You kill me well - del tolv (th fanfic) |
Part twelve But you keep passing me by
Asfalten känns brännhet under mina bara fötter och jag ger mig själv en mental örfil för att jag glömde mina skor på hotellet. Eller, stryk örfil. En riktig bitchslap. Och vem kommer egentligen på tanken att ”Åh, jag går ut på promenad i Paris vid rusningstid i JULI när det är typ 30 grader varmt och utan skor helst” Tydligen gör jag det. Fast promenad hade det väl inte riktigt varit, sen när går jag på promenader? Det är väl sånt som gamla tanter gör, i alla fall gör jag inte det. Om jag får något träningsryck, och känner att jag måste komma i form och så brukar jag istället ge mig ut och springa. Och det rensar hjärnan så att huvudet blir så där härligt tomt och det enda som existerar är dina tunga fotsteg.
I alla fall, tillbaka till promenader, jag hade känt ett sånt enormt behov att komma bort från allting att jag rusade ner från hotellrummet, stoppade en taxi och bad honom stanna mitt i stan. Utan skor.
Jag måste se sjukt löjlig ut, hoppande fram utan skor för att undvika den heta asfalten, vilket jag såklart inte gör ändå, och muttrandes och gestikulerandes för mig själv.
Ingen skulle gissa vem jag var just nu, och det är väl det enda som känns lite skönt just nu.
”Helvete, helvete” Muttrar jag igen. Ärligt talat, vet du hur varm asfalt känns mot bara fötter? Helt jävla förfärligt. Det känns som om någon smälter bort dina fötter från resten av kroppen. Det gör o n t.
Jag får syn på något som ser ut som ett kafe, och hoppar ograciöst fram till dörren, rycker upp den och åååh! Svalt golv under fötterna. Jag linkar fram och beställer en kaffe och någon slags rosa bakelse med alldeles för mycket grädde. Den söta flickan bakom disken ler, pekar på mina fötter och ger mig ett frågande leende, jag skrattar bara, orkar inte ödsla energi på att berätta för henne, tar bara min kaffe och bakelse och går och sätter mig vid närmaste bord. Så fort jag satt mig ner lägger jag upp fötterna på stolen bredvid.
”Helvete” Trots att jag bara varit ute och gått i kanske tjugo minuter har jag hunnit få blåsor under fötterna. Det ser förjävligt ut.
Smart, Gustav. Jag stönar och står emot en impuls att dunka huvudet så där dramatiskt i bordet, och börjar istället sörpla på kaffet. Egentligen tycker jag bara om svart kaffe, men Georg och Bill dricker bara med mjölk och socker i. Mängder med socker. Så efter alla gånger de beställt kaffe åt mig eller när jag fått dricka upp deras känns mitt svarta kaffe konstigt. Fel liksom.
Snabbt, inte jag hinner hindra mig själv häller jag lite socker som står på bordet i kaffet, trots att jag alltid har sagt att om man ska dricka kaffe ska man dricka det svart, punkt.
Jag dissekerar försiktigt bakelsen med skeden, tar isär den helt, hackar sönder den. Sen tar jag en försiktig tugga. Hallon.
Han smakar hallon.
Jag skjuter ifrån mig bakelsen igen, helt plötsligt inte alls sugen längre. Istället fortsätter jag sörpla på kaffet och kastar en blick på mina fötter igen. Aldrig att jag klarar av att gå hem på dem igen. I så fall lovar jag att de kommer trilla av. Antingen får jag ringa en taxi eller Georg. I vanliga fall hade jag ringt Bill, men som det är nu känns det inte riktigt…rätt. Tom skulle jag i och för sig kunna ringa, men han skulle garva så otroligt mycket åt mig, och säkert inte alls inse allvaret i situationen. Som älskad bror hoppas jag att Georg kan se mer objektivt på saken, och fixa mig tillbaka till hotellet utan att skratta alltför mycket.
Efter att ha druckit upp ungefär halva kaffet sträcker jag mig efter min mobil och sätter snabbt ner kaffet på bordet. Jag kommer ihåg hur det slutade sist då både en kaffe, en mobil och en Gustav var inblandad. Jag har fortfarande inte fått bort fläckarna.
Jag trycker på snabbuppringningsknappen och Georgs nummer kommer upp. Efter tre signaler svarar en andfått röst.
”Hallå”
”Eh, Bill?”
Varför svarar han i Georgs mobil. Jag ringde ju dit för att slippa prata med honom.
”Gustav”
Hans röst blir lite mer reserverar, men ändå så låter han så…glad.
Ingen av oss säger någonting och jag tror först att han har lagt på, sen hör jag hur han sväljer.
”Vad ville du”
”Fråga Georg en sak bara. Vart är han förresten?”
Jag hör hur han andas i telefonen, sedan skrattar han till. Sitt underbara, välbekanta skratt. Och jag inser först nu hur mycket jag har saknat det.
”Vad tror du?”
”Jag har ingen aning?” Och sanningen är att jag faktiskt inte har det.
”Han skulle iväg och kolla något inför konserten, sen skulle han köpa lite godis till Tom och choklad till sig själv. Fattar du? Hans löfte att aldrig mer äta choklad höll i exakt två dygn”
Jag skrattar till vid minnet av hur en duktigt packad Georg däckade i soffan i Toms hotellrum, vilken var full med choklad. Så när Georg låg på den smälte den och fastnade i hans hår och ansikte och…tja, överallt. Behöver jag ens nämna hur tjusigt det var?
Men Georg har alltid älskat choklad, ända sen vi var så där jätte små. Och som den aggressiva äldre brodern tog han alltid min choklad ifrån mig.
”Vad skulle du säga till Georg förresten? Behöver du hjälp med något?”
Jag fingrar med naglarna på mobilen och funderar lite.
”Ja. Det är kris. A matter of life and death”
Han skrattar till igen. Jag tror aldrig jag har träffat någon med vackrare skratt än Bill. Liksom så där mjukt att du bara smälter.
”Har du gått vilse igen?”
”Jag brukar faktiskt aldrig gå vilse” Protesterar jag.
”Helsingfors, Milano… Jag säger bara det. Kommer du ihåg när du trodde att London låg i Holland?”
Jag börjar på ett ”men” men kommer på att han har rätt. Okej, mitt lokalsinne kanske inte är det bästa.
“Nej, det är mina fötter. Du kan inte köpa med dig ett par nya?”
”Oj, har du brutit dem?”
”Värre”
Han fnissar till, som för att bevisa att han inte tror mig.
”Du, jag kommer direkt. Vart är du?
Jag förklarar vart kafeet jag sitter på ligger och lutar mig tillbaka med kafekoppen.
En blick på bakelsen får mig att tänka på Nathan och jag suckar. Jag förstod inte grejen. Jag gillar väl inte killar?
Bögar har alltid varit ett konstigt släkte för sig, absolut inte en sån som jag. Och dessutom, så många tjejer som jag har haft sex med kan jag väl inte vara bög?
Nej, klart jag inte kan.
Men Tom då?
Jag sluter ögonen, lutar mig tillbaka och väntar på Bill. Leendes.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 13 mar 08 - 16:20 | | OOOOOOhhhh <3<3 fnvfdskåäaz. så mega mycket bra .D <3<3 | | woops - 12 mar 08 - 16:54 | | underbara superman, me like this very much (A) <3 | Mangasagan - 10 mar 08 - 20:23- Betyg:  | | Du totalt ÄGER!!! xD <3 | | prickigthallon - 8 mar 08 - 22:48- Betyg: | OMG! (Med risk för att låta amerikansk, men det är bara ngt som måste säga vid ett tillfälle som detta)
Jag älskar det :O <33333 | | prickigthallon - 8 mar 08 - 22:45- Betyg: | OMG! (Med risk för att låta amerikansk, men det är bara ngt som måste säga vid ett tillfälle som detta)
Jag älskar det :O <33333 | | M-424 - 8 mar 08 - 19:40- Betyg: | Åååh vet du hur bra du skriver? Inte? Du skriver som en gudinna tjejen! "skrivarens gudinna" xD Har aldrig sagt så till någon så känn dig hedrad. xP
Jättebra iafl. och jag längtar redan till nästa del:)<3 | | Solstorm - 8 mar 08 - 18:03- Betyg: | åhh, nu blev jag sådär megaglad igen, när jag såg att en ny del var inldagd<33 Älskar verkligen den här novellen och ditt sätt att skriva<33
Och måste bara påpeka att jag aldrig heller hört nåt underbarare skratt än Bills <33333333 :D |
|
|
|
