Come and get me if you can(del 30) |
Den här fattar jag inte varför jag lägger ut eftersom den totalsuger, men i alla, enjoy, jag har en liten fortsättning på den för dem som vill ha
Kapitel 30
Everything doesn’t end with a happy smile…
Sebbe
Jag kan inte säga att jag förstår allt just nu. Gumman, du verkar inte lyssna när läkaren säger att det inte går att göra abort och att det skulle skada dig om de ens försökte. Förstår du inte? Det här kan ta död på både dig och barnet… Du vill väll ändå inte dö? Jag har aldrig ens hört dig prata om döden och jag har utgått ifrån att du är lycklig. Idag när jag ens tänker såhär verkar du ganska lycklig förutom att du verkligen vill göra abort. Visst, jag hade kunnat låta dig göra det om det inte var skadligt för dig själv, men nu är det skadligt och jag tänker inte låta dig förstöra ditt eget liv och din egen kropp. Visst, din mage kommer att växa mer än vad den redan gjort och du kommer att känna dig tjock, men sedan kommer du föda en vacker flicka eller en söt liten pojke och sedan kommer du att gå ner i vikt igen. Du oroar dig onödigt mycket för att du ska bli tjock, för älskling, du av alla har för svårt att bli tjock. För mig kommer du aldrig att vara tjock, du kommer vara samma smala tjej som alltid för mig. Kan du inte bara förstå det här för min skull? Ja, jag vet att det låter själviskt, men tänk om du dör om de försöker göra abort då. Om både du och barnet dog så vet jag inte vad jag skulle göra. Vi kan bli en lycklig familj om vi bara försöker fast du vill inte ens försöka bli lycklig igen. Jag förstår mig verkligen inte på dig ibland och jag kan inte säga det här till dig för då kan det ju göra dig upprörd och det är det sista jag vill ska hända. Nu var hon ju tekniskt sett tvunget att föda barnet så länge hon inte fick missfall, men hon var inte det minsta rädd för det så jag visste inte alls vad som skulle hända. Hm…Jag fick väll vänta och se vad som skulle hända.
– Okej, du väljer, ligg still och låt barnet återhämta sig, eller dras med att du behöver ligga still i flera dagar. Alltså, inte kunna gå upp. Vi måste göra något för vi kan inte bara strunta i barnet.
– Men fattar ni inte? Jag vill inte bli mamma såhär tidigt i mitt liv. Jag vill inte bli mamma alls för den delen. Snälla, gör något för att ta död på barnet. Jag orkar bara inte föda det. Jag orkar inte.
Nu grät hon verkligen. Det såg ut som om hon inte orkade mer alls, men jag tänkte vara där och stötta henne så mycket som hon lät mig göra det. Ja, och till råga på allt så var hon inte det minsta lugn. Läkaren gick därifrån och jag klappade med handen på mitt knä så att hon kunde sätta sig där om hon ville. Tydligen så tvekade hon lite i alla fall, men vågade inte riktigt. Det var en början i alla fall och det fick jag väll nöja mig med så länge. Äh, tänkte jag, hon grät ju så det här kunde ju inte gå helt åt helvete. Någon gång i livet så fick man ju faktiskt chansa. Jag tvekade och satte mig sedan på sängkanten. Nu satt hon ju upp så det här skulle nog gå vägen. Bara smyga armarna om hennes midja och sedan försöka lyckas med konsten att hålla om henne. Ju närmare jag kom henne desto mer började hon gråta. Nu grät hon verkligen massvis, men jag trodde på att jag verkligen skulle kunna trösta henne. Jag smög upp armarna omkring och kramade om henne väldigt försiktigt. Nu var jag tvungen att vara väldigt försiktig för annars kunde hon börja skrika åt mig igen. Efter ett bra tag så började hon slappna av, men hon grät fortfarande som om någon slitit ut hjärtat ur hennes kropp. Just nu var hon så himla sårbar att det gjorde ont i mig samtidigt som det inte gjorde något alls för mig. Jag ville ha henne sårbar så att jag hade någon minsta lilla chans att få henne tillbaka. Nu kanske jag borde ta chansen och se till så att jag får henne tillbaka utan allt för mycket bråk.
- Gumman, det ordnar sig, som sagt, jag uppfostrar barnet om du bestämmer dig för att du ändå inte vill ha det.
- Jag kommer aldrig vilja bli mamma… Och inte till dit barn i så fall.
- Så… Varför tvekar du då? Det är alltså inte för att barnet är mitt?
- Jag önskar så mycket att det inte vore ditt för då hade jag kunnat göra abort för länge sedan. Då hade jag inte ens tvekat det minsta, men jag ville låta dig vara med och välja också.
- Vara med och välja? Okej, visst, nu gör vi såhär och våga inte ens protestera. Du vilar och sköter dig hela den här graviditeten så kanske du slipper att ta hand om barnet hela tiden. Däremot om du missköter dig så lovar jag, jag sticker ifrån dig och då får du ta hand om barnet alldeles själv. Om du vill ha hjälp med uppfostran så gör du bäst i att lyssna på mig. Om inte så är det ditt val och då kan du bara skylla dig själv, okej?
Sandie
Vad bestämd han hade varit helt plötsligt. Vad hade hänt med honom egentligen? Brydde han sig så pass mycket? Förstod han inte att jag inte ville ha kvar barnet eller? Fast i och för sig, om jag väl var tvungen att behålla det så var det väll ganska bra att ha hans hjälp. Jag skulle nog inte klara det alldeles ensam. Visst, jag kunde försöka, men till slut skulle jag väll bryta ihop totalt. Jag vet inte ens hur man ammar ett barn eller hur man byter blöja på barnet, hur i hela friden ska jag orka uppfostra det i arton år alldeles ensam? Nej, utan Sebbes hjälp lär jag väll bryta ihop. Jag orkar inte det här utan honom har jag kommit fram till så jag får väll bara ta och lyda honom då. Att ligga still och bara vila skulle inte bli särskilt kul, men det var väll okej om han var här med mig. Fast i och för sig så skulle jag ju tvingas leva med Sebbe nu och även tvingas berätta för mina föräldrar att jag var med barn. Det är inte så kul som ni kanske tror. Att redan vid sjutton års ålder behöva snacka med sina föräldrar om barn, ett barn som växer inom en själv. Jag skulle ha gjort abort när jag hade chansen, men så smart var jag ju inte då. Nu har jag faktiskt bara mig själv att skylla. Visst, jag kan skylla det på Sebbe och gå emot honom, men då har jag ju ingen som hjälper mig sen och barnet kommer att förlora sin pappa då. Kan jag göra så mot det? Nej, det kan jag egentligen inte. Jag skulle inte kunna leva utan min egen pappa så jag kan inte göra så mot mitt eget barn. Nu visste jag att Sebbes morsa var död och det kändes hemskt att veta, men på något sätt gjorde det så att jag ville behålla barnet. Som om det var min skyldighet tack vare det. Sebbe hade ju förlorat sin mamma, inte skulle han behöva förlora sitt eget barn också. Och nu när jag tänkte på allt så kände jag mig otroligt självisk. Jag hade bara tänkt på mig själv, inte vad Sebbe ville och inte vad som var bäst för vårat barn. Det förtjänade ju faktiskt också att få en chans här i livet och Sally, ja, hon skulle ju bli faster så det var orättvist mot henne också. Det var orättvist mot alla andra än mig själv om jag ska vara helt ärlig. Visst, det är orättvist mot mig själv om jag föder det, men det måste jag ju faktiskt. Läkaren sa att det var alldeles för farligt för både mig och barnet att göra abort. Visst, barnet skulle säkert dö, men jag kunde bli skadad på vägen. Då kanske jag skulle få en skada för livet och barnet skulle ju vara helt dött. Tänk om jag inte kan få något mer barn sen efter det här då? Då skulle jag ångra mig så otroligt djupt och bara vilja ha tillbaka barnet. Tänk om det är en vacker liten flicka eller en söt liten pojke? Tvillingar är det inte i alla fall och det är en stark lättnad för mig för läkaren har hela tiden kallat barnet det och aldrig sagt dem. Då kan det bara vara ett.
– Sebbe, om jag gör som du säger, lovar du då att finnas här för mig? För jag klarar det inte utan dig och jag kan inte låta barnet växa upp utan sin pappa. Du borde inte heller kunna göra det för du vet hur det är att inte ha båda sina föräldrar där.
– Ja, lugn, gumman, jag lovar, klart jag kommer att finnas där för dig och barnet, men inget mer snack om abort nu. Du skrämmer ju nästan livet ur mig. Du skulle ändå inte kunnat göra abort för innerst inne bryr du dig nog om fostret.
Jag skakade på huvudet. Hur kunde han veta vad jag kände? Jag var ju bara tvungen att erkänna att han hade rätt. Jag hade inte kunnat göra abort än så varför skulle jag kunnat göra det om det fortfarande gick då? Klart jag inte skulle kunna, Sebbe skulle antagligen hindra mig eller så skulle jag väll inte våga själv. Javisst, kalla mig feg, men det är faktiskt inte så lätt att bestämma över någon annans liv. Att bestämma över mitt eget är faktiskt nog.
– Nej, men måste du ha så himla rätt i allt eller? Det är nog svårt att fatta ett beslut ändå.
– Lugn, det är inte så att jag försöker göra dig illa, jag kommer alltid att finnas här för dig och förlåt att jag ens gjorde dig gravid, men det kan jag faktiskt inte rå för. Det var absolut inte min avsikt.
– Visst, erkänn att du är jävligt glad över det här och inte skulle ändra det om det gick?
– Nej, jag ångrar det inte, och som sagt, jag ska finnas här för dig, vare sig du vill eller inte så blir du bara av med mig om du inte gör som jag sa
– Okej, okej, som sagt, jag ska göra som du sa för jag bryr mig om barnet och jag älskar dig fortfarande.
Nu kändes allt faktiskt bra och tro det eller inte, men jag var faktiskt lycklig. Jag har Sebbe vid min sida, och älskling, tack för det. Jag kommer inte klara mig utan dig fast jag vet nu att du finns vid min sida och tro mig. Vi kommer klara det här tillsammans även fast jag klagar på allt rätt ofta. Du behöver ju inte lyssna på när jag klagar.
|
|
|
|
