Demonprinsen ~ Del 17 |
Del 17
Zee suckade och kliade sig i huvudet. "Så du är vaken igen nu?" Julie nickade, hon stod brevid Xelacsier, han stod vänd mot henne och vände hennes ansikte mot honom, sedan kysste han henne. Då insåg Sandra plötsligt att alla de tre demonerna som var där älskade Julie, han måste ju också veta tänkte hon. Xelacsier vände sig mot henne och log ett iskallt leende innan han fösvann, Julie såg förvirrat på Sandra, hon lade sitt finger framför läpparna. "Alla vet men ingen pratar om det." Hon nickade och Sandra nickade tillbaka. Zee suckade. "Vet du vad som är irriterande? Att ni två jämt pratar via telepati." Han lutade sig mot tomma luften. "Så ni kan snacka hur mycket skit ni vill om folk, hur mycket hemligheter som helst, men inte ens en telepat förstår vad ni säger, eftersom ni pratar era egna språk." Julie rynkade pannan. "Vet du vad som är irriterande Zee? Att även om vi pratade högt, skulle du ju inte förstå något, därför kan vi lika gärna tala som vi gjorde innan skapelsen." Hon flinade mot honom och han låtsades ramla omkull bara för att hindra sig själv. "Vet du, det tänkte jag inte ens på!" Josh flinade. "Nu ställer du till med spektakel som vanligt."
Julie flinade mot Zee, sedan nickade hon mot Sandra och Erion. "Det är lättare att komma ut än in, ska vi fara nu?" Istället för att vänta på svar transporterade hon dem åter tillbaka till palatset, det var behagligare, men enligt Hario, ännu säkrare än att åka genom jord, med tanke på att bli förföljd. "Nämen, Damion! Det var länge sedan man såg din fula nuna!" Damion gimaserade för att dölja ett skratt. "Zelais! Det lilla halvblodet! Vad har du varit upp till, nej, låt mig gissa, det har något med ryktena om dig att göra." Zee flinade och Damion flinade tillbaka. "Ungarna kommer bra överens." Det var Josh som stod och lutade sig mot en vägg, Hario granskade honom, men alla andra stirrade mest på Sandra. "Wow, han gick med på det." Damion kliade sig i huvudet, Julie himlade med ögonen. "Han bråkar alltid, men han gör oftast som jag vill, fast inte alltid på det sättet jag vill." Julie kliade sig i huvudet. "Men jag vet att förvandligen är plågsam, Dani nämnde det någon gång, att han trodde han dödade honom." Julie såg upp och log. "Jag visste att han hade gjrort det förrut ser ni, med en människa, eller han var inte människa längre, han var vampyr och åt också människor och dyrkade Satan..." Zee himlade med ögonen. "Han är helt hopplös, han trodde nog aldrig ritkigt på vad som hände när vi dök upp, annars skulle han väl inte ha käftat emot Xelac." Ivan log. "Du då? Du, för att använda dina egna ord, käftar emot honom, nästan konstant." Zee rykte på axlarna. "Om jag tycker att han har fel." Sedan flinade han. "Hittils har jag ju överlevt."
"Jag har sett folk dör för mindre, bara de de minsta förargat honom." Det var Josh, han stod och dolde ansiktet i skuggorna. "Jag önskade honom död, länge, jag anade att han måste veta, men han sa aldrig något. Hans närvaro är som ett mörker som letar sig in överallt där det finns plats, det förmörkar ens tankar, det förmörkar ens syn. Så totalt olik Julie som en varelse kan vara, de är ju trots allt varandras motsatser. Vad jag inte kan förstå Zelais, är hur du kan älska dem båda." Det blev tyst. "För det är ju därför han inte dödar dig, inte sant?" Zee ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning om vad han tänker." Josh såg upp, man såg hans ögon glimma till. "Men du förnekar det inte." Zee log och lade pekfingret framför munnen. "Jag älskar honom lika mycket som du fortfarande hatar honom, jag förstår det lika lite som alla andra." Han lade huvudet på sned och log. "Vad har det med saken att göra." Josh fnyste. "Därför att du i princip riskerade ditt liv med att trotsa honom för att rädda den där flickan. För att du är dem mest omtänksamma idiot till demon jag någonsin har träffat, och du faller för ondskan själv?" Josh vände sig om och gick ut mot gården, Julie tvekade och sprang sedan efter honom.
|
|
|
|
