Mötet |
Mötet
Jag kände hur nervositeten sakta, men säkert började få mig i sitt grepp. Knäna skakade, händerna darrade och jag var alldeles kritvit i ansiktet. Jag vågade inte prova att sjunga, jag var alltför rädd att rösten inte skulle hålla. Jag såg på klockan, magen vändes in och ut när jag såg att det bara var en dryg halvtime kvar.
- Jag klarar det aldrig! jag kommer att svimma på scenen, jag lovar, viskade jag för mig själv.
Orden ekade i aulan, som ännu var folktom men som snart skulle fyllas med skratt, rop och gälla röster. Jag visste inte rikitigt varför jag var så tidigt på plats, kanske för att jag ville ha en lugn stund för mig själv. Jag gick fram till pianot, och började försiktigt spela de långsamma tonerna till " When you say nothing at all". Det var den sången jag skulle sjunga, och jag ville vara säker på att jag kunde orden. Långsamt,försiktigt, började jag sjunga. Min röst lät till en början liten och späd, men ju mer jag sjöng, destu starkare blev rösten. Jag var så inne i mitt spelande att jag inte märkte pojken som kom in och ställde sig längst bak i rummet. Jag kände hur jag blev ett med musiken, tonerna flöt in i varandra i en harmoni, som bara uppstod vid speciella tillfällen.
Pojken betraktade henne på avstånd, tagen av det han såg och hörde, han hade aldrig kunnat tro att en sådan röst kunde rymmas i en så liten kropp. Han smög långsamt ut ur rummet, han ville inte skrämma henne.
Jag stod bakom ridån, som snart skulle glida isär och försökte intala mig själv att det skulle gå bra, att jag visst kunde sjunga, att jag inte skulle glömma orden och att jag skulle sjunga rätt ton.
- Och till nästa så skall Wilma Anderson sjunga en liten kärleksång, såhär till sommaren. Varsågod Wilma.
Rektorns röst hördes klart och tydligt över hela salen.
Ridån gled isär, och publiken tystnade.
En panikartad kännsla spred sig innom mig, jag fick svårt att andas, det svindlade till i huvudet och jag kände att jag var påväg att svimma.
Jag gick tveksamt fram till mikrofonen, nickade åt pianisten som började spela. Nu brusade det i öronen, och ögonen var fulla av tårar. Jag skulle ta första tonen, men fick inte fram ett ljud.
- Förlåt, jag kan inte....sade jag i mikrofonen, kastade en sista skrämmd blick på publiken innan jag rusade ner från scenen, genom hela huset och ut i friska luften.
Jag ställde mig med ryggen mot en vägg och lät tårarna rinna.Djupa snyfftningar trängde fram, och jag var så generad att jag skulle kunna dö. Jag visste ju att det skulle bli så här, jag hade vetat från första början att min scenskräck skulle ta överhand, men nej, jag skulle änn en gång bevisa att jag inte dög till nånting. Jag skakade fortfarande i hela kroppen och försökte dra ett djupt andetag, men det blev bara hackigt.
- Hej, hur är det? Mår du inte bra? Jag kände en hand på min axel.
Förvånat, och lite skrämt, tittade jag upp och tårkade förläget tårarna från kinderna när jag såg en ursöt, brunögd pojke stå där.
- Jaa, jag är okej, jag bara...äsh, jag e så fånig, jag fattar inte vad som hände där inne, jag kunde bara inte sjunga, jag...
- Du behöver inte förklara,det är okej. Jag vet ju att du sjunger jättebra.
Jag tittade änn en gång förvånat på honom, han måste ha trott att jag inte kunde göra någon annan min.
- Hur kan du veta det? jag svarade med en släng av misstänksamhet i rösten.
- Åh, jag hörde dig öva förut, men jag ville inte störa då.
Jag valde att inte svara på det, utan försökte istället febrilt torka bort all mascara som hade runnit och smetats ut i hela ansiktet.
Utan ett ord gav han mig ett papper.
När jag hade snyggat till mig någorlunda, och inte längre var lika rödgråten som förut, så frågade han om jag ville komme med på kaffe.
- Jaa, det vill jag gärna, jag heter Wilma, föressten.
- Och jag heter Simon.
Så gick vi till närmaste kafé, där vi satt och pratade i nästan två timmar. Jag fick veta att han bara hade bott i staden i ettpar månader, och att han var ett år äldre än mig alltså aderton år. Vi bestämmde att vi skulle träffas på nytt följande dag hemma hos honom, för han hade lovat att bota min scenskräck.
Resten av dagen svävade jag som på moln, jag kunde inte förstå att en så snygg kile som Simon ens ville andas i samma rum som mig. På kvällen innan jag skulle somna så tänkte jag vilken tur det var att jag hade fått panik, annars skulle jag aldrig ha träffat honom.
Klockan var kvart över ett på eftermiddagen,när jag rusade omkring i mitt rum och försökte hitta mina saker. Jag var som vanligt sen, och skulle vara hos Simon om trettio minuter, och jag hade inte fönat håret ännu.
- Var är min andra sko? muttrade jag medan jag målade mina ögonfranssar. Jag rusade halttandes ner för trapporna med bara en sko på foten.
I hallen drog jag på mig ytterjackan och hittade min andra sko på hatthyllan, saker kan hamna på riktigt konstiga ställen ibland. Jag fick tag i min skoternyckel,drog hjälmen över huvudet och körde snabbt iväg.
Trafiken var inte så jobbig, och väglaget var bra, det resulterade i att jag stod på trappan hemma hos Simon och ringde på dörren tio minuter för tidigt. Nervösa fjärilar fladdrade i magen, men jag hade inte tid att få panik nu, för nu hördes steg innifrån huset.
- Hej, sade jag till den blonda damen som öppnade.
- Hej, du måste vara Wilma, kom in, Simon är i sitt rum. Jag är för den delen Simons mamma.
- Okej, trevligt att träffas, sade jag och följde kvinnan genom huset.
- Hej Wilma, det är bara att kliva på, hojtade Simon från ett av rummen som låg längst in i korridoren på andra våningen.
Försiktigt öppnade jag dörren och klev in i rummet. Det var tapetserat med blåa tapeter, på väggarna hängde några planscher, en säng och ett kädskåp stod vid den ena väggen, och ett skrivbord vid den andra.
- Hej, sade jag lite blygt.
Han satt på sängen med en gitarr i knät.
- Jaha, vill du börja med att sjunga något, eller? det är ingen press, men jag bara älskar din röst.
- visst kan jag sjuga, det är ju bara vi här, och om duy ändå har hört mig sjunga förut så..
- jaa, det har jag och det lät bra, vad vill du sjunga?
Jag sade att det inte spelade så stor roll. Vi spelade och sjöng, och varvade det med att prata, skratta och skoja. Vi hade så roligt och tiden gick så fort, att det slutade med att jag blev där på middag, och fick träffa resten av hans familj, som bestod av två systrar och hans föräldrar.
Vi åt en god middag, men efter att vi hade ätit färdigt var klockan så mycket att jag måste böja bege mig hemmåt.
- Jag har haft jätteroligt, sade jag och menade det av hela mitt hjärta.
- Har du? ett leénde lyste upp Simons ansikte.
- Jaa, det har jag, vi måste träffas igen, om du vill, förstås.
Det ville han, och vi bestämmde att vi skulle träffas redan nästa dag.
Så höll det på i några veckar, det ända som fanns i min värld var Simon, han var hela universum för mig . Vi insåg snart att vi var som gjorda för varandra,
han övade tålmodigt med mig, tills jag gick med på att sjunga framför en allt störe och större publik. Vi började med bara hans familj, och min. Sedan ökade det med far/ mor föräldrar. och tillsist satt hela grannskapet och tittade på. Det konstiga var, att jag faktiskt tyckte om det. Nu var det inte en plåga att stå på scen mera, nu njöt jag av varje sekund. Sommaren gick, och började lida mot sitt slut, vi hade underbara dagar vid stranden, och långa promenader i de ljusa sommarnätterna.
- Hej söt, vet du vad? Simo lade sina starkar armar om mig, och jag andades in hans dofft.
- Näe, vaddå? jag kunde inte låta bli att vara lite nyfiken.
- Titta på det här. Han tog fram nått som såg ut att vara ett reklamblad, men när jag tittade närmare på det så såg jag att det var information om en sångtävling. "Bästa deltagare...." stod det.
- Jaaa, vad är det med det där? frågade jag, och vände ansiktet mot solen.
- Läs igen, noga. han tittade på mig medan jag läste.
Jag läste det en gång, jag läste det två gånger, men jag kunde fortfarande inte förstå vad som stod där.
- Snälla Simon, vad har du gjort? jag slet mig loss ur hans grepp och stirrade anklagande på honom
- Vaddå? vad har jag nu gjort? frågade han medan ett leénde lekte på hans läppar.
- har du gått och anmält mig till den här tävlingen, utan att fråga ? hur i helvete kunde du göra så, utan att fråga mig? Jag kände hur ilska och raseri vällde upp inom mig, som en vulkan som höll på att få ett utbrott.
Jag blev rödare och rödare i ansiktet, och tillråga på allt så kände jag att tårarna började bränna bakom ögonlocken, men jag tänkte abbsålu inte börja gråta.
- Men liten då, jag menade inte...Han försökte ge mig en kram, men jag slog bara undan hans armar.
- Liten, vadå liten? börjar du hacka på min längd nu också. Jag var så förtvivlad att jag var sur på allt och alla. Tillslut gav jag ändå efter och sjönk ihop i hans famn.
Ödmjukt bad jag om ursäkt, bad att han skulle förlåta mig och mitt häfftiga temperament.
- nej, det är jag som skall säga förlåt, jag vet ju hur jobbigt du har det med din scenskräck och allt, jag skall ta tillbaka din anmälan.
- Nej! jag vill försöka. sade jag och tittade upp på honim.
- Vill du? är det säkert?
- Ja jag vill, och jag vet redan vad jag skall sjunga...
- vad skall du sjunga? Nu var det hans tur att vara nyfiken.
- jag skall sjunga min egen verson av Bryan Addams " Heaven".
Så satte jag igång med hårdträning. jag övade tillsammans med bandet jag skulle sjunga med i tävlingen, jag övade med Simon och jag komppade mig själv. Tävlingen skulle gå avstaplen sista lördagen före skolan skulle börja. Det var fortfarande två veckor dit, så jag hade gåt om tid att öva. Jag kände hur den gammla paniken sakta började göra sig påminnd, men jag förträngde den till ett hörn av min hjärna. Jag hade beslutat mig för, att jag skulle klara det här, kosta vad det kosta ville. Så, jag övade och övade, och övade lite till. Alla sade att jag inte skule ta det så alvarligt, det var ju bara en liten fånig tävling. men jag visste att jag måste klara det, om inte för någon annan så för min egen skull. jag skulle satsa allt på att vinna, eller i alla fall vinna över min skräck.
På tisdag samma vecka som tävlingen skulle vara, så var jag mitt i låten när Simon kom in i rummet och stängde av mikrofonen.
- Vad skulle det där vara bra för? frågade jag och låtsades vara sur.
- Nu tänker jag kidnappa dig, sade han och låtsades närma mig hotfullt.
Jag var genast med på noterna, och skrek till av spelad förfäran. Han "kastade" sig över mig, och tog mig i sin famn, bar ut mig till sin bil och satte mig på passagerarplatsen.
- Jag tyckte att du behöver lite ombyte, sade han och gav mig en snabb puss på munnen innan han satte sig bakom ratten.
- Okej, vart ska vi åka då? frågade jag.
- Du får se, svarade han hemlighetsfullt.
Vi körde längs de trånga bygatorna, och ut på landsvägen. Vi småpratade om allt möjligt, om villken tur det var att vi träffat varandra, och att vi fortfarande hade hela livet framför oss. Sedan satt vi bara tysta en stund, och jag började sjunga. Av någon anledning så skulle jag ta någon från baksätet, jag kommer inte ihåg vad det var, men i alla fall så vände jag mig bakåt.I samma stund kände jag bara en skarp smäll, det lät som ett pistolskott, sedan voltade hela bilden runt. Jag kände hur bälttet skar in sig i min midja, och huvudet slog emot hanskfacket, bilen vände sig på rätt köl igen.
Jag måste ha svimmat av en stund, för när jag kom till sans igen så visste jag först inte var jag var. Sedan mindes jag , bilen som volttade. Jag stålsatte mig för vad som slkulle komma, och vred sakta mitt huvud åt vänster, och skrek till av förfäran, inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat förbereda mig på dem syn som mötte mig. Hela Simons huvud var en ända blodig röra, och det hängde slappt ner mot bröstet. Någonstans djupt innom mig förstod jag, att det var slut, jag hade kännt det på mig redan innan jag vände på huvudet, men ändå kunde jag inte förstå, kunde inte acceptera.
- Simon! Simon snälla vakna, snälla Simon, du får inte....du får inte vara död, snälla du, vakna! se på mig, jag e här, din Wilma, jag kommer alltid, alltid att finnas för dig, bara du inte lämmnar mig nu!
Jag började skaka i hela kroppen, jag märkte inte ens att jag grät. Hela sommaren, den underbara sommaren, spelades upp inne i mitt huvud. Jag såg alla bilderna klart och tydligt, hur vi solade, simmade, skvätte vatten på varandra. Jag såg framför mig när han kom fram den där dagen, och frågade om jag mådde dåligt. Den dagen var den bästa i mitt liv, den här sommaren hade varit den bästa i mitt liv. Inte kunde det vara slut nu, det fick inte vara slut nu. jag hade aldrig kunnat drömma om att man kunde känna så mycket för en annan människa, men jag älskade Simon, av hela mitt hjärta. Jag vet, vi hade inte kännt varandra så länge, men ändå känndes det som om vi hade kännt varandra hela livet. Nej, det fick inte vara slut, det skulle ju vara han och jag, vi, tillsammans föralltid. Vi skule ju gifta oss, få barn, se barnbarn växa upp, vi skulle dö när vi var gammla på något åldringshem. Inte nu, inte såhär.
- Jag lovar, det skall bli bra, allt kommer att bli bra. jag vet inte varför jag sade det, kanske mest för att lugna mig själv.
Jag tror att jag svimmade för ett ögonblick, för allt bleb svart, men jag ruskade på huvudet, försiktigt, det gjorde ännu ont, jag måste håla mig själv vaken, måste ju finnas tilllhands om Simon vaknade och behövde mig.
- Simon, sade jag igen, Simon, du måste vakna, hör du det, jag klarar mig inte utan dig, förstår du? Jag satt och försökte mana på honom, men det var meningslöst. Han kunde inte höra mig.
Nu hörde jag andra röster, röster som sade åt mig, att jag skulle sitta stilla och ta det riktigt lungt, att hjälp var påväg. Jag pekade på Simon, och försökte förklara, att det var han som behövde hjälp, för han levde ännu, det var jag säker på. Jag tog hans hand i min, mekte den med fingrarna, medan jag sjöng, sjöng om min kärlek till honom, en kärlek som aldrig mera skulle bli sig lik. Så satt jag när ambulasen kom. De spännde fasst mig i en bräde, ifall att jag skulle ha brutit något, men det hade jag ju inte, jag mådde bra, det var Simon som behövde hjälp. Jag sade hans namn om och om igen. På sjukhuset röntkade de mig, och när de hade konstaterat att jag faktiskt inte hade brutit något, så tog det loss mig från brädan.
Jag fick tvätta av mig allt blod- Simons blod. När jag frågade dem om han ännu levde , så sade de att han bara fanns med hjälp av maskiner, att han var hjärndöd, och att om de stängde av , så fanns han inte mera. Hans föräldrar kom, och nu hade jag sammlat mig så att jag förstod vad som hade hänt, och jag förstod det där med hjärt och lungmaskiner. Jag stod vid hans säng, med tårarna rinnandes ner längsmed kinderna, när de stängde av. Jag tog hans hand i min, och såg hur monitorerna berdvid sängen, som visade puls och hjärtrytm, sakta avtog. Jag lutade mig framåt och viskade;
- Du och jag förevigt, jag älskar dig! När jag tittade upp hade maskinerna stannat. Allt var tyst, jag gick ut ur rumet som i dimma, i dörren måste jag vända mig om, se honom en sista gång. I samma ögonblick jag gjorde det, så var det som en varm vind svepte förbi min kind, som en smekning, jag tyckte mig höra den viska " Och jag dig".
|
|
|
|
