Ville och Helge, mina änglar! Th- del 11 :) |
Sorry, att det har tagit tid (A)
Men jag har skrvit och sedan suddat ut, för att jag inte blivit nöjd, sedan skrivit, suddat ut.
Jaaaow, så har jag hållit på ett rätt så bra tag ! xD
Haha, men men, nu (ÄNTLIGEN) kmr nästa del (11) utav denna lite mobbade novell xD
Read und Enjoy! <'33
(& GLÖMM FÖR GUDS & DIN SKULL INTE ATT KOMMENTERA XD)
Thea
En stund senare ligger jag i min och Toms säng.
Detta börjar likna en mardröm, fast en som man aldrig vaknar upp ur...
- Tomi? viskar jag och han vänder sej om och kollar på mej.
- Jaa?
- Ehm... du förut.. börjar jag men hinner inte längre förrän en smäll hörs och vi båda hoppar upp ur sängen.
- Vad händer? frågar Tom och jag kollar mej förvånat omkring.
Bill ligger på marken och har antagligen ramlat ut från sängen.
- Aj.. säger Bill och gnider sin ömma rygg.
Tom går fram till honom, han vinkar åt mej att hjälpa honom.
Jag går motvilligt fram till Bill och räcker honom min hand.
Men min och Toms gemensamma styrka drar vi upp Bill på fötter.
Han "ramlar" framåt och drar sedan ner mej...
- Oj, sorry, säger han.
Tom skrattar till.
- Du håller tyst! väser han i mitt öra medans Tom måste vika sej dubbel för att få luft.
Jag blev helt ställd, vad ska jag ta mej till?
Just kan ju inte få veta, det är ju för fan hans pappa!
Mamma, nej aldrig, inte pappa heller...
Tom... Jag skulle vilja men vågar inte, tänk vad Bill skulle göra då?!
Jag reser mej upp och mumlar ett 'jag går en sväng'.
- Men det är ju mitt i natten! hör jag Tom säga men jag bryr mej inte utan drar på mej jackan och skorna.
Sedan börjar jag gå samma väg som förut.
Jag sätter mej på parkbänken, det är mörkt men jag ser tillräckligt för att inte snubbla över flaskor och annat skräp som ligger på marken.
Med pannan lutad mot mina knän och tårarna som rinner ner för mina kinder.
- Thea! Thea! hör jag någon ropa.
Jag orkar inte kolla upp, men den som ropat på mej sätter sej brevid mej och lägger en tröstande hand på min axel.
Handen som är så lik Bills.
Jag kollar upp och ser Tom sitta där, han kollar oroligt på mej.
- Varför gråter du? säger han och drar mej tätt intill honom.
Jag svarar inte, utan bara gråter.
- Scch.. viskar han och pressar sina läppar mot min tining.
Jag sluter ögonen, en bild på Bill dyker upp framför mej och jag öppnar snabbt ögonen.
Tom lägger sina stora, varma händer på mina axlar och sedan håller mej på en armlängds avstånd.
- Snälla, berätta vad som har hänt! ber han.
Jag vill så gärna, jag vågar inte möta hans blick utan kollar istället ner på mina lår.
- Litar du inte på mej? säger han med en sorgsen röst.
Jag nickar kort.
- Men varför berättar du inte då? säger han.
Jag svarar inte utan fortsätter med att stirra ner på mitt lår.
- Älskar du mej inte?
Jag flämtar till, hur kunde han tro något sånt?
Jag kollar upp på honom, han höjer ena ögonbrynet.
Han ställer sej upp och vänder sej om.
- Jag går nu, mumlar han innan han börjar gå.
- Tom! Vänta! ropar jag och börjar springa efter honom.
Jag springer om honom och lägger mina händer på hans axlar.
Nu var jag tvungen att berätta...
Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag sedan börjar jag berätta.
Berätta vad som hade hänt medans han och de andra vart på interjuv.
Tom bara står och stirrar på mej.
Hans ansikte blir rödare och rödare desto mer han lyssnar på mej.
När jag tillslut berättat klart är hans ansikte så rött att han likar en koktkräfta!
- Han.. den.. börjar han och knyter nävarna så att knogarna vitnar.
Sedan börjar han gå med bestämda steg emot bussen.
Jag försöker stoppa honom mej lyckas inte, han är bokstavligt talat ostoppbar!
När han kommer fram till bussen, rusar han in till Bill, drar bort draperiet och ryter:
- VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DEJ?
Bill hoppar till och kollar yrvaket på sin tvillingbror.
- Va? säger han.
- Du vet mycket väl vad jag menar! ryter Tom.
- Nej, jag har ingen aning om vad nu snackar om, säger han och kollar sej förvånat omkring.
Jag känner mej yr och jag backar ett steg.
Yrseln blir värre och jag känner att jag måste sätta mej ner.
Deras röster blandas ihop till en ända stor röra, huvudet känns som om det ska expoldera vilken sekund som helst.
Både Bills och Toms konturer blir suddiga och snart ser jag bara en ända stor röra utav olika färger.
Tillslut blir allt svart och jag ramlar ihop på golvet...
- Vad hände? mumlar jag och slår upp ögonen.
- Du svimmade, säger en obekant röst.
En man i vit rock står framför mej.
Jag ligger i en säng, i ett obekant rum.
Var var jag?
- ...sjukhus... hör jag doktorn säga.
Jag kollar mej förvånat omkring, läkaren ler mot mej.
- Vill du att jag ska släppa in någon? säger han.
Minnet kommer tillbaka.
Tom!
- Tom! säger jag snabbt.
Han nickar och sedan går han ut genom dörren.
Tom kommer in och rusar fram till mej.
Han kramar om mej och jag bevsvarar kramen.
- Lova att aldrig göra så där igen! säger han när han har släppt taget om mej.
Hans ögon är röda och fortfarnade blöta efter tårar.
- Vad hände? frågar jag igen och Tom sätter sej på sängkanten.
- Jag vet inte riktigt, du bara svimmade... säger han.
Jag skakar på huvudet.
- Vad hände mellan dej och Bill?! säger jag och Toms leende försvinner.
- Han säger att du har hittat på det...
Jag flämtar till.
- Varför skulle jag göra det? säger jag förvånat.
Tom rycker på axlarna.
- Tror du på mej, eller på Bill? viskar jag.
Tom flinar.
- Dej såklart! säger han och pussar mej i pannan.
Jag ler och tar hans hand.
En sjuksköterska kommer in.
- Orkar du ta emot resten? säger hon och ler.
Jag ler tillbaka och nickar.
Hon försvinner och sedan kommer Gustav och Georg in.
Pappa rusar fram till mej och kramar om mej.
- Aaaj! Du stryper mej! säger jag.
Både Tom och Georg skrattar.
Pappa släpper taget om mej och jag kan äntligen andas igen.
- Hur mår du? frågar han och kollar oroligt på mej.
- Bra, säger jag och rycker på axlarna.
Min mobil piper till och jag tar snabbt upp den från bordet brevid sängen.
"Hey Mrs Kaulitz!
Hur är det?
Vi saknar dej / Kram Ville, Helge och mamma"
Jag kan inte låta bli att skratta.
De kollar på mej, jag visar de medelandet och sedan skrattar de med.
Tom ler mot mej och jag ler tillbaka.
För det var ju faktiskt sant!
"Hey!
Jag mår bättre nu!
Hur går det med dem?
Saknar er med! / Mr Mrs Kaulitz"
Skrev jag och sedan skickade tillbaka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 15 mar 08 - 19:31 | | Underbar <3 | Toftered - 15 mar 08 - 13:48- Betyg:  | shit vad bra du skriver!
Jag vill ha mer!
Kan du höra av dig när nästa del kmr?? | | BlodRosen - 13 mar 08 - 21:35- Betyg: | | Gud så bra att hon berätta,annars ahde ja dööööööttt!!xD | | turbo001 - 10 mar 08 - 15:47- Betyg: | GAAAAH!!! duktigt av henne att berätta!! men du får INTE göra så att Bill och The blir ensamma för då vet jag någ vad som kommer hända......
.... just det han slår henne gul och blå!! |
|
|
|
