cancern kansk eär ett himmeslk sken 3 |
Cancern kanske är ett himmelskt sken [3]
Jag vaknade av en mardröm. Inne i mitt sjukhus rum var det kvavt och fuktigt. Jag gillade inte alls att ligga där inne, det var en mycket obehaglig känsla. Det var svårt att andas med alla slangar som gick genom min kropp in i mitt blod som till slut skulle förstöra mig. Det kurrade i hela magen, fast samtidigt kändes det som om jag skulle spy upp allt.
– God morgon solstråle, sa en pigg gammal sjuksköterska.
Hon kom in med frukost på sängen. Ingen lyx precis, mosade bananer och annan äcklig bebis mat. Hon drog upp persiennerna och hela rummet lyste. Det var nog sommarens sista sol. Hon öppnade fönstret och den friska höst luften kom in.
– Så du var på en liten kvälls promenad, sa kvinnan och skrattade.
– Ne hur så?
– Det var ju konstigt att du var helt blöt om fötterna och att ditt dropp inte var i. Jag vet att det inte kan vara speciellt roligt att ligga här, ni ungdomar ska ju vara ute på stan och roa er. Jag förstår precis hur det känns lilla vän, sa tanten och tittade mig i ögonen.
Hon visste ju inte ett piss hur det var att ligga här och veta att man aldrig skulle komma där ifrån. Hon av alla människor kunde inte förstå. INGEN förstod. Vuxna skulle alltid vara så förstående, tro att dom visste allt. Jag hatade när folk sa ”jag förstår hur du känner dig” Men det fanns ju fan inte en enda kotte som hade varit med om samma som jag. Hon visste INGENTING om mig eller hur jag mådde.
– Det tror jag knappast, mumlade jag.
– Ursäkta?
Jag visste att tanten förstod men det sa hon bara. Hon gick ut ur mitt rum och dinglade med hennes fula örhängen. Mamma kom utrusande från toaletten. Hon var sminkad och hade en av hennes finaste toppar på sig.
Mamma tände en cigarett vid det öppna fönstret.
– Jag tror inte man får röka här inne mamma.
Hon släckte genast cigaretten och la sig i min varma säng.
– Idag ska dom raka av ditt hår gumman, sa mamma och fällde en tår.
– Måste dom det?
– Det vet du att dom måste, för att påbörja den där kuren.
– Det spelar väll ingen roll jag ska ju snart dö ändå.
Mamma kröp tätt intill mig och smekte mig i mitt hår. Hon viskade ”du är väll inte död ännu” Jag brast ut i gråt. Min mamma hade ju rätt, jag var inte död än. Men jag kände att jag började må dårligare för varje dag som gick, kände hur cancern spred sig i kroppen som regnet över asfalten. Jag visste att min kropp inte skulle klara alls mycket till. Jag kunde både känna det, och jag kunde se att mamma blev allt oroligare och tystare.
Jag somnade intill mammas lena hud.
Jag vaknade av att jag inte kunde andas, jag skrek men det var ingen som hörde. Min blick flackade fram och tillbaka det enda jag kunde se var massa vita dimmiga klumpar. Dom sprang runt mig och skrek men jag kunde inte höra vad dom sa förens ett tag efter.
– Hon har ett krampanfall hämta en läkare fort!!
Jag skrek men en massa slangar satt i halsen, jag kunde inte röra mig för dom tog massa sprutor i mig hela tiden. Jag trodde jag skulle kvävas och gripas av panik, när jag plötsligt kände att någon tog tag i min hand. Det var mamma det kände jag på dom långa naglarna.
Det kändes som om hela min själ skulle lämna min kropp, som om alla inre organ skulle sprängas. Jag visste att nu var det dags. Dags att äntligen skulle få veta vart ja skulle ta vägen.
Men plötsligt kände jag en sån frihet. Jag kunde höra vad läkarna sa. Min kropp var lugn igen. Jag kunde höra min mamma gråta vid min sida.
– Davina kan du höra oss?
– mm, stönade jag och kisade med ögonen uppåt.
– Du har haft ett krampanfall, men du har fått antibiotika nu så det ska nog gå bra för natten.
Mamma klappade mig på benen, men jag kunde inte känna något. Jag kände inget, mina ben var helt borta. Som om jag aldrig någonsin födds med några ben. Jag försökte lyfta dom men det fanns liksom inget att lyfta.
– Mamma jag kan inte röra mina ben!, skrek jag av panik.
– Nej, vi anade det, sa doktorn. Att du skulle tappa känsel i benen. Jag är lessen att behöva meddela att du är för evigt förlamad i benen. Jag beklagar.
Jag kunde inte förstå vad han sa. Alla hans ord snurrade in i huvudet på mig som en mixer. Allt var så konstigt. Inget var som det skulle. Men jag kunde i alla fall känna när mamma fällde sina tårar på min hand. Jag skulle aldrig kunna komma ur den här sängen. Det var en hemsk tanke som snurrade runt i både huvud och mage.
– Det viktigaste är att du lever gumman, sa mamma och log mot mig (vad jag kunde se)
– Men nu borde du vila, det kommer att ta ett tag innan antibiotikan värkar, sa doktorn.
Jag tror jag somnade rätt fort, för det var det sista jag kunde minnas. Även fast allting snurrade runt i huvudet så kunde jag ibland för några minuter tänka klart. Jag tänkte på vad Erik skulle säga när han fick reda på det. Jag hoppades att han inte skulle bry sig allt för mycket om det.
När jag ännu en gång vaknade, såg jag ett ansikte som jag väl kände igen.
– ERIK!
– Hej på dig du!, sa han och log mot mig.
– läkarna har berättat allt så vi behöver inte prata om det.
Han tittade på mig och log ett litet tag och sedan la han armarna om mig. Det var precis som jag ville ha det. Han och jag ensamma i världen. Jag ville att han skulle ta mig där ifrån att han skulle kyssa mig tills jag blev alldeles blå. Vi sa inget, det behövdes inte jag visste också att han var lycklig.
Det var solnedgång, en mycket vacker sådan. Himmelen var alldeles rosa. Vi var ensamma i mitt rum, nästan på hela avdelningen. Det hade kommit in en buss olycka som alla jobbade på.
– Kan du ta mig här ifrån?, grät jag
– Vad menar du, vart då?
– Till stranden i solnedgången. Bara du och jag, det är det sista jag vill se vid liv.
– Men det förstår du väll att du inte får, då kommer ju droppet åka ut och du kommer att dö.
– Jag kommer snart att dä ändå, det känner jag på mig, snyftade jag.
Han funderade en stund. Sedan kollade han ut genom min dörr och såg om det var någon där.
– Om det verkligen är det du vill?
Jag log och nickade på huvudet.
– Okej, kom då.
– Men jag kan ju inte gå jag är förlamad, du måste bära mig.
Han drog bort täcket och lyfte upp mig i hans famn. Jag var nog inte så tung att bära för just nu var jag ganska svag och jag hade inte ätit så mycket. Han kysste mig många gånger på vägen till stranden. Han gick med raska steg för att ingen skulle se oss. Det var inte så långt till stranden så han gick, med mig i sin famn.
– Davina vi är här nu, viskade han och kysste mig på pannan.
– Okej, sätt mig där vi brukar sitta.
Där satt vi i solnedgången, Erik och jag. Jag låg i hans famn. Det ända som hördes var vågorna, inget annat. Bekväm tystnad. Han grät jag kunde båda känna och höra det. Han var det ända jag ville se innan jag blundade för alltid.
– kommer du ihåg vad du har lovar Erik, att se på solen åt mig när jag inte orkar andas längre, viskade jag och grät.
Det blev tyst igen. Fast jag visste att han hade lovat. Jag låg där med mitt huvud i hans knä och tittade på solnedgången. För en gångs skull var jag lycklig.
Jag kände att min kropp lyfte, att min själ ville vara fri. Jag kunde se ljuset borta vid horisonten, jag kunde se det. Allt kändes så befriande allt så lugnt och skönt. Jag var redo, jag var redo att lämna Erik med gott samvete fast jag inte visste vart jag skulle hamna .
Jag kände hur Erik kysste min mun, sen kände jag inte något mer.
Det sista jag såg var hur jag låg i Eriks famn och visste att jag fortfarande trodde på något så vackert som ett himmelskt sken.
kommenterna gärna vad ni tyckte om min novell :)
tack på förhan!
/emmie <3
|
|
|
|
