag?”
Bara så där. Inga inledande trevliga fraser som, ”vilket fint väder”
Hon höjer på ett ögonbryn och drar upp väskan som hasat ner.
”Tja” Hon studerar mig ingående och verkar överlägga något med sig själv. ”Varför inte, jag ska ändå inte hitta på något”
Jag ler lite mot henne, bestämmer att vi ska träffas efter skolan vid äppelträdet och gör mig sedan beredd att smita iväg, men Denise stoppar mig med en sval hand på min axel.
”Varför följer du inte med in i matsalen och äter? Det är faktiskt god mat idag”
Jag sväljer mitt ”Nej tack”. Jag frågade faktiskt henne om hon ville följa med in till stan. Då har hon rätt att fråga mig om det här.
”Visst. Men jag har inga skor” Jag pekar lite på mina bara fötter och Denise skrattar till och visar en rad vita tänder.
”Du klarar dig nog. Kom” Hon börjar gå mot matsalen, men kollar över axeln så att jag följer med. ”Du brukar inte äta i matsalen va?”
”Nej” Jag skakar på huvudet. ”Jag brukar gå ut med Tinsley, min hund, och sätta mig nere på ett cafe vid havet”
”Åh, vad mysigt. Jag har alltid velat ha hund men mamma är allergisk” Hon rynkar på näsan och jag märker att hon har ett pärlband av fräknar.
”Bor din mamma i Frankrike eller?”
Hon skakar på huvudet, och öppnar dörren till matsalen.
”Hon bor i Chile, i ett gigantiskt hus med en tjugo år yngre Ricky Martin lookalike” Och som om hon läser mig fråga i mitt ansikteuttryck fortsätter hon ”Pappa bor i Versailles, på någon vinodling med sin ”väninna” Marie. Han vägrar erkänna att de har ett förhållande” Hon himlar med ögonen och skrattar till, och jag förstår att hon faktiskt tycker om sina föräldrar.
Denise pratar så öppet och ärligt att jag blir helt…jag vet inte, chockad kanske. Eller överraskad.
Hon tar en gul bricka och en tallrik, och lassar på massor med sallad. Jag följer hennes exempel, men tar bara lite mozzarella sallad, med tanken att jag bara kan äta osten och peta bort resten. Jag har aldrig stått ut med grönsaker.
Denise fortsätter framåt och skär upp en bit paj åt sig, och efter en frågande blick som jag besvarar med en nick skär hon upp en bit åt mig med. Den enkla gesten gör mig nästan sentimental.
”Åh, cheescake” Utbrister hon, nästan med barnslig lycka i ögonen. Jag tar en nästan lika stor bit som Denise, och följer sedan efter henne när hon går iväg på jakt efter ett bord.
Hon hittar ett nära ett fönster och slår sig ner längst in, jag sätter mig mittemot och börjar sortera ut ostbitar. Inez ser det och skrattar till, samtidigt som hon lassar in sallad i sin mun.
”Precis så där gör min lillasyster, Sharon”
Jag lägger huvudet på sned och ska precis fråga mer om hennes syster när hon lyser upp och vinkar åt någon bakom mig. En sekund senare placeras en bricka bredvid hennes och en liten puss landar på hennes kind. Jag försöker att inte låta min förvåning lysa igenom.
Javier.
Inez fortsätter att berätta om sin familj, medan jag prövande tar en bit av pajen.
Den smakar underbart.

Trädet skaver mot min rygg och jag kastar en blick på klockan för att se om det är jag som är tidig eller Denise som är sen.
Fem i. Jag som är tidig. Jag böjer mig ner, kliar Tinsley bakom örat och kollar upp när jag hör fotsteg. Men det är något som är fel. Jag hör för många fotsteg.
Denise. Javier. Jared.
Denise skyndar fram till mig, ger till ett litet tjut när hon får se Tinsley och sätter sig ner för att klappa henne.
”Javier och dom skulle in till stan och kolla något så jag sa att vi kunde åka med dom. Det är okej va?”
Ja. Visst. Varför skulle det inte vara det?
”Visst”
”Michel är bara och hämtar bilen” Förklarar hon, fortfarande med handen i Tinsleys päls.
Jag nickar lite, och försöker tränga undan känslan av att vara trängd i ett hörn.
Denise kollar upp från Tinsley och rynkar pannan.
”De är på väg mot oss” Påpekar hon och pekar på två svarthåriga ungdomar som hand i hand mycket riktigt går i riktning mot oss.
Jag spänner mig, och står emot viljan att springa, springa, springa härifrån.
Fotstegen kommer närmare och plötsligt står de framför oss.
Jag tar ett steg bakåt, och hamnar på Jared.
”Jennifer” Hälsar Phoebe och ler.
Jag ignorerar henne och stirrar på Robbie. Säg någonting då.
”Hej” Hälsar han, på svenska. Som om han vill kunna prata med mig utan att någon förstår.
Jag svarar stelt, på franska.
Jared kollar frågande på mig, och med en sista blick på Phoebes hand runt Robbie tar jag ett steg närmare Jared, fattar tag i hans hand.
Robbie sväljer och släpper Phoebe.
”Jen. Jag visste inte att du gick på den här skolan, jag lovar. Isåfall hade jag…”
Hade vadå? Inte åkt hit.
Jag svarar inte, utan börjar leka med Jareds hår, och undviker hand förvånade blick, men han tillåter min hand i hans hår, trots att han inte alls vet vad som pågår.
”Känner du honom?” Undrar han med en blick på Robbie.
”Non” Mumlar jag samtidigt som Robbie svarar ”Oui”
Denise låter blicken vandra mellan mig och Robbie, och vänder sig sedan mot honom.
”Hon verkar inte vilja prata med dig” Hon säger det vänligt, men hennes blick är hård.
Robbie ignorerar henne och vänder sig mot mig.
”Håll dig borta från honom” Han nickar mot Jared, fortfarande pratandes på svenska.
”Jaha. Så jag får inte tycka om någon?” Jag trycker mig närmare Jared, också jag pratandes på svenska.
”Han är inte bra för dig. Jared är inte bra. Håll dig borta från honom, Jen”
Jag har inte sagt att han heter Jared. Känner de varandra?
”Kom, Michel har kommit med bilen” Denise tar min hand och pekar mot den röda mustangen.
Lättad tar jag upp Tinsley och småspringer mot bilen.
Jag säger inte hejdå.

Kommentera, folks :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 18 maj 08 - 11:18- Betyg: