Die wunde bleibt für immer {Kap 7} (Twincest) |
Kap 7- Inget blir någonsin som man vill
Tom-
– Men vad…?! Utbrister någon plötsligt och jag drar mig hastigt bort från Bill.
Jag vänder mig mot dörren och där står ingen mindre än mamma. Hennes ögon speglar en blandning mellan oro och panik, som att det bara är en mardröm hon snart ska vakna ur. Men det här är verkligt. Hennes yngsta son kysser hennes äldsta son, som också har leukemi och kanske inte överlever. För det finns en risk att jag inte gör det, hur mycket Bill och alla andra än låtsas som att jag absolut ska överleva vet jag att det inte är helt säkert. Hade det varit helt säkert hade jag inte legat på sjukhus, eller hur? Mammas annars så mjuka och lugna röst fyller plötsligt hela rummet och både jag och Bill rycker till, och Bill inser att han fortfarande har i stort sett hela sin kroppstyngd över mig och har ena handen under min tröja. Snabbt drar han sig undan och vänder sedan uppmärksamheten mot våran rosenrasande mamma som fortfarande skriker så att jag får ont i huvudet. Även jag vänder mig mot henne och försöker att urskilja orden som bara forsar ur hennes mun, men misslyckas ganska totalt och måste blunda för att jag plötsligt blir så snurrig. Efter ett par sekunder gör jag ett nytt försök att hålla ögonen öppna och riktar blicken mot taklampan. Men det är någonting som är fel, något händer i min kropp som gör mig uppriktigt skräckslagen. Lampan börjar skaka och jag hör bara mammas röst på avstånd. Plötsligt snyftar jag till och mammas röst slutar eka i mina öron.
– Bill… vad händer? Viskar jag skräckslaget och känner hans hand i min innan allt blir svart.
Bill-
– Bill… vad händer? Viskar Tom innan han blundar och hans andetag blir allt ojämnare.
Jag ger mamma en skräckslagen blick och hon springer snabbt ut för att hämta en läkare medans jag försöker att prata med min bror och krampaktigt håller inne tårarna. För jag ställer samma fråga som Tom, vad händer? Jävla leukemi, jag önskar att jag kunde få bort den. Eller ta den istället för Tom. En så perfekt människa förtjänar den inte. Plötsligt öppnar någon hastigt dörren och en vitklädd man kommer in, han säger stelt till mig att gå och vänta i väntrummet och jag kan inte annat än att lyssna på honom. Så jag går och sätter mig i den mörkblåa fåtöljen i väntrummet. Jag är för ställd för att kunna säga emot, säga att jag måste veta vad som händer med Tom. Allt händer bara för fort. Först stod mamma och gapade och på bara ett par sekunder blev allt kaos. Egentligen är det inte kaos, hela sjukhuset är tyst och man hör bara mammas tunga andetag från andra sidan rummet. Men kaoset är inuti mig. Mina tankar skapar kaos och gör mig galen. Jag känner mammas brännande blick på mig vågar inte lyfta huvudet. Jag vill inte prata om det här nu, jag vill inte prata om Tom och mig nu.
– Bill?
Jag visste att det skulle komma så småningom. Men att mamma är så känslolös som tar upp det just nu. Nu när jag sitter helt ensam, utan Tom. Det kanske är det som är meningen, hon vill skälla ut oss en och en så vi bryter ihop totalt.
– Inte nu. Säger jag skakigt och ser upp på henne. För fan, inte nu fattar du väl?
Hon öppnar munnen för att säga emot men stänger den snabbt igen och börjar istället fingra på ena kanten av soffan. Utan ett ord ställer jag mig upp och går ut i det friska vädret, där jag sätter mig på marken med ryggen lutad mot väggen. Plötsligt slår det mig att varken Georg eller Gustav var i väntrummet, vart har dom tagit vägen egentligen? När jag tänker efter har dom varit borta hela dagen… När jag inte kommer på någon bra andledning att de bara skulle försvinna iväg tar jag upp mobilen och ringer till Gustavs mobil. Men under de fyra signalerna som hinner gå innan Gustav svarar förlorar jag helt och håller talförmågan och får bara fram ett konstigt ljud som Gustav förmodligen uppfattar som… jag vet faktiskt inte VAD han uppfattar det som eftersom att jag inte har någon aning om vad det skulle förställa egentligen. Men i vilket fall som helst säger han något om att dom kommer hit innan han lägger på luren. Uppgivet dunkar jag huvudet i tegelväggen jag lutar mig mot, men inser snabbt hur otroligt korkad jag är och ger ifrån mig ett kvidande ljud samtidigt som jag lägger handen på mitt värkande bakhuvud. Grattis Bill, det är alltid lika smart att slå huvudet i en tegelvägg! Jag suckar djupt åt mig själv och ställer mig sedan upp för att gå tillbaka in i sjukhuset. Helt plötsligt slår det mig, den där tanken som bara har flugit förbi emellanåt utan någon riktig andledning. Men den här gången finns det en andledning. Tänk om Tom dör? Alltså, självklart dör alla någon gång men… tänk om han dör nu. Bort från mig. Nein, det kan inte hända. Det här måste vara en hemsk mardröm som jag snart blir väckt ur, visst? Men hur mycket jag än nyper mig i armen står jag kvar där, utanför byggnaden som min möjligtvist döende bror ligger i. Till slut går det upp för mig att jag inte försvinner här ifrån även om jag nyper mig själv. Jag är fast. Snabbt sätter jag mig ner på trottoaren innan jag tappar balansen och ramlar. Mina lungor vill tydligen inte samarbeta med mig eftersom att jag gång på gång måste påminna mig själv om att andas. Men med varje andetag jag tar känner jag paniken komma krypandes. Tänk om Tom lämnar mig ensam? Om tvillingmagin långsamt dör ut och bara lämnar kvar svart aska? Det här funkar inte. Jag kan inte sitta och vänta på att få reda på vad i helvete det är som händer med Tom. Jag måste veta nu! Jag ställer mig klumpigt upp innan jag med hastiga steg går mot ingången, där jag möts av mamma.
Ja, då lämnar jag er med detta spännande slut medans jag går och äter lite cashewnötter. Om ni kissar på er kan ni först byta byxor och sen komma hem till mig, där jag kommer att sitta vid köksbordet och käka nötter. Inte för att jag tänker berätta vart jag bor, men om ni nu skulle hitta mig kommer ni endå inte höra vad jag säger eftersom att jag (som sagt) ska käka nötter. Så mitt tips till er är att vänta tills nästa del kommer ut (: Förlåt att det tog så lång tid, men sånt är livet. Så, efter denna enorma ansträngning att få ihop en hel del får ni då gärna kommentera (A) Och tills nästa del kommer ut, ha det så bra kära läsare!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lonelyheartXx - 29 mar 08 - 00:45- Betyg:  | | asså.. jävlar va bra den är^^ | | Mp3 - 5 mar 08 - 22:03 | | Uuuuuuuuuuuuuuuuunderbart ! <3<3<3<3 ÄLSKA!!!! <<3<3<3 | | Mangasagan - 5 mar 08 - 18:09- Betyg: | | Grymt bra<333 | | Moozan - 4 mar 08 - 14:34- Betyg: | | GAAAAAH! >____< Jäävla skiiit nötter .. ' vill ha (A) ' Den här novellen är bara för bra, typ den bästa jag läser nu.. Måste bara tänka lite ' tänka ' ahhh, det är dne bästa jag läser för tillfället men så ska du jue såklart vara sååå jäävla seg på att skriva nya delar O__O | | Felle - 3 mar 08 - 22:53 | Ooh, denhär ficen är ju bara alldeles underbar. :)
Vet inte riktigt hur jag hittade hit, men jag började läsa från början i alla fall och nu sitter jag fast. Det som är så underbart är att jag inte är något Tokio Hotel fan på det viset, men det här är liksom inte en fic som är skriven endast för att man vill få ur sig något som blir en THFF, utan den är faktiskt BRA skriven.
Jag är en sån filur som söker stavfel och grammatikfel och alla möjliga andra fel, men här hittar jag ingenting, inget jag kan komma på att påpeka nu i alla fall. Och som jag redan sa, underbart att kunna fastna i en fanfiction såhär utan att behöva vara sådär allmänt TH-extatisk, eller hur man ska säga. :)
(Nog för att jag tycker Tokio Hotel är bra, har sådär småningom börjat upptäcka deras musik och har för närvarande fastnat totalt på Spring Nicht. ^^)
Hur som helst. Jag älskar sättet du skriver på, du får det att bli otroligt vackert. Och du blandar alla hemska leukemitankar med att ha såna där underbara mysiga stunder med Tom och Bill, liksom. Det blir en härlig blanding, och dessutom beskriver du så bra att man känner sig helt med i historien. Man sitter och småler den ena sekunden, och gråter andra sekunden.
Gillade verkligen den här och den får en att fastna, ska verkligen sätta på minnet att fortsätta läsa den! Lycka till med fortsättningen, du skriver superbra! :) | | FortessOfTears - 3 mar 08 - 20:44 | XxCinderellaxX: Danke så very much :D
Solstorm: :O Förlåt, nästa gång ska jag förvarna i tid. Men vaddå, har man inte alltid blöja på sig? :O xD
OH NO! Don't ta mina nuts oO Ska gensat fortsätta med nästa del! ^^
Haha, i alla fall, TACK :D <3 | | Solstorm - 2 mar 08 - 21:38- Betyg: | neeeeein, nu kissade jag på mig!?!? Och det är DITT fel *bläna anklagande på dig*
För jag menar.. du kan väl åtminstone FÖRVARNA innan, typ säga att man ska ta på sig en blöja eller nåt? xD ahhaha.
Nej, men allvarligt:
Akta jag tar ifrån dig nötterna som bestraffning!! xD Lovar iaf att jag definitivt gör det om du inte skyndar med nästa del i denna otroligt überbraiga fic <33333 :D:D:D
Du förtjänar så mkt mer än en 5:a, så bäst som du skriver<33 | | FortessOfTears - 2 mar 08 - 20:00 | Heartbeat: Naw, tack (: <3
Niice: Tack :D Hur kan man inte gilla nötter? xD
KleineTomi: Kommer mer ;) Kul att du gillar den ^^
M-424: Danke för kommentaren, kommer mer så snart som möjligt ^^ | | M-424 - 2 mar 08 - 19:40- Betyg: | | Meeeer <3:) | | KleineTomi - 2 mar 08 - 19:34- Betyg: | | meeeeeer!!! | | Niice - 2 mar 08 - 19:16- Betyg: | | Skeetbra skrivet! xD (Men sry gillar inte nötter! xD) |
|
|
|
