På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 6)

Här kommer då en till del ;) Och nästa del är på G, men kommer inte ut riktigt än. Har nu fått så många ideér till denna novell/beättelse att jag typ blir förvirrad XD Vet inte heller hur jag ska få ihop och få det funka och hänga ihop, men ska nog lyckas ;P hehe, Kan avlsöja att jag till och med planerat en uppföljare men ta det lugnt, det kommer en MASSA kapitel till innan denna är klar, hehe ^^ Det kommer hända en hel del, i alla fall som kommer förändra Saras/Marias liv Totalt... men det får ni läsa om *blink*
(Lämna jättegärna om kommentar sen om läst den och känner fört) Kram o puss <3

Kapitel 6

Jag fick inte fram ett ljud, kände bara hur tårarna brände bakom mina tunna ögonlock.
”Hallå?”
Min mammas röst, gud vad jag har saknat den! Jag ville så gärna säga något men klumpen i halsen blev svårare och svårare att hålla undan, och jag visste om jag öppnade munnen skulle jag bara börja kippa efter luft.
”Hallå, är det någon där?”
Jag började gråta, såg hur dem salta tårarna droppade ner på golvet och stod med luren tryckt mot örat som om jag trodde att om jag pressade så närma det gick skulle jag komma till henne. Det blev tyst i luren och det var som jag slutade andas, hörde hur hon harklade sig och en vek och svag röst hördes.
”Maria…?”
Chocken spreds sig, hon visste nu att det var jag. Hennes dotter som rymde och som inte hade hört av sig på nästan en vecka ringde nu, men sa ingenting.
”Maria älskling är det du?”
Hon lät så orolig, jag har nog aldrig hört min mamma så förut, rösten var ljus, fylld med gråt och jag hörde hur den när som helst kunde brytas.
”Älskade gumman, pappa, jag och Tobias saknar dig så himla mycket! Snälla kom hem, vi älskar dig. Maria…”
Hennes röst bröts och jag hörde hur hon grät okontrollerat. Men så tog hon ett djupt andetag och knappt hörbart hörde jag hur hon viskade tyst.
”Snälla kom hem, vi är så oroliga och letat överallt. Är det något vi gjort som fått dig att lämna oss? Är det skolan? Snälla svara!”
Hennes röst var desperat.
”Kom hem… snälla?”
Jag slängde på luren direkt. Orkade, klarade inte höra hennes nerstämda röst. Efter att ha varit tyst under det korta samtalet men som kändes som hundra år visste jag inte vad jag skulle säga till henne. Och nu brast allt.
Jag sjönk ihop på golvet med ryggen lutad mot väggen, drog upp knäna och lade hakan på dem. Tårarna strömmade ner och började skaka häftigt, jag kunde inte längre kontrollera det och började få svårt att andas. Hela tiden då jag satt där kämpade jag med att kippa efter luft, in med syre och ut. Hjärtat slog fort och halsen var ihop snörvlad.
”Åh, Treasure vad ska jag ta mig till?”
Pratade jag till katten som kommit fram och tittat undrat på mig som om hon frågade.
”Varför gråter du? Här ska du väl ändå inte sitta?”
Jag lyfte upp henne och hon kämpade inte emot utan godtog att jag tog henne i min famn och kramade om henne.
”Du är underbar, vet du det min lilla skatt.”
Viskade jag in hennes orangea mjuka päls och andades in hennes doft. Pussade hennes på huvudet, slöt ögonen och började skälla på mig själv i tankarna.
Varför?! Varför Sara sa du inget! Du kunde väl ändå gjort ett ”Mm” eller något form av ljud så hon vetat att du var där! Sagt att det inte var deras fel, att det inte gällde skolan för jag vill ju inte att de ska känna att allt är deras fel. Inte deras fel och anledning som jag stack.
Utan min kärlek till Tobias.
En förbjuden kärlek genom att älska sin bror mer än bara som syskon.

Ett högt ljud skar genom den tunna och tysta luften. Jag ryckte till och upptäckte sedan att det var min mobil som ringde. Jag hade råkat somna.
Min blick trevade på klockan och såg att jag hade sovit länge, hon var halv elva på förmiddagen och klockan två skulle jag börja jobba.
Kanske kan jag sjuk anmäla mig? Nej! Jag behöver pengarna. Tänkte jag för mig själv, gav sedan min mobil en mordisk blick då den inte slutade ringa så jag sträcket lite på mig för att nå den på bänken bredvid mig. Vilket också ledde till att Treasure som nu låg vid mina fötter öppnade ögonen, reste sig upp och sträckte på sig ordentligt för att sedan gå och lägga sig någon annan stans.
”Sara.”
Svarade jag med grytig röst.
”Hej det är Bill!”
Den glada rösten i andra sidan luren fick mig att le men en än gång kände jag hur klumpen kom tillbaka och tårarna brände som lågor bakom ögonen. (Varför?)
”Sara? Hur är det med dig?”
Han hade hört hur jag nära jag var gråten tänkte och kunde inte låta bli att le, han var orolig.
”Det är faktiskt inte så bra.”
Erkände jag och tårarna började rinna. Kom att tänka på gårdagen, samtalet, min mammas röst och hur mycket jag verkligen saknar dem.
”Vill du att jag ska komma? Jag kan göra det om du vill?”
”Mm…”
Fick jag bara fram, kände mig lite som ett lite barn som inte skulle få uppleva julafton. Han är så himla gullig, han vill komma hit att trösta och undrade hur det var med mig. Så jag gav honom en vägbeskrivning till lägenheten sedan la vi på och nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna som på nytt börjar rinna. Allt känns meningslöst, rymma från sitt land, hem och familj! Nu känns att bara för jävligt, men samtidigt underbart. Jag gör något många drömmer om men aldrig vågar, starta om.

En hård och snabb knackning kom från ytterdörren. Jag reste mig mödosamt upp, med slöa, långsamma steg gick jag fram och öppnade den lilla dörren. Och kunde inte gömma leende som nu dök upp. I dörröppningen stod en underbar människa med snett orolig min och spretigt hår som genast när jag öppnade dörren kramade om mig hårt.
”Hej.”
Sa han mjukt men släppte inte kramen, jag borrade in näsan i hans halsgrop och kände doften av Bill, hårspray och rök.
”Hej.”
Svarade jag men rynkade på näsan, varför ska han röka? Det är ju inget bra, rökning dödar och fina människor ska inte dö. Så är det bara.
”Hur mår du?”
Han släppte taget om mig och kollade in oroligt i mina ögon. Vilket jag måste erkänna var lite gulligt att han brydde sig om och var orolig för mig. Jag blev rörd.
”Det är väl sådär… Men vi kanske ska gå in och inte stå här utanför precis.”
Flinade lite men misslyckade nog med att i alla fall försöka se glad ut och det hela blev nog bara en grimas. Jag flyttade lite åt sidan så att Bill kom in och kunde ta av sig skorna och hänga av sig jackan. Visade sedan in till vardagsrummet, eller ja, snarare mer som ett litet teve rum och gjorde en gest att han kunde sätta sig i soffan vilket han gjorde.
”Vill du ha något… kanske något att dricka eller…”
Men Bill avbröt mig och tittade allvarligt med sina underbar fina bruna ögon.
”Sara, jag hörde på telefonen att du inte lät så direkt uppåt. Mer som ledsen, kan du inte bara sätta dig och berätta vad det är?”
Han kollade på mig och såg verkligen orolig för mig, jag suckade men satte mig bredvid honom i den mörkbruna soffan. Kände mig nästan instängd, vad ska jag säga? Ska jag berätta vem jag egentligen är, alltså att mitt namn är något helt annat och att jag kommer från Sverige? Men jag vet inte om jag vill berätta för honom att jag rymt, berätta att jag älskar min bror på det sjuka sättet! Han kanske kommer att tycka att jag är helt rubbad, tänkte jag nu panikslaget och började nästan få svårt att andas igen. Men Bills närvaro var som en lugnade effekt att jag tog ett lugnade och djupt andetag. Jag vet inte varför, men på något sätt kände jag mig trygg med han. Det var som om han redan kände mig och jag honom, att för honom kan jag berätta min djupaste hemlighet och veta att han inte kommer avslöja den för någon i världen. Så nu sitter jag här, i London i en hyrd lägenhet bredvid en människa som jag känner att jag kan lita på till hundra procent, men som jag bara träffat två gånger.
Och utan att vara helt medveten om vad jag gjorde så började jag berätta, inte att jag älskar min bror, inte att jag rymt och inte att jag kommer från Sverige eller Skåne.
Utan att jag älskar någon som är mitt syre, men aldrig kan få.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga som kan få dig eller någon att förstå.”
Började jag, tittade lite på Bill som gav mig en uppmanade blick att fortsätta.
”Det hela känns ju egentligen ganska konstigt, jag menar här sitter jag med en idol och pratar om mina problem. Det är bara det…”
Jag tystade, nu kom den delen då jag tänkte berätta om Tobias men visste inte HUR jag skulle kunna förklara utan att dra in i samtalet att han också är min storebror.
Jag kände Bill ta tag i min hand, kramade om den och drog upp sina ben så att han satt i skräddarställning. Jag själv satt med ena knäet mot hakan och fortsatte prata.
”Det finns en person i mitt liv som är mitt syre, mitt allt och som är min egen ängel. Jag har känt honom i hela mitt sextonåriga liv men det var inte fören för fyra månade sedan som jag insåg att jag älskar honom mer som en… Mer som en vän.”
Tårarna började komma, fast jag inte ville. Jag vill inte lipa!
Bill som tydligen märkt att det börjat bli svårt, lade tröstande sin arm runt mina axlar.
”Det är okej, släpp ut det. Jag vet hur det är att hålla inne känslor, sånt är otroligt jobbigt, tro mig jag vet.”
Han tittade på mig, ögon med förståelse.
”Han heter Tobias.”
Nu började tårarna rinna. När jag sa hans namn blev det så mycket svårare, tankarna började snurra runt och bilder på minnen tillsammans med honom och min familj dök. Julafton förra året då pappa låg på sjukhuset efter att ha brutit benet när han halkade på en isfläck. Eftersom han inte kunde komma hem direkt pryde vi med glitter, ljusslingor och en liten julgran av plast med pynt och klappar i en säck på hans rum. Vi skrattade tillsammans, öppnade klappar och den tysta stämningen efter pappa opererats var som bortblåst. Nu när jag tänker på dem börjar sakna de allt mer och mer. Bill kramade om mig, värmen från hans kropp bredvid mig var mysig, jag vill att han aldrig ska gå. Men jag vet att han inte kan stanna, om fyra dagar åker han och grabbarna vidare på deras turné till Frankrike. Men jag fortsatte berätta, trots allt han lyssnar och förstår vilket inte många gör. De bara låtsas att det lyssnar men bryr sig egentligen inte skvatt.
”Tobias var, är hela min värld. Men min kärlek till honom är, kan säga, förbjuden. Vi två kan det aldrig bli, ingen kommer att acceptera den och han älskar mig inte ens på det sättet. Jag vill inte ens älska honom, men jag kan inte kontrollera det heller. Tobias är mitt syre, min värld, min ängel och… ja… allt.”
”Men det sorliga är, jag får inte älska honom och måste lära mig sluta med det vilket kommer att bli svårt.”
Tårarna strömmade ner mer nu när jag insåg att det är det jag måste göra, jag måste sluta älska honom. Tobias får bara vara min bror. Men det kommer att bli jäkligt svårt att sluta älska någon som du kan gå genom alla stormar för.
”Att älska någon man vet att man aldrig kan få.”
Viskade Bill tröstande i mitt öra.
”Är bland det svåraste man kan göra, men man kan inte kontrollera det för kärleken är en kraftig sak. Men kan du inte försöka säga till honom det, att du älskar honom?”
Han släppte lite på taget om mig, kollade in i mina blåa ögon och torkade försiktigt bort mina salta tårar.
”Nej, det är omöjligt.”
Svarade jag hest och tittade på honom med sorgsna ögon.
”Varför är det?”
”För att han kommer hata mig och kommer nog aldrig mer prata med mig.”
”Det tror jag inte, kärlek ska man kunna visa utan någon ska hata en för det.”
Han kollade mjukt på mig. Du kommer aldrig att förstå, tänkte jag neddämpat. Men jag sa aldrig det.
”Tro mig Bill. Denna kärlek ska han inte reda på och så vill jag ha det.”
Svarade jag istället, reste mig sedan upp och torkade min snabbt om mina rödgråtna ögon. Gick sedan in i köket för att ge Treasure mat som börjat jama och lämnade Bill oförstående kvar i soffan i teve rummet.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 12 jun 08 - 17:59- Betyg: