Avvisad (del 3) |
Återigen går hon längs gatorna. Det är inte alls långt mellan Andrés och Calles hus. Men hennes ben är så tunga att det lika gärna kunde vara flera mil. Hon har ingen aning om vad hon ska säga. Hon funderar flera gånger på att vända tillbaka och gå hem igen. Bara gå hem och krypa ner under täcket för att sedan aldrig mer komma ut. Hon har kusiner i Ukraina. Hon kanske skulle kunna flytta dit. Då skulle han i alla fall inte bli så arg på henne. Han skulle aldrig få veta något. Om han inte redan vet. Tänk om han redan vet. Hon stannar upp, som paralyserad av tanken. Är han arg? Ledsen? Hur kommer han att reagera? Vilken hemsk sits hon satt sig själv i. Hon tar upp mobilen och knappar in några siffror.
– Jag klarar det inte. Ropar hon i luren när han svarar.
– Jo, det gör du visst. Svarar Calle och lägger på.
När hon hör det klickande ljudet som innebär att samtalet avslutats, får hon lust att skrika. Skrika att hon är svag och dum som gör så här. Att hon inte alls klarar av att prata med honom. Hon vill skrika att Calle har fel. Att hon är både dummare och svagare än han verkar tro. Hon vill inte gråta. Bara skrika. Hon kryper ihop och innesluter sig helt i sig själv. Hon är vagt medveten om människorna som går förbi och stirrar på henne. Även om de visste, så skulle de inte förstå. De kan omöjligt veta hur hon känner. Vilket kaos som rasar inom henne. Känslorna av ånger, samtidigt som hon inte vet om hon ångrar sig. Skam, samtidigt som hon inte vet vad hon skäms för, och en hel hög andra känslor som på något vis lyckas motsäga sig själva. Helt plötsligt, mitt i virrvarret av känslor, dyker en bild upp för hennes inre syn. Alexanders ansikte. Hon försöker stöta bort den direkt. Men hon lyckas inte. Hon måste kämpa en bra stund för att få ut den ur skallen. Hon ställer sig upp och fortsätter att gå. Hon vågar inte stanna. Rädd för att hans ansikte ska dyka upp igen. Hon går uppför uppfarten, som hon gjort många gånger förr, men denna gång känns den väldigt mycket längre än vanligt. Hon knackar på dörren och André öppnar.
– Hej, Alice. Kom in. Säger han glatt och ger henne en stor kram samtidigt som han placerar en lätt kyss på hennes nacke. Hela hennes kropp skälver till av hans varma läppar.
Han drar henne försiktigt in i huset. Sedan sätter de sig tillsammans på hans säng.
– Jag älskar dig, Alice. Viskar han med kinden mot hennes blonda huvud. Hennes armar vilar lätt runtom honom.
– Jag måste prata med dig. Hon bryter tystnaden.
– Vad är det? Frågar han och tittar på henne med sina brun-gröna ögon som är fyllda av värme och kärlek. När hon möter hans blick kan hon inte hindra tårarna längre. De börjar rinna i stora floder längs hennes kinder.
– Alice, gumman, hur är det? Frågar han oroligt och stryker sakta med handen över hennes rygg.
– Förlåt mig. Snälla, förlåt mig. Snyftar hon.
– Ta det lugnt, gumman. Hur är det? Vad har hänt? Hon hör på hans röst att han är orolig.
– Förlåt. Det är allt hon kan få ur sig. Han lägger sina armar omkring henne och vaggar henne sakta.
– Lugna ner dig. Du kan prata med mig. Viskar han ömt till henne.
Så ömt att hon får ännu sämre samvete än tidigare. Hennes andning blir lugnare och lugnare. Det är någonting med hans kropp som kan få henne att känna sig hemma på något vis. En tanke åker igenom hennes huvud och får nästan tårarna att börja komma igen. ”Alexander.” Namnet ekar i hennes huvud. Hon vet inte vad det är med henne.
– Jag är inte oskuld längre. Får hon helt plötsligt ur sig, och hon känner hur han släpper taget om henne och makar lite på sig
Hans ögon har blivit helt kalla, helt tomma. Hon tittar bedjande på honom där han sitter på sängen, alldeles sammanbiten.
– Snälla André. Säg något. Snälla.
– Ut. Säger han och tittar både argt och sårat på henne.
Hon märker direkt att han menar allvar. Hon går ut från huset och med tårarna rinnande nedför sina kinder tänker hon: ”var vi inte menade för varandra”?
|
|
|
|
