Demonprinsen ~ Del 19 |
Del 19
Sandra var chockad, hon hade varit nyfiken på varför Ivan var en dödssökare, men inte anat att det kunde vara något sådant. Hon ryckte till när Erion lade handen om henne. "Du ser ut som om du sett en skuggkappa." Han pausade och förklarade sig. "Det är en skuggkidnappare, de hoppar in i ens skugga och gör som de vill, när man lägger märke till det kan man bli chockad, men de flesta blir irriterade, de är harmlösa egentligen." Sandra log svagt. "Lustiga saker ni har här." Erion log. "Monster är lustiga saker ibland, eller skrämmande." Sandra tog ett djupt andetag och andades ut. "Jag frågade honom om varför han är en dödssökare." De vände sig om när de hörde någon harkla sig. "Han berättade inte sant?" Erion såg förvånad ut. "Han berättade? Varför? Man berättar inte sina svagheter." Zee steg fram och log sorgset. "Om inte det är något som chockar ens fiender mera sagt än osagt." Zee såg bort i korridoren. "Han brukar inte berätta, han håller sig mest för sig själv, Josh med. Alla känner till om mig dock." Han log och Sandra såg på honom. "Fast det gör ont i dig också, att du var typ mobbad?" Zee rykte på axlarna. "Vissa föds, växer upp, lever, dör, utan någon större smärta. Andra stöter på motstånd i livet, det förändrar dem, demonerna kanske ser det som en svaghet, men Ivan har nog bevisat motsatsen. Ni hörde att han tog ett vad och besegrade en legion va? Tusen soldater?" Zee skakade på huvudet. "Han bara inte inser sin egen styrka, Julie har tyvärr samma problem." De såg båda på honom.
Hario såg ut mot gården dit Josh och Julie sprungit, sedan såg han tillbaka på Damion som satt och tjurade och Julia som pratade med Essis, han gick bort till Tiram. "Ursäkt att jag frågar, men känner ni till något om den där mannen som sprang ut dit?" Tiram såg förvånat på honom. "Joshua?" Hario såg på honom. "Kallas han så?" Tiram nickade. "Sedan en tid tillbaka." Hario log snett. "Så han har haft ett annat namn." Tiram såg allvarligt på Hario. "Du behöver inte bry dig om hans förflutna, även om hans tankar inte alltid ändrat så har hans handlingar det." Tiram fortsatte. "Behöver du bevis på att de går att lita på? De har alla räddat hennes liv, Juliels. Joshua när han insåg att han var nära att förgöra henne, han räddade henne, från honom själv. Han hade tänkt låta de som skulle rädda honom döda honom, trots att han är en obesegrad krigare med mångas liv på sitt samvete, men hon hindrade dem. Mera vill hon inte säga, annat än att han har sina orsaker. Har inte vi alla?" Hario såg ner i golvet och bet sig i läppen medan han skakade på huvudet. "Jag anade det. Det är verkligen inte en samling vänliga demoner hon har att göra med, även om." Han såg upp. "Jag antar att man kan tro det." Tiram log mot honom. "Vi pratade en del, Juliel och jag, innan Essis förvandling. Hon är väl medveten om sina vänners, hur ska man säga, brister? Men de är hennes vänner, och kanske du någon gång kan se, men de gör allt för henne." Tiram skrattade. "Lita inte på dem, lita på henne."
Zee lutade sig mot väggen. "Jag menade precis vad jag sa, Julie är stark, men eftersom hon hindras av vissa saker, som en extrem smärta när hon dödar, och mår dåligt av att tortera någon, så kan hon inte göra så mycket där. Men hon har en annan styrka, som man anar bara man är nära henne, men hon förstår inte hur stark hon egentligen är." Han skrattade. "Fast egentligen så är hon bara ett barn, hon var inte menad att existera i den meteriella världen, men skaparen tyckte att hon behövde hennes krafter, vilket aktiverade Xelac eftersom han inte tänkte låta henne stjäla Julies krafter, det gillade hon inte. Skaparen har aldrig gillat Xelac, han är tiden, och döden, i hennes mening förstör han allt hon skapat, Julie försöker säga att det gör hon själv med med att strida mot honom." Zee skrattade. "Hon har även sagt att livet och döden förstör minst lika mycket. Hon känner de levandes smärta, hon vet hur det finns folk som längtar efter döden, och hatar henne, hatar livet." Sandra märkte att Erion höll på att ramla och tog ett stadigare tag i honom. "Nu vet du vilka din mormor och morfar är." Zee log med hela ansiktet. "I princip." Han behöll ett roat leende. "Men de går att lära känna, de är mera än endast sina krafter i dessa dagar, de har vuxit med livet, hur det var i början, det vet ingen." Han flinade. "Utom möjligtvis Xelac, som är evigheten, och Jei, som är ingeting. Men nu behöver ni inte flera av universums mysterier att fundera på." Han skakade på huvudet. "Du har väl hört det Erion? Vem vet, och vem bryr sig? Funderar man för mycket blir man tokig." Han skrattade. "Demonernas viktigaste ordspråk."
|
|
|
|
