Jag kämpade, jag förlorade, jag dog.. |
Jag satt i mitt rum. De blåa väggarna reste sig tomt framför mig. Jag satt på min välbäddade säng. På andra sidan rummet stod ett välstädat skrivbord. Över det hängde en hylla full med böcker. Böcker som gav mig tilllåtelse att fly från verkligheten. Jag reste mig och gick fram till hyllan. Böckerna stod i bokstavs ordning. Som det skulle vara. Inte ett dammkorn var det på hyllan heller, tänkte jag och log lite nöjt.
-Då så, viskade jag tyst för mig själv och suckade. Jag gick tillbaka till sängen, och lade mig på golvet bredvid den. Långt in under sängen låg ett rep. Jag sträckte mig efter det, och drog fram det. Åter igen suckade jag. Jag reste mig, och gick fram till dörren.
-Tack för denna tid, sa jag, och blickade ut över mitt rum. Så många krossade drömmar som fanns här. Så många tårar. Så mycket förlorat hopp. Jag kände hur en tår rullade nerför min kind. Jag torkade snabbt bort den. Jag skulle hålla huvudet högt in i det sista. Inte kunde jag visa mig svag nu, tänkte jag och skrattade lätt. Jag öppnade dörren, och klev ut i hallen. Den hade sin vanliga gråa färj. Den var liten, men välstädad. Som resten av lägenheten. Jag hade ju städat den. Jag gick fram till den låga skohyllan, och sträkte mig efter mina skor. De var röda lackskor, som gick in i resten av vad jag hade på mig. Jag tog på mig dem, och gick fram till helkropps speglen.
Jag möttes av min bekanta min. Det långa, blonda håret hängde ner över mina axlar. Mina gråblåa ögon gnistrade fortfarande lite, men ej lika mycket som de en gång gjort. Mina kinder var lätt rosa, men rästen av min hud var kritvit. Mina läppar hade samma färj som kinderna. Jag studerade mina kläder. Jag hade en röd kavaj och en röd kjol med svarta tights till. Skorna matchade perfekt. Jag såg faktiskt ganska bra ut, tänkte jag och log åter. Jag såg mitt leende i spegelbilden. Det var inte så dåligt heller. Jag slängde en blick på klockan. Det var dags nu. Jag suckade igen, och lämnade min plats vid spegeln. Jag lade varsamt ner repet i en svart ryggsäck. Jag tog ryggsäcken över axeln och gick fram till ytterdörren. Den sista dörren. Dörren till friheten.
-Hejdå, viskade jag ut över hallen, och lägenheten. Det var sista gången jag skulle se den. Sista gången.
Jag gick ut genom dörren, och stängde och låste den. Jag lade nyckeln i ryggsäcken. Sedan började jag gå nerför trapporna. Lägenheten som jag bott i hela mitt trettonåriga liv i låg på åttonde våningen, så det tog ett tag att komma ner. När jag väl var nere, gick jag ut genom porten. Jag möttes av den kalla luften. Men idag var det åtminstonde hyfsat vindstilla och solen tittade då och då igenom molnen. En perfekt dag, tänkte jag, och började gå ner mot vattnet. Huset som jag bodde i låg i utkanten av en stad som låg utlängs med kusten. Man kunde alltid känna havslukten, vart man en var. Havet var härligt! Jag vek in på en smal stig, som ledde mot klipporna. Det var alltid så fint där. På sommrarna växte det fullt med blommor där. Även resten av året var det en fin plats. Nu, på hösten, låg det drivor av löv i alla dess färjer där. Det skulle säkert bli ett underbart ställe att få vila på. Jag gick så försigtigt jag kunde med mina röda skor. Jag ville att de skulle vara rena och snygga. Precis som resten av mitt liv. Rent och snyggt.
Jag stannade och tänkte tillbaka.
-Det måste vara rent och snyggt! Annars blir jag arg!, skrek mamma, och tittade ner på mig.
-Ja mamma, rent och snyggt, sa jag lydigt och började snällt städa mitt rum. Jag var fem år gammal då. När mamma tvingat mig städa allting första gången. Jag öppnade ögonen. Jag ville inte minnas. Jag ville glömma allting, och lossas att allting var bra. Jag var ju tvungen att vara den starka. Vad skulle min bror säga om han såg att jag grät? Min bror. Där brast det, tänkte jag, medan tårarna rann sakta ner för mina kinder. Jag fortsatte framåt. Det var inte långt kvar till klipporna nu. Jag kom fram till kanten på klipporna, och tittade ner i havet. Det skummade fint där nere. Det var nästan så att jag ville dyka i, men jag hindrade mig själv. Jag suckade. Jag ställde ner ryggsäcken på marken, och gick fram till trädet som jag brukade klättra i på sommrarna. I handen höll jag min nyckel. Jag höjde nyckeln, och började rista in i trädet. När jag var klar stod det: Jag kämpade, jag förlorade, jag dog. Det var så det var. Mitt liv alltså. Jag hade kämpat, och förlorat. Hela mitt liv. Nu orkade jag inte längre.
Jag gick tillbaka till ryggsäcken. Jag lade ner nyckeln, och tog upp repet. Sedan lyfte jag upp ryggsäcken, och gick åter fram till kanten. Jag sträkte ut min arm över havet, och släpte taget om ryggsäcken. Den behövde jag inte längre. Sedan tog jag ett fast tag om repet, och gick tillbaka till trädet, och började klättra upp. Det gick så där, men jag kom upp. Jag hade aldrig klättrat i högklackat förut. Jag drog mig försigtigt ut på den starkaste grenen som sträckte sig ut över havet. Jag satte mig på den, och blickade ut över utsikten. Den var lika vacker som alltid. Jag mindes hur jag och min bror hade lekt här som små. Innan vi blev olika. Innan sammhället såg oss som olika individer. Innan han fick sin diagnos som psykiskt sjuk. Nu forssade tårarna. Jag skulle ju inte gråta! Jag torkade dem, och lugnade ner mig själv. Jag drog av mig repet, och band det varsamt i grenen. Jag gjorde en hållbar knut. Sedan tog jag änden på repet, och band till en öggla. Jag drog öggla över huvudet. Det var dags nu.
-Hejdå gryma värld. Nu orkar inte jag mer. Efter att du tagit min bror, så får du mig med, sa jag. Jag tittade bakom mig, upp mot staden. Vad fanns det där? Inget som jag ville ha i alla fall, tänkte jag, och blickade ut över havet. Det var där jag ville vara. Sedan hoppade jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | sandruskapuska - 2 maj 08 - 14:39- Betyg:  | | Fy vad vackert!!!!!!!!! Hur kan du skriva så bra?? | | rihannalover - 30 apr 08 - 15:14- Betyg: | Hejhej jag vte jag har kommenterat en gång redan men jag läste den en gång till nu
och den var bättre en bäst jag började nästan gråta skirbraa
kan inte beskriva hur bra den var du har stor potential
vill du bli författare?? Om du vill de så kan du de
jag håller på dig om du vill bli de då....:P//Rihannalover | | SabbePabbe - 20 mar 08 - 19:17- Betyg: | alltså du skriver helt underbart! jag vet inte hur många av dina dikter och noveller jag kommenterat och bara skrivit ungeföär samma sak; du skriver såå braaa! Men denna äär så bra att du inte kan fatta vad mycket jag älskar denna novellen. jag får faktiskt ta och säga som alla nedanför mig; man börjar nästan gråta. nu kan jag inte komma på nå mer att säga.
Tack och hej:) | | Mangasagan - 10 mar 08 - 20:12- Betyg: | | Sjukt bra!! Du skriver så fantastiskt!!<3 | | Naaanna - 10 mar 08 - 18:37- Betyg: | *snyft* så braa Irma.
Men ta hand om dig så det inte slutar på samma sätt.
Finns alltid här för dig.Älskar Dig Min Syrra <3<3<3<3<33
den var sjuk braa <33<33333 | | Summerlover - 10 mar 08 - 16:28- Betyg: | omg va bra!! så många känslor och tankar som känns
väldigt äkta.. man ville gråta.
den var så himla bra... vad kan man mer säga??!!
det finns inga ord,,
tack irma!!!
kramar//Elin | | _NotAnAngel_ - 9 mar 08 - 16:31- Betyg: | Gud, vad fin. Helvete vad fin<'3 Känslor, beskrivning, förklaring...
Dock hade jag nog velat att du skrivit "Farväl grymma värld", istället för 'Hejdå'.
Btw, det var bra skrivet. Jag börjar gråta. Ååh, du har verkligen stor talang<'3 | Horse_Power - 8 mar 08 - 15:25- Betyg:  | | JÄäÄÄÄÄÄÄÄÄätteBRaaaaaaaaaaaa!! ASbra verkligen! höll på att börja gråta jue! | | hanochhon - 8 mar 08 - 15:16- Betyg: | shiiiet:D Den var så himla bra^^ man börjar nästan gråta..
Kram HoH<3 | | rihannalover - 8 mar 08 - 14:59- Betyg: | | gud så bra började nästan att gråta | | kllara - 8 mar 08 - 14:28- Betyg: | | Guuud den va as bra Irma! |
|
|
|
