Andning. |
Jag kan inte prata. Och nu kan jag inte längre andas.
Jag blev yr. Mitt huvud kändes tungt. Jag trodde stundtals att jag skulle svimma, att jag var på väg att förlora mig själv. Sedan huvudvärk.
Jag andades inte. Andades så sällan, så ytligt som möjligt. Korta, snabba, tysta andetag.
Inger betraktar mig, Olga ser på mig. Den är så tyst, tystnaden. Det enda som hörs är min andhämtning. Och den hörs, mycket. Inandning. Utandning. Det är hemska ljud. Jag måste ansträng mig mer. Inte andas så ljudligt. Tystare, tystare.
Hur ser jag egentligen ut när jag andas? Jag behöver mer syre nu. Dra in luften. Hur ser jag ut när jag andas såhär? Åh, jag vet. Det ser konstigt ut, fel. Och det hörs, jag låter. Ni ser mig, ni hör mig. Jag vill inte att ni hör mig när jag andas, jag vill inte att ni ser mig när jag andas.
För jag skäms.
Skäms jag för att jag andas? Skäms jag för att jag måste andas?
|
|
|
|
