Jag älskar min bror (kap.7) |
Har varit jobbigt idag.... Men jag fick ihop ett kapitel, hoppas ni gillar den och lämna gärna en liten kommentar om ni känner fört (: <3
Kapitel 7
Efter att ha ställt ner skålen med kattmat på golvet i köket stannade jag till, bara stod helt orörlig och stirrade på den ljusgröna väggen framför mig med små vita blommor.
Jag vet inte varför, men jag stod så säkert i mer än fem minuter och tänkte på absolut ingenting. Helt tomt. Jag huttrade till lite och slog ihop armarna så att dem låg i kors över bröstet, inte för att jag frös utan jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte åka hem, eller jo det är ju klart att jag kan, men jag vet bara inte om jag vågar… För hur kommer mitt liv vara sen och hur kommer min familj och folk vi känner regera och säga?
Tyst och stirrade stint på väggen hörde jag inte dem små stegen i hallen mot köket och kände heller inte armarna som slog om mig, höll tätt och la sitt huvud på min vänstra axel.
Men väcktes ur direkt ur min trans då den mjuka rösten som jag älskar viskade i mitt öra och den varma luften kittlades och kunde inte åta bli att rysa.
”Förlåt.”
”Varför ska du säga förlåt? Du har inte gjort något.”
Nu blev jag lite förbryllad, inte ska Bill säga förlåt!
”Men jag tvingade dig att prata om det fast jag såg att det var svårt för dig.”
”Om jag inte ville prata om det, skulle jag ha hållit tyst. Tro mig…”
Jag suckade djupt, tänkte lite och kom till slut fram till en sak.
”Bill?”
”Mmm.”
Mumlade han bara tyst, lät sitt huvud fortsätta vila på min axel och höll om mig medan vi båda stirrade på vägen som verkar ha blivit väldigt intressant då ingen av oss slutade kolla på den.
”Vill du veta varför jag helst inte vill prata om det och varför jag inte kan säga till honom att jag älskar han?”
”Ja, jag kan ju inte säga att jag inte undrar. Men du behöver inte om det är svårt, jag vill ju inte tvinga på dig något du tycker är jobbigt att prata om.”
Bill är verkligen snäll, ja skit gullig! Tänkte jag, log lite.
Svalde sedan bort den jobbiga klumpen i magen och slöt ögonen. Jag vet inte hur länge jag stod och blundade, försökte hela tiden andas normalt utan att få panikångest. Men Bill han var lika tyst, förstålig och underbar. Jag hade aldrig trott att han var sån, visst hade jag som alla andra fans uppfattat olika om hans sätt att vara och personlighet. Men jag trodde inte han var så gullig, ja bedårande och en väldigt bra lyssnare. Vilket gjorde det hela snabbt bättre, men jag är ändå nervös över hur han kommer att regera och VAD han kommer att säga om han nu säger något över huvud taget. (Panik!) Tänk om tycker att jag är äcklig? Tänk om han bara släpper taget så att värmen försvinner och bara går för att aldrig mer ringa eller träffa mig igen?
Hemskt. Jag vill inte förlora honom! Jag har aldrig kunnat prata med någon som jag kan med Bill, med honom känner jag mig trygg och säker som jag känner mig hos Tobias.
Eftersom jag var allt för spänd höll jag ögonen fortfarande slutna och drog ett djupt och bestämt andetag.
” Tobias,”
Började jag men darrade så mycket på rösten att den brast. Kunde inte hjälpa det, tänk er själv berätta för någon du känt i ett par dagar att du är kär i din bror! Du darrar så mycket att du inte litar på dig själv och är till och med rädd utan att veta vad du är rädd för.
”Såja, andas. Sara, jag lovar att jag lyssnar och finns här.”
Sakta öppnade jag ögonen och mötte den ljusgröna väggen med sina vita små blommor.
”Tobias älskar jag så högt att ord inte kan beskriva. Varför jag inte får älska honom och inte kan berätta det för han är för att…”
Jag tog en paus, vet inte om jag vågar avslöja min hemlighet. Tänk om han går? Det vill jag inte! Bill har redan blivit en del av mitt liv… Och för att göra det svårare vände jag mig om, kollar nu in i hans choklad bruna ögon som ler mot mig. Men inte snart, tänker jag dystert.
”Tobias är min storebror.”
Spänt och jävligt nervös granskar jag Bills reaktion, svetten tränger fram längs ryggen och hjärtat slutar nästan att slå. Till min fasa säger han inte ett piss! Han kan väl säga något?! Jag klarar inte sådana här tystnader! Han släpper greppet om mig, hans armar hänger ner men jag håller kvar blicken på hans ansikte och ögon. Han är helt paff, det märks hur tydligt som helst. Munnen står vidöppen, ögonen vet inte vart dem ska titta utan bara stirra, ja nästan förskräckt på mig. Förvånad och chockad. Precis när jag tror att han ska säga något stänger han munnen och tittar besvärat ner i backen. (Fan!) Besviken, sårad att han inte sa något böjde även jag ner min blick som nu vilade på mina fötter. Men jag rörde mig inte, inte Bill heller, vi bara stod där helt tysta. En tår droppade ner från min kind, jag känner hur en mjuk hand sätter sitt finger under min haka vilket tvingar mig att se in i hans ögon. De speglar något jag inte kan tyda. Jag ryser till då han stryker undan min salta tår.
”Sånt är svårt.”
Hans fina läppar rörde sig, formade försiktiga ord för att inte verka hård eller såra.
”Kärlek kan man inte kontrollera, men att vara kär i sitt syskon…”
Nu kommer han att säga det! Han kommer att säga hur äcklad han är och hur sjukt det är! Att han tycker att det är skitäcklig och att han aldrig vill se mig igen! Men till förvåning sa han inte det.
”Det inte ditt fel, om du vill så finns jag här. Du kan prata med mig.”
”Tack… Du är för snäll, jag vet inte jag förkännar det…”
Mumlade jag på, men hans blick släppte inte min. Kollade på mig, log lite med sitt underbara leende.
”Alla förkännar någon att kunna lita på och ha någon som bara finns.”
Sa han tyst, lutade sig fram och kysste mig på pannan och gav mig en lång varm kram. Och kan ju inte direkt påstå att det kändes en aning bättre, lite. Okej, MYCKET.
”Hur kommer det sig att du är så förstående?”
Jag var tvungen att fråga det, vem kan inte låta bli att undra om man nyss berättat sin djupaste hemlighet och personen inte ens skrattar eller inte ens blir lite äcklad? DET, tycker jag är det som är det sjuka i det hela. Bill släppte kramen, tänkte efter men flinade sedan stort och såg allmänt stolt ut.
”För att sån är jag!”
(På jobbet)
Efter att ha ställt in den sista tallriken pustade jag ut.
”Äntligen!”
Brast jag ut, mitt pass var slut för idag och nu var det helg, tänkte jag mer uppåt än vad jag varit på hela dagen. Suckade, Bill är verkligen speciell. Log för mig själv lite och gick till min chef för att hämta ut min lönecheck för veckan.
”Ska du festa upp dem nu?”
Min chef, som heter Martin Stiller blinkade retsamt.
”Neej, jag ska hem och sova för jag är helt slutkörd. Det har varit en jobbig dag redan sen imorse.”
Svarade jag, slog lite lätt på hans arm och vi sa hejdå till varandra. Jag lämnande fiket nöjd och halade ner kuvertet med checken i min tunna vita sommarjacka och huttrade till lite då det fortfarande är ganska kallt på kvällarna. Medan jag vandrade längs gatan förbi en park, studerade stjärnorna som lös upp himlen och lamporna som lyser upp en del av vägen.
”London är vackert.”
Viskade jag tyst ut i det stilla, konserterade att det faktiskt var ganska tomt ute, ingen i mitt synfält. Fast de flesta kanske är hemma och tar det lugnt, vilar upp sig eller sitter inne på en pub och dricker öl i värmen. Jag svängde in på min gata som ledde hem till lägenheten och var snart framme, bara tjugo minuter kvar att gå. Men jag ryckte till, ett slummer från en mörk gränd. Först tvekade jag, hjärtat var i halsgropen, tänk om det är en våldtäktsman, rånare?! Tänkte jag panikslaget och var precis påväg att lägga benen på ryggen då jag såg en kontur av en ung man som låg i soppåsarna inne i gränden. En lampa lös svagt upp den delen han var i. Av ren nyfikenhet som vi människor har, gick jag med långsamma steg närmare.
Stanken slog emot mig av lukten från sopporna och synen av det jag såg gav mig en chock och en förfärad min. En pojke i sjutton års ålder låg bland soppåsarna, blicken var dimmig och ena ärmen av hans sketna gröna skjorta var uppdragen till armvecket. Ett skärp var hårt åtdraget om den och en spruta låg bredvid han.
En knarkare. Kom jag fram till och betraktade han där han låg som en säck potatis, såg hur han försökte resa sig men förgäves. Det var ingen idé alls om du frågar mig, människan kan ju inte ens flytta på sig en millimeter! Så drogpåverkad var han. Suckade lite, det är faktiskt synd om dem som tar droger, inget liv och kommer förmodligen inte kunna vara rena en hel dag.
Jag vänder mig och börjar gå hemåt men stannar efter bara några minuter och springer snabbt tillbaka. Inne i huvudet tänker på att jag inte kan lämna honom, att jag kanske kan hjälpa i alla fall lite. Okej, jag vet att det låter dumt, men jag kan bara inte lämna honom där på gatan. Det var något med honom som jag inte förklara, något spännande och intressant. Unik på något sätt, men inte på grund av att han är en missbrukare, nej, utan något annat som jag inte kan sätta fingret på. När jag väl är framme efter den korta språng marshen saktar jag ner och går fram till honom, kände hur han luktade sprit. Okej, mera STANK av det!
Sprit och knark? Inte en bra blandning.
Trots jag visste att det jag nu tänkte göra är något jag INTE borde göra, så gör jag det ändå. Konsekvenserna kan bli obehagliga, känner inte människan och vet inte hur han kommer vara när han nyktrat till. Detta är exakt vad min mamma och pappa och även min bror varnat mig för, missbrukare och främlingar. Håll dig undan för dem! Sa de alltid.
Efter ett tag lyckades på något sätt få upp grabben på fötter och genom att låta han stödja sig mot mig ganska mycket började jag långsamt gå mot lägenheten längs kullerstenar med månen som lyser upp staden. Med en full och drogpåverkad främlings som lutar sig tungt emot mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ForeverSacred87 - 11 aug 08 - 19:52- Betyg:  | | Okej jag försöker läsa ikapp här men nu måste jag slänga in en kommentar, jättejättebra och verkligen gripande, jag höll för sjuttons skull andan när hon berättade att han är hennes bror :P | | sandruskapuska - 12 jun 08 - 18:08- Betyg: | | uch vad spännande!! undra vad som ska hända nu!! <3333 | | Mangasagan - 7 mar 08 - 15:44- Betyg: | | DU ÄGER!!!!!! xD Skit bra:D | | Problemoja - 7 mar 08 - 01:25- Betyg: | | Riktigt bra!! =D | | tjoh - 6 mar 08 - 21:26 | åååååh jag dööör ! du skriver så otrligt underbart och fantastiskt :) älskar det så mykcet :D
skrive mera snabbt nu! :D:D |
|
|
|
