Nyss funnet, Snart förgånget. Del 1/2 . ^^ |
Jag visste att du fortfarande fanns. Men kanske inte så länge till.
Jag fäller en ensam tår som letar sig nerför min kind.
Jag vet inte ens vart jag är någonstans. Ett sjukhus, så långt har jag fattat.
Två doktorer hade kommit fram till mig och pratat med mig. Jag hade inte öppnat min mun då.
Dels för att jag inte förstått vad dem sagt, och dels för att det fanns viktigare saker just nu än att prata. När dörren öppnas framför mig ska jag vara där som en blixt. Då ska dem komma med beskedet.
Just som jag hittat henne, just som vi återförenades.
Tankarna förde mig tillbaka till tidigare ikväll. Till när det hände.
- Du är min syster.. sa jag förbluffat när jag såg henne, jag märkte inte ens att jag pratade så att hon inte förstod.
Hon kollade lika förbluffat tillbaka till mig. Men hennes ansiktsuttryck växlades snabbt över. Hon såg hatisk ut.
- Vad sa du? svarade hon kaxigt.
Då förstod jag att jag hade pratat tyska. Lätt generad sa jag samma sak på engelska.
- Det tror jag inte, svarade hon då på engelska.
Shoppingcentrumet vi befann oss i var överbefolkat. Folk trängde sig förbi och puttade mig så jag flög ur balans slogs till marken.
- Låt mig hjälpa dig upp, sa hon. Hon tog ett stadigt tag om min överarm och drog upp mig på fötter.
- Tack.. sa jag.
- Vi kan inte vara systrar. Jag har ingen, sa hon och kollade på mig mystiskt, som om jag skulle spricka upp i ett leénde och skrika: APRIL, APRIL din Dumma idiot. Men det gjorde jag förstås inte.
- Jag har letat efter dig i hela mitt liv, känns det som, sa jag.
Hon såg ännu en gång förbluffad ut och jag drog fram mitt fotografi som jag hade i fickan. Fotot föreställde två barn som inte var mer än ett år. Dem var på pricken lika, alltifrån de rödprickiga klänningarna till dem två högt uppsatta blonda tofsarna. I ansiktet var det INGENTING som skiljde dem åt.
Hon hade fotot i handen och granskade det.
- Vad sött, sa hon. Vilka är dem?
Jag dröjde med svaret någon sekund.
- Vi.
- Du ljuger, sa hon kallt.
Hon tryckte fotot i min hand och gick sedan sin väg.
Jag följde naturligtvis efter, men hon gick för snabbt.
Kunde hon inte se att det fortfarande knappt gick att skilja oss åt?!
Hon gick snabbare inåt i shoppingcentret. Hon märkte att jag följde efter, för hon ökade farten.
Hon kanske bara hade svårt att acceptera. Vilka var hennes fejkade föräldrar? Vilka det änn var hade dem tagit henne ifrån oss. Jag ökade farten för att hinna ikapp henne. Allt annat var borta i mina tankar, allt jag såg var henne. Jag gick på folk utan att be om ursäkt för det var inte viktigt nu.
Till slut var jag alldeles bakom henne, jag kunde nudda hennes axel om jag så ville.
Men plötsligt hoppade två män ut från bankens stora dörrar bredvid oss. Killarna var beväpnade och hade rånarluvor på sig, en gul stor tröja och svarta byxor.
Alla i centret stannade till, kollade en sekund på pistolerna i de bådas händer, och höll andan.
Han skrek något på svenska, något jag inte förstod och alla lade sig ner på golvet. Jag stod som fastfrusen och med skräck i blicken kollade jag på dem båda beväpnade killarna.
Dem srek åt mig något på svenska, men mina fötter förmådde sig inte att röra sig.
Dem hotade med pistolen i min riktning, det enda jag tänkte var att jag skulle dö.
Plötsligt skrek hon till mig från golvet där hon låg, med sin knastriga engelska:
- Ner på golvet !!! Annars skjuter dem !!!
En av killarna vände sig snabbt till henne och skrek någonting och då - kanske med vilje, kanske inte - avfyrade han ett skott som träffade henne i magen.
Jag fattade inte riktigt vad som hände därefter.
Killen tappade pistolen chockat och den andra killen slåg honom i huvudet. Flera av människorna i Centrumet skrek men inte så högt som jag.
Mitt skrik överröstade alla andra.
Killarna sprang därifrån, mot utgången. Kanske dem klarade det, kanske någon stoppade dem, det vet jag inget om.
Jag sprang fram till min syster som hade ramlat på rygg av skottet. Jag tog min hand bakom hennes nacke och lyfte försiktigt upp hennes huvud en aning.
- Syster.. sa jag mellan tårarna. Vakna!
Hennes stängde ögon rörde sig inte, men hennes mun började långsamt formna ord.
- Varför säger du syster till mig?
- För du är min syster! sa jag. Och för att .. för att jag inte vet ditt namn.
- Hannah, viskade hon.
kommentera gärna :)
snart kommer andra delen, om ni har lust å läsa den också :p
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 12 mar 08 - 21:25- Betyg:  | | å gud, så sjukt bra! | | tjoh - 2 mar 08 - 12:35 | ooh, spännande ! :D
fast, det är lite svårt att förstå.. men jag antar att man kommer in i det efter ett tag. självklart vill jag läsa nästa del ! :D mejla när den kommer bara :D:D:D |
|
|
|
