Cancern kanske är ett himmelsk sken [2] |
cancern är kanske ett himmelskt sken [2]
Jag steg upp ur min trasig säng, jag såg massa hårtussar på min kudde. Det droppade ner en tår på min kind. Det var länge sen ja började förlora mitt hår men varje gång kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det kanske var fjantigt men jag brydde mig inte, det var ändå ingen som såg. Det var idag ja skulle börja den där cancer kuren, dom skulle vara tvungna att raka av allt mitt hår. Jag hade sparat mitt hår sen jag var liten och nu skulle jag vara tvungen att klippa av det.
Men ja visste att jag var tvungen till att göra det. Jag och mamma skulle dit klockan 5.
Jag frågade mig själv ofta om varför jag var tvungen att få diagnosen cancer. Den hade bokstavligen förstört hela mitt liv.
- Davina, det är telefon till dig, skrek mamma nerifrån köket.
Jag svarade i telefonen och hörde en gråtande röst. Det var Erik. Jag trodde nog inte att han skulle ringa till mig något mer men det gjorde han och han ville att vi skulle träffas fort. Jag tog på mej en svart munk tröja som det stod living to day, jag och några kompisar hade köpt den tröjan på en konsert. Det var ju precis det som menade ”living to day” ja jag visste ju att jag inte skulle leva om ett halvår.
Erik satt på samma ställe på stranden som han brukar sitta på. Han var nog ännu brunare än förut fast sommarn var över.
- Hej, sa han och hjälpte mig ned bredvid han.
- Hej, grät jag. Nu kom den där gråten igen, om cancern hade massa biverkningar kunde den väll i alla fall göra så att man inte kunde gråta.
- Jag ville träffa dig, viskade han och log. Våra blickar möttes med tårar och leenden. Han vill nog egentligen inte gråta men jag såg att han var helt röd i ögonen.
Det blev tyst och det ända jag hörde var hans små snyftningar i solens sken. Både han och jag visste att detta kunde vara sista gången vi sågs här, för jag skulle bli sjukare och sjukare det hade läkarna sagt. Därför kunde jag inte titta i hans ögon om jag inte ville gråta mer.
- Kan du lova mig en sak?, snyftade jag
- Vad som helst!
- Glöm inte att titta på solen åt mej när jag är borta, glöm inte att titta på solen precis som vi gör nu, sa jag och fällde en tår igen.
Han bara log, det behövde inte ord. Jag visste att det var okej eller ja det var ju knappast okej men ja visste att han skulle göra det, titta på solen åt mig. Som vi gjorde nu. Han öppnade munnen för att säga något men sedan brast han ut i tårar.
- Bara om du lovar att vänta på mig där, vart du än kommer?
- Jag är rädd, jag vet inte vart jag kommer att hamna. Sa jag och lade mig i hans famn, Den var varm och härlig.
- Tror du det finns något himmelsk sken, viskade jag
- Jag tror inte, jag VET!, viskade han och log mot mig.
Vi satt där en stund, som om allt var som vanligt igen. Han kysste mig som om han trodde att han kunde ta bort cancern med hans varma kyssar.
Jag tittade på klockan och såg att den började närma sig 5. Jag ville verkligen inte komma försent för jag hade ingen lust att åka till sjukhuset med en alkaliserad mamma.
- Jag måste gå, jag ska till sjukhuset igen för att påbörja den där kuren.
- Jaha. Jag förstod att han inte ville att jag skulle gå, för att han tog tag i min hand och släppte den inte förens långt efter. Att han höll i min hand var det sista jag ville se innan jag blundade för sista gången, sista gången ja andades in hans ljuva parfym.
- Davina, sa han.
- Du är mitt himmels sken, vad du än tror så kommer jag ALDRIG glömma dig!
Vi skiljdes åt. Jag cyklade hem med min lila tant cykel. Mamma satt i köket och drack the. Det betydde oftast att ho inte hade druckit, ett gott tecken. Hon hade gråtit det kunde man se, hon var alldeles röd i ögonen.
- Jag tänker göra det mamma, jag kommer att läggas in idag va?
. Ah, fast bara om du vill det, du måste inte.
- När jag är död mamma, så vill jag bli aska och så ska du sprida ut mig nere vid stranden när det är solnedgång.
- Om det är det du vill så, mamma började gråta när hon hörde ordet ”när jag är död”
När vi kom in på sjukhuset var det en gammal tant som tog emot oss. Jag och mamma hade packat en väska med lite av mina saker. Dom visade mig till mitt så kallade ”rum” och visade mig vart toaletten låg. Här skulle ja ligga i flera månader och vänta på att det skulle bli dags. Rummet var rött och hade lila bordar med blommor på. Första natten låg jag och mamma där och såg på ”Kasper” ingen bra ide att titta på en spökfilm, det gjorde att jag mådde illa och att det började snurra i hela huvudet. Mamma stoppade om mig i min säg, själv gick hon ut och pratade med en läkare. Mamma hade pratat med han förr och sagt att han var väldigt ”stilig” Jag kunde höra dom prata utifrån. Jag hörde läkarens hesa skratt och mammas fnissningar.
Mamma hoppade upp i min säng på natten. Hon och hennes siden pyjamas. Hon kröp ihop tätt intill mig och drog hennes vackra fingrar på min arm. Jag förstod att hon var rädd. Jag var också rädd jag var skräckslagen. Jag kunde höra röster hela tiden.
”Du har inte långt kvar att leva”
Jag visste att det var min fantasi som kom på dom själva men det kunde inte hjälpas. Rösterna fanns fortfarande kvar hur mycket jag än försökte kvävde dem. Mina tankar förvrängdes helst och jag hoppades att jag inte hade blivit galen.
Jag gick upp ur sängen och drog ut droppet som satt i min hand. Jag gick ut ur korridoren och ut ur dom stora sjukhus dörrarna. Dom var tunga för att öppna det berodde nog mest på att jag var ganska svag nu.
Det regnade ute, ja gick ut mitt i regnet och bara stod där. Det kändes så himla underbart att leva. Att kunna känna regndropparna. Dom rörde vid mitt ansikte och nuddade mina bara fötter.
Jag visste att jag aldrig skulle känna mig mer levande än så.
|
|
|
|
