Jag älskar min bror (kap 8) |
Här kommer då kapitel 8, blev lång. I alla fall än vad det brukar bli ^^ Men ska inte snacka så mycket mera nu, lämmna gärna en kommentar om du känner fört (: <3
Kapitel 8
Efter mycket krångel och fummel fick jag äntligen upp grabben för trapporna i min lägenhet och lade honom i det andra sovrummet bredvid badrummet som ligger mittemot mitt rum. Genom den gula hallen och kom fram till det rum han skulle vara i, jag öppnade den vita dörren och sköt upp den. Rummet badar i mörker, jag letade upp lys knappen och tryckte på den. Genast blev det ljusare tack vare taklampan, konstigt nog har jag faktiskt inte varit i detta rum då jag inte haft någon speciell anledning. Nu såg jag hur väggarna var målade i en underbar fantasiskt mörklila nyans, inga fönster dock men en säng vid vägen med ett lapptäcke och två tavlor på väggen. Golvet var i ek och en vit matta ligger på golvet, en sån där mysig och mjuk matta som är som en fluffig päls.
Jag pustade ut. Äntligen framme, tänkte jag utmattad efter att ha gått i nästan tjugo minuter släppandes på en människa som knappt kan gå eller se på grund av vad gud vet han tagit! När han väl låg på sängen hjälpte jag han av med de slitna skorna då han redan hade däckat och sov som en sten. Blev till och med rädd.
”Lever han?”
Frågade jag mig själv, snabbt kollade jag pulsen, slappnade av och andas ut. Han lever. HJÄLP! Tänk om han skulle dö här? Eller tänk om han är värsta mördaren eller pervot?
(Panik!)
”Nej, lugna ner dig nu Sara, han kanske är hur snäll som helst.”
Kanske borde jag ringa Bill? Nej, det kan jag inte göra! Vad skulle jag säga?
”Euhm… jag hittade en knarkare och tog med honom hem. Vad ska jag göra nu?”
Bill kommer bara att tycka är jag är världens knäppaste människa! Nej, jag tänker inte ringa honom, punkt slut. Han behöver inte veta något alls. Inte precis som om det är hans ensak.
Snabbt ruskade jag bort tankarna på Bill och problem som kommer imorgon då Londons Knarkare kvicknat till, och ja, jag har döpt han tills vidare. Eftersom jag ändå inte kommer få ett svar om jag frågade efter ett namn så kallar jag honom helt enkelt Londons Knarkare. Fiffigt va? Medan han total däckat där på sängen och jag ställt hans rätt så slitna och gamla skor bredvid en stol i rummet lossade jag på skärpet som han spänt fast runt armen och lade det vid skorna på stolen. Suckade sorgset, varför ska folk ta droger? Vad kärnar det till? En kick som räcker bara för ett tag och sedan vill man bara ha mer och mer. Färgerna i livet kommer men när det vita pulvret eller vad man nu tagit tar slut försvinner färgerna och regnbågen slutar skina. Jag ger Londons Knarkare en lång blick, han är faktiskt ganska söt. Brunt hår till öronen, dock slitna toppar och skulle inte skada med en dusch… Förut när hans ögon var öppna såg jag att han hade skarpa gröna och trots blicken var dimmig dolde dem något som jag vill veta, som om han bar på en mörk hemlighet som jag. Ett förflutet han vill glömma. Jag studerade hans ansikte en kort stund, om jag ska beskriva hans näsa kan jag bara säga perfekt, smala mjuka läppar och skarpa kindben. En del skulle nog kalla honom för vacker och väldigt lik Bill på ett sätt.
Jag hämtade en filt, lade den över honom och lämnade sedan rummet för att gå in i mitt och sova. Och det var inte direkt svårt att somna efter denna konstiga och tröttsamma dag, det sista jag hann tänka på var att imorgon var det lördag vilket betyder att Bill åker på tisdagen om bara tre dagar.
Jag vaknar av ett svagt ljus skimmer lyser genom fönstren med en tunn vit gardin hänger för. Gäspar stort och gnuggar mina sömniga ögon, efter lite fummel med handen fick jag tag på min mobil och tittade på den.
”Ohh…”
Suckade jag trött, hon var snart elva. Jag hade alltså sovit längre än vad jag brukar men eftersom jag var så trött tänkte jag precis somna om då jag ryckte till och bokstavligen flög upp ur sängen och hamnade med en duns på golvet.
”LONDONS KNARKARE!”
Tänkte jag panikslaget, jag hade totalt glömt bort att jag släpat med mig hem en grabb som tar droger! Hur kan man egentligen glömma något sånt? Jag rynkade på näsan och förbanne mig själv för min otroliga seghet. Snabbt slängde jag på min en blå morgonrock, sprang fram till min spegel och drog snabbt ett par gånger med borsten genom mitt bruna långa hår. Såg även att färgen börjat växa ur, snart skulle jag vara blond igen om jag inte köper mer färg. Men tänkte inte så mycket mer på det och började gå mot dörren till det andra sovrummet. Innan jag satte handen runt handtaget tog jag ett djupt andetag, hjärtat bultade och långsamt tryckte jag ner det och öppnade. Det första jag såg var… Inget. Trots lampan från hallen lös upp lite utav rummet så bada det fortfarande i mörker, så jag tände lampan och fann Londons Knarkare liggandes på sängen med filten över sig. Man såg bara det rufsiga bruna håret stå ut lite här och var och ett ljud hördes ibland från honom. Genast blev jag rädd, vad händer när han vaknar? Ska jag bara säga ”Hej, jag hittade dig bland sopporna och tyckte synd om dig så jag tog med dig hem.” Kan man verkligen säga så?
Med korta steg gick jag fram till honom, granskade han där han sov fridfullt och gav hans gamla jacka en blick. Ska jag kolla vad har i den? Tänk om har heroin i den?! Eller en pistol? När jag började tänka på fick jag panik, blev till och med rädd och en kåre krökte längs min ryggrad. Jag tog tag i den, började leta och när jag väl trodde att jag inte skulle hitta något flämtade jag till. En hundra grams påse med vit pulver låg innerfickan på den.
Förskräckt stirrade jag på den, vad ska jag göra av det? Sedan stirrade jag på grabben, vad ska göra av honom?
Feberlikt började nervöst gå omkring, bet tag i läppen och gnagde på den. Svepte med blicken runt i rummet och fastande sedan på badrumsdörren utanför. Om det hade varit en tecknad film så hade ni sett en glödlampa tändas ovanför mitt huvud.
Snabbt men ändå försiktigt småsprang jag mot badrummet, öppnade dörren och gick fram till toaletten. Där öppnade jag påsen och hällde ut all pulver och spolade ner det och slängde påsen. Men fick åter igen panik, tänk om polisen skulle komma hit och sedan hitta påsen och deras skulle hundra känna lukten av heroin? Paronid som jag är tog jag genast upp plast påsen ur soppåsen och slängde in den i kaminen som jag tände. Fascinerat kollade jag på hur plasten sakta, sakta smälte ihop till en enda gegga.
Kom sedan att tänka på grabben där uppe, Londons Knarkare, tänk om han har vaknat? Tänk om han INTE har det, kan jag då dumpa han någonstans?
”NEJ, är du helt dum i huvudet!”
Daskade till mig själv hårt kinden, kved till. Nu blir den säkert röd, tänkte jag för mig själv. Fast det var ju mitt eget fel… Eftersom jag inte visste vad jag ska göra eller hur så lyfte jag telefonluren där jag står i vardagsrummet och stirrar storögt på elden i kaminen som gnistrar. Utan att riktigt tänka var jag helt omedveten vilket nummer jag slog, några signaler kom och ett klickade som vittnade till att den andra hade lyft på luren. När rösten började prata spärrade jag upp ögonen ännu mer och hjärtat flög upp i halsgropen.
”Tobias.”
Sa personen. Jag flämtade till, slog handen för munnen. Jag hade ringt till Tobias, min bror. Tänkte jag chockat, tårarna började bränna bakom ögonen och en lyckades hitta vägen ut och rann tyst nerför min kind där den stannade vid hakan.
”He... Hej...”
Lyckade jag till slut kraxa fram.
”Hej på dig med, men vem är det jag pratar med?”
Jag slog ner min blick, besviken. Han hade inte känt igen min röst, min älskade storebror hörde inte att det var jag!
”Det är jag… din syster.”
Viskade jag tyst, förvånad över att han hörde det.
”Maria?”
Det blev tyst ett tag. Som en evighet egentligt mig. Tårögd stod jag som förstenad, vågade inte röra mig som om jag skulle göra det så skulle kontakten brytas. Jag hörde hur han drog efter andan.
”Maria vart är du?”
Jag svarade inte. Rädd att min röst inte skulle bära. Men trots jag var tyst fortsatte han prata, äntligen fick jag höra hans underbara röst igen som jag saknat. Kunde riktigt se framför mig hur hans vackra läppar formade orden och hans blåa havs ögon som speglade skönhet.
”Mamma är helt ifrån sig, ibland tror jag till och med att hon gett upp hoppet. Pappa är hos polisen nästan varje dag och hjälper till med sökandet. Jag själv saknar dig jättemycket, går omkring och dör nästan av oro.”
När jag hörde hur han sa orden och vad han berättade släppte klumpen, efter ett tag öppnade jag munnen och hest formade jag ord och meningar.
”Var inte oroliga för mig, jag mår bara bra. Säg till mamma att jag älskar henne och hälsa pappa att jag älskar honom också.”
”Men vart är du?”
Det blev åter igen tyst, där kom frågan jag inte ville svara på.
”De… Det kan jag inte säga…”
”Du har inte blivit kidnappad va?”
Jag hörde knappt vad han sa, hans ord skrek sorg och depression.
”Nej.”
Svarade jag kort med grytig röst.
”Så du är inte skadad? Mår bra, har mat och någonstans att sova på?”
”Ja, det har jag. Har till och med ett jobb och egen bostad. Jag mår bara fint, men jag kan inte komma hem och det gäller inte problem i skolan och inget ni har gjort. Jag behövde bara komma ifrån allt… och alla.”
Efter att ha sagt det hörde jag hur han suckade lättat och andas ut.
”Men kommer du hem någon gång?”
”Jag vet faktiskt inte…”
Det var en sak som jag länge grubblat på ibland. Om jag någon gång skulle åka hem och träffa dem, få se deras ansikten, känna mammas doft och pappas varma kram och se min brors glada leende igen.
”Men du kan väl träffa mig? Mamma och pappa behöver inte veta något, det kan vara våran egen lilla hemlighet. Jag vill bara se att du mår bra med egna ögon.”
Nu rann tårarna igen, men denna gång lyckliga. Kanske kan jag åka hem, bara för en liten stund och träffa Tobias? Jag älskar honom så mycket, saknaden sköljer över som en våg över mig och det blir svårt att andas igen.
”Jag älskar dig Tobias.”
Hulkade jag fram, kramade luren hårt så att knogarna blev vita.
”Jag älskar dig också lillsyran.”
Grät han på andra sidan luren. Det var som om någon tog min familj ifrån mig och sa att jag aldrig skulle få dem igen, min själ gör ont.
”Jag saknar dig så himla mycket, men jag kan inte komma hem. Farväl, säg till mamma och pappa att jag aldrig glömmer dem. Älskar dig.”
Hela jag darrade och skakande lade jag på luren innan han hann svara. Tårarna rann nu utan stopp, jag slog armarna om min kropp. Jag hade visserligen sagt till honom att jag älskar han, men inte mer som en bror, för det skulle jag aldrig våga.
Jag snörvlade till, torkade bort dem salta tårarna som jag kände smaken av från läpparna. Gick sedan in i köket och fram till diskhon och tvättade noga ansiktet. Under tiden som jag gjorde det hade jag inte hört någon gå nerför trapporna.
”Vart är jag och vem är du?”
Förskräckt hoppade jag till, snurrade runt och fick syn på Londons Knarkare.
”Eh, hej.”
Fick jag fram och tittade på honom, lod sedan lite snett.
”Så du har äntligen vaknat.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 12 jun 08 - 20:01- Betyg:  | | Skitbra!!! bara en sak. mer än som en bror och inte mer än en bror =) <3<3 | | Mangasagan - 10 mar 08 - 20:45- Betyg: | | Så jäkla bra!! Mera!!:D | | foreversacred - 10 mar 08 - 20:31 | | naw så jäkla gullugt <33 | | mii - 10 mar 08 - 18:24 | | rätt bra, fortsätt i den stilen ^^ | | tjoh - 9 mar 08 - 17:11 | åh omg så otroligt bra! :D :D jag älskar det verkligen .! du ska veta att den här novellen är bland de bästa jag läst, ever! :)
så, grattis till dig som skriver så bra :) :):)
som tack kan du ju få klämma fram en till del snart kanske? 8) haha :D |
|
|
|
