Bitte Spring Nicht? #2 [EJ THFF] |
Mja, tänkte bara säga att rubriken betyder: "Snälla Hoppa Inte?", mja, och om ni har läst den förra delen, bör ni förstå.
Ingen thff, måtte bara säga det;D
2.
Jag slår upp ögonen, och känner hur värken i kroppen kommer.
Det gör så ont, så ont så jag börjar gråta.
Jag är bara 14 år, och har redan förlorat min mamma. Mamman som gjorde familjen hel, mamman som fött mej, mamman som älskade mej.
Men nu när hon är borta, så klagar min far på att jag liknar henne så mycket, och att jag också borde dö.
Själv tror jag bara att han saknar henne, men det kan jag inte säga till en galen drickare.
Mödosamt klev jag upp, jag kände smärtan i revbenen, och handen flög mot revbenen och höll om dem. Till och med det gjorde ont.
Jag gick, fast det gjorde så ont så fortsatte jag gå, gå mot närmaste klockan.
Jag undrade var mitt fyllo till far var nu, men jag orkade inte tänka så mycket på det. Jag var ju tvungen att anstränga mej för att inte skrika av smärta.
Jag såg på en digitalklocka att den stod 09.34. Det innebar att jag var försenad till skolan. Men dem vet ju inte vad som hänt, dem vet aldrig. Dem vet bara att min mamma har dött för ett tag sedan.
Jag knep ihop ögonen för att inte fälla mer tårar.
Jag kände på tinningen, och kände att det var torkat blod där.
Bra, då blöder jag inte så mycket, antar jag, tänkte jag för mej själv.
Jag tog ett glas vatten, för det måste jag väl få göra? Jag drack alltid direkt från kranen, men nu skulle jag inte klara av att ställa mej lite snett, för det skulle göra... mer än helvetes ont, för helvetes ont är det ju nu.
Jag kved till då jag svalde vattnet, till och med det gjorde ont.
Jag bestämde mej nu för att inte gå till skolan, inte med brutna revben. Jag är 99,99% säker på att några revben är brutna. Jag har haft dem brutna förr, så jag vet minsann hur det känns, men ja, den där 0,01% som är kvar är det som jag inte vet.
Ett steg fram, ett kvidande och smärtsamma kliv upp för trappan, in på mitt lilla rum och ett försiktigt steg till att lägga mej ner i sängen, det tog ungefär fem minuter, skulle jag kunna tro.
Jag blundade, kände smärtan, värken i min spinkiga, skadade kropp. Jag hoppades att min pappa skulle vara borta resten av dagen, han hade bara lämnat mej på golvet, avsvimmad, han hade inte ens brytt ej om att kolla hur jag mått. Men jag är van nu. Han älskar mej inte längre. Ingen gör det.
Varför försvinner jag inte bara, om ingen älskar mej? Om jag bara är obetydd, vem skulle bry sej?
--
Kort, jag vet, men jag klarar inte av att skriva långt. Jag tänker bara på min älskling. Hela...Jävla...Tiden...
Kommentera, jag kmr ändå att fortsätta, tror jag;D Jag vill bara veta vad ni tkr om den;D
|
|
|
|
