Nyss funnet, Snart förgånget. Del 2/2 . ^^ |
här kmr andra å sista delen på min novell (:
ENJOY ^___^
snart var stället fullt av poliser och några ambulansmän kom och tog Hannah ifrån mig där hon låg. Jag såg hur jag själv blev bortburen till den stora Båren. Jag såg mig själv lida med ett skott i magen. För vi var fortfarande lika som bär. Det var som om jag hade sett migsjälv skjutas. Jag ville följa med dem, vilket jag fick när dem fick reda på att jag var hennes syster. Hannah invände aldrig när jag nämde att jag var hennes syster. Men hon kanske inte orkade bara, där hon hade blivit uppsläpad på båren.
Dem klämde in mig i framsätet bredvid föraren som hade satt igång blåljusen och körde som en idiot. Jag kollade på honom stressat och ville skrika till han:
- MEN FÖRFAN, KÖR! Hon ligger och DÖR där bak !
Men jag höll tyst.
Hela resan höll jag tyst.
Enda till sjukhuset, där dem snabbt drog ut Hannah från bakdelen av Ambulansen på Båren.
När dem sprang med henne liggandes på den rullande sängen som dem hade dumpat av henne på medans jag försökte springa efter dem, för att veta vart dem skulle.
Enda tills dem kom fram till operationssalen och slängde in henne där för att hon skulle opereras direkt med åtta man på plats och jag satte mig precis utanför dörren i en blommig obekväm soffa.
Enda tills dem två doktorerna kom och försökte fråga ut mig men misslyckades och gått därifrån.
Enda tills nu har jag hållit tyst.
Jag ställde mig upp, men satte mig snart igen och lade mina händer för ögonen. Ett hysteriskt gråtanfall bröt ut och jag skrek av smärta att jag kanske skulle förlora den jag letat efter i hela mitt liv. Min sista familj. Att hon ligger och dör där inne och att jag inte för berätta vad som hände. Jag får kanske inte berätta om hur hon rövades bort från en mataffär när vi var ett år gammla i Tyskland som egentligen är hennes hem. Jag får inte berätta någonting.
Plötsligt känner jag en arm som lagt sig på mina axlar. Bredvid mig i den fula sovan hade en doktor satt sig. Han var någonstans vid trettio, bar glasögon och hade kort hår. En doktor, ja. Det märktes på hans vita kläder.
Han mummlade något medlidsamt på svenska vilket fick mig att börja snyfta ännu mer. Jag vet inte varför, det bara blev så.
- I don't understand, stammade jag mellan snyftningarna.
Ett varmt leénde letade sig fram på hans läppar.
- Where do you come from, then? sa han.
- Deautchland(stavning?).
Hans leénde blev ännu bredare och han sa till mig, på helt korrekt flytande tyska:
- Jag förstår dig. Är det du som är syster till henne?
Han pekade på operationsdörren framför mig.
Jag tänkte fråga om han verkligen kunde tyska, men jag hejade mig. Vad dumt, det klart han kunde. Det hade han ju bevisas precis.
Istället nickade jag.
Han flyttade sin arm över min axel till sitt eget knä.
- Men varför pratar ni inte samma språk? undrar han. Ni är tvillingar, eller hur? Ni såg ut att vara i samma ålder.
- Hur vet du hur hon ser ut ... ?
- Jag såg henne när dem förde in henne hit till sjukhuset, helt enkelt, svarade han med en svag axelryckning. Jag tänkte att du kanske ville prata med någon och blev förvånad över att du inte pratade svenska som hon.
Jag blickade ner på mina skor och höll dem där ett tag.
Sedan tittade jag in i hans ögon.
- Det är en lång historia...
Jag suckade.
- Men för att göra den kort, fortsatte jag, hon är min tvillingsyster och hon försvann i ett matcenter när vi var ett år gammla. Strax därefteråt dog vår mamma. Jag tror hon slutade äta, sa jag. Jag gjorde en kort paus för att harkla mig, och fortsatte sedan:
- Min pappa dog också. När jag var fem år. Han rammlade ner från ett berg, men när jag tänker efter idag tror jag att han tog självmord.
Jag tystnade. Jag visste inte varför jag kastade ur mig min berättelse, men jag kände att jag behövde det. Jag kände att jag kunde lita på den här mannen.
Så jag fortsatte.
- Hela min familj var borta. Jag flyttade till en fosterfamilj som tog emot mig som sin egen dotter. Men jag kallade dem aldrig mamma och pappa, jag kallade ingen av mina fosterföräldrars barn för syster eller bror, för dem hade nämligen en pojke och en flicka. Jag tror dem tog det ganska hårt.
Jag pausade återigen. Min blick hade fastnat på mina skor igen, men jag höjde blicken till mannen och kollade rakt in i hans ögon.
- Jag har letat efter henne sen jag var fem. Men på senare år hade jag tappat hoppet och visste nästan att jag aldrig skulle få se henne igen. Tills jag av en slump såg henne på stan. Här. I sverige. Av en slump när jag åkte hit för att hälsa på min kompis.
Jag sänkte blicken till mina fötter igen.
- Sen hände dethär.
Doktorn studerade mig noga, medans jag återigen studerade mina skor. Vi satt så ett tag. I brist på ord, klappade han mig på ryggen.
Just då öppnades operationsdörren framför mig. Min blick for upp på sköterskan som kom ut. Hon såg ledsen ut. Hennes ansiktsuttryck var sorgset och medlidande.
Min hand greppade om soffkanten och jag klämde till hårt.
Hon harklade sig och sa på engelska:
- Jag är så ledsen, min vän ...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 12 mar 08 - 21:26- Betyg:  | | å herregud, sjukt bra! | | tjoh - 4 mar 08 - 20:35 | | omg så bra ! :O nytt ! mera ! NUUUUU! :P :D |
|
|
|
