Jag älskar min bror (kap 9) |
Har skrivit två nya delar idag, dem är dock korta men jag visste inte hur jag skulle få ihop det och vad som riktigt skulle hända.... :/ Men nu vet jag lite mera och fått fräscha idér ;) hehe
Menmen, kommentera gärna om du känner fört (: <3
Kapitel 9
Det min syn mötte var en pojke i min ålder, kanske något år äldre och nästan två huvuden längre än mig. Eftersom jag själv är knappt hundra sextio centimeter lång så kan nu ju gissa er fram hur kort jag kände mig! Kom att tänka på Bill, han är också längre än mig, mycket. Londons Knarkare stirrar på mig med rödsprängda ögon efter alla, ja säkert år av tabletter och alla möjliga slags knark och alkohol. Tyckte faktiskt väldigt synd om honom, hur kan en sån söt grabb vändas och bli ett vrak? Eller en ännu bättre fråga, varför ska killarna man tror sig börja gilla alltid att röka som Bill eller nu som Londons Knarkare, dricka och förstöra sin kropp och själ men att spruta in heroin in i blodet?
”Nå? VEM fan är due?! Och vart FAN är jag?”
Jag hoppade nästan upp i taket av hans höga tonfall.
”Ja… Ja… Jag… Mar… Sara.”
Stammade jag fram, verkligen lyckat! Kände mig som ett stort fån!
Han fortsatte bara stirra på mig, tog ett steg framåt och själv tog jag ett bakåt av ren reflex, stötte emot den hårda och kalla metallen av diskhon. Stod med ryggen mot den, greppade tag med händerna så hårt jag bara kunde och om jag skulle titta på dem skulle de inte ha någon färg.
”Är du rädd för mig?”
Han kollade förvånat på mig. Och då menar jag också FÖRVÅNAD, från att ögon blixtrat förvirrning och vrede blev dem helt nollställda. Ja, dem ploppade nästan ut. Undra om han skrattar åt mig inom sig, tänkte jag för mig själv. Skakade sedan på huvudet till svar.
”Men varför backar du undan då när jag tar ett steg närmare?”
Frågade han och genom det tog han ett ännu ett steg närmare, bara fyra meter till och sedan skulle han stå precis framför mig. Jag bevekade hans steg som tog ett ytligare steg framåt, själv försökte jag baka mer men jag kom inte längre. Instängd. (Hjälp!) Snabbt tittade jag åt höger, en vägg och ett hörn, sedan åt vänster, min utväg. Om jag springer snabbt så hinner jag ut genom ytterdörren. Men mer hann jag inte tänka på fören jag upptäckte att han nu bara var två meter från mig.
”Jag är inte rädd för dig.”
Tror nog att jag sa så mest för att övertyga mig själv, fast det var ju också mitt eget fel som tagit med honom hem. Så blir jag våldtagen eller mördad kan jag bara skylla mig själv.
”Det är inte vad jag ser.”
”Vad ser du då?”
Hur dum får man bli?! ”Vad ser du då?” Kan man verkligen fråga så?
”Jag ser att du är rädd för mig.”
Svarade han, flinade stort och dem gröna skarpa ögonen som jag håller på att drunkna i verkligen glittrar till av busighet. Ja, som han tycket att detta var en väldigt rolig situation! Vänta, sa jag just för mig själv att jag håller på att drunkna i hans ögon?
Vad hände med Bill och Tobias? Killarna som är en del av mitt liv?
”Varför tror du att jag är rädd för dig?”
”För att varje gång jag tar ett steg framåt, tar du ett steg bakåt. Trots att du inte kan baka mer.”
Han höll kvar blicken som lim, vägrade lämna mitt ansikte och ögon. Glodde, stirrade och flinade! Hur vågade han?!
Hjärtat bultade redan hårt mot bröstkorgen, tror snart att det hoppar ur. Jag är ju för fansen livrädd, chockad över att ha insett det stirrade jag in i hans ögon och svalde tvingat.
”Kanske är det för att jag nyss insåg vad jag har gjort.”
Sa jag utan att tänka mig för. Det enda jag såg var Londons Knarkare med sina smala läppar bara fem steg ifrån mina och värmen som stiger inom mig.
Jag har aldrig känt såhär förut, vad är detta och vad betyder det?
”Vad är du gjort?”
Svarade han bara lugnt, men bestämt tog ett steg till och blicken fortfarande fastklistrat på mig. Som i hypnos svarade jag bara och pratade på utan att så mycket tänka på orden som trillade ur min mun.
”Tog med dig hem.”
”Jo, jag har märkt detta. Varför gjorde du det?”
Frågade han mjukt. Fyra steg till sedan var det inte långt ifrån våra ansikten.
”För jag tyckte synd om dig där du låg bland soporna.”
Fortfarande totalt borta i en annan värld pratade jag på.
”Jag såg din dimmiga blick, sprutan och kom fram till att du är en missbrukare. Tog med dig hit, till min lägenhet… eller jag min och min…”
Hann inte säga mer fören han avbröt mitt prat genom att ta ännu ett steg till. Ett steg till, tänkte jag och luften mellan oss kunde suddas ut, jag kan redan nu känna hans andetag mot mitt ansikte. Han log, jag smälte och log automatiskt ett typiskt tjej leende som man får när en kille man tycker ser bra ut ler mot en.
”Missbrukare?”
Han kollade frågande på mig.
”Ja… det du är…”
Stammade jag fram.
”Jo, kanske det…”
Han böjde ner blicken, kollade ner på sina fötter. Som om han skämdes, skämdes över den han var och det han gjorde. Blev genast ledsen för honom, han verkar så, ja vad ska jag säga… Mörk. Ett svart moln svävar ovanför hans huvud, lämnar han inte ifred och när han tittade upp igen skymtade jag ett par tårar i hans gröna ögon. Något plågande han. Kom jag fram till, inte drogerna utan något annat. Något långt tillbaka, kanske något som hände i hans barndom.
”Rasmus.”
Jag ryckte till, kom tillbaka till nuet.
”Rasmus, jag heter det.”
Svarade han då jag måste ha sett lite spak ut. Tittade på mig med mjuka ögon och log, ett sött leende som på en treårig liten pojke med sin favorit gosedjur i sin famn.
Rasmus, tänka jag och smakade på ordet, Rasmus det är fint namn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 12 jun 08 - 20:06- Betyg:  | | "rasmus nalle" heter ju en tv figur som fanns för länge sedan =) <3 | | foreversacred - 15 mar 08 - 11:43- Betyg: | | naw rasums haha gulligt | | Mangasagan - 14 mar 08 - 18:44- Betyg: | | Jättebra<33 |
|
|
|
