På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, skådespel & lögner, del 15

(Jojjo)

”Shane?” Jag märkte hur min röst darrade, och mina ögon flackade oroligt över rummet. Jag sa Shanes namn än en gång, utan att hon reagerade. Hon bara satt ihopkurad, gömde sitt ansikte med händerna och hulkade högt. Jag satte mig ner på knä och la min hand på hennes axel, men inte ens det fick henne att möta min blick. ”Shane?” Tredje gången jag sa hennes namn tittade hon upp och ögonen som mötte mig var alldeles blanka av skräck. Vad hade gjort henne så upprörd?
”Vem var brevet ifrån?” försökte jag säga så tyst som möjligt, rädd för att göra henne mer upprörd. Hon hulkade till ännu en gång och tryckte sig emot mig, utan att svara och jag la mina armar runt henne, försökte trösta henne, men hon bara fortsatte att gråta. Hon hulkade till ännu en gång innan hon fick ur sig ordet ”pappa”. Jag mötte hennes blanka blick som nu inte bara var fylld av rädsla nu, utan även hat.
”Din biologiska pappa?” sa jag chockat, och Shane nickade.

(Shane)

När vi kommit till vårat rum på kollektivet, gick Jojjo till tvättkorgen för att lägga i sina smutsiga kläder medan jag greppade ett brev som låg till mig på golvet. Jag öppnade det snabbt och en del av mig kände igen den slarviga skrivstilen och det skrämde mig, men jag kunde inte riktigt koppla till vem den tillhörde. Jag öppnade brevet fort och såg först en bild på mig när jag kanske var tre år gammal, vilket fick mig att rysa till innan jag fick tag i själva brevet. Jag skummade igenom det snabbt, utan egentligen tänka på innehållet när jag plötsligt såg vilket namn som stod längst ner. Det var min biologiska pappa Claes som skrivit brevet! Jag tappade greppet om det, tappade greppet om verkligheten, kände hur benen vek sig under mig och snart sjönk jag ihop på golvet, begravde mitt ansikte i händerna och kände hur tårarna började rinna okontrollerat. Jojjo var snabb med att upptäcka detta och hon vände sig om, men jag försökte blockera att hon var där.
”Shane?” sa hon, men jag ville inte, jag ville inte. Jag ville inte ha någon i närheten nu. Men hon gav sig inte. Än en gång sa hon mitt namn, och jag lät bli att reagera. Jag såg igenom fingertopparna att hon satte sig ner bredvid mig och kände hur hennes hand lätt nuddade min axel, men jag svarade inte. Jag orkade inte. Men när hon sa mitt namn en tredje gång mötte jag hennes blick, och jag tror min skräckslagna blick skrämde henne en aning.
”Vem var brevet ifrån?” sa hon så lågt hon bara kunde och jag tryckte mig emot henne, det hårdaste jag kunde och hon la sina armar runt mig. Jag hulkade till flera gånger innan jag slutligen lyckats få fram ordet ”pappa”.
”Din biologiska pappa?” sa hon chockat och jag nickade.

Vi blev sittandes där en lång stund, ingen sa något. Jag andades panikslaget och hulkade till, gång på gång.
”Shane?” sa Jojjo plötsligt, men jag reagerade inte mer än att jag mötte hennes blick, men jag tittade lika snabbt bort igen. ”Shane, vill du prata om det?” orden nådde inte fram, utan jag bara satt där och försökte andas. ”Shane? Shane, svara mig!” Jojjo skakade om mig, och jag öppnade gång på gång munnen, utan att några ord kom fram. De dansade alla på tungan, och ville alla ut på en gång, vilket resulterade i kaos. Jag tittade upp, med min iskalla ögon på Jojjo, stötte bort henne och reste mig upp. Jag drog ner handdtaget, kände hur Jojjo tog tag i min axel, som jag känslokallt bara ignorerade och smällde igen dörren bakom mig.

Jag gick med bestämda steg emot Emilias rum. Emilia var en tjej på kollektivet som var känd för sin rakbladskärlek och hennes armar bestod mer eller mindre av ärrvävnad. Hon brukade jag umgås med när jag inte orkade med andra, utan bara ville fly undan, till någon som flydde lika mycket ifrån verkligheten som jag gjorde. Emilia öppnade nästan genast när jag knackade på och log ett snett, falskt leende emot mig. Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och kom in i ett rökelsedoftande rum. Väggarna var svarta och täckta av affischer på diverse artister. Hon satte sig ner i sin svarta drakfotölj medan jag satte mig på golvet med huvudet lutat emot hennes ben.
”Det var länge sen du hälsade på” sa hon lågt med en röst som lät som om den var hämtad ur någon skräckfilm.
”Allt suger Em” sa jag lågt och vände mig om.
”Jag vet vad du behöver älskling” sa hon bestämt och vände sig om. Jag tittade ivrigt på henne och såg hur hon sträckte sig efter en silvrig ask. Hon öppnade den med darrande händer och lika vackert som asken glimrade, gjorde också innehållet i den.
”Rakblad” viskade jag, och bet mig i tungan.
”Vackra, vassa rakblad” viskade Emilia åt mig och jag reste mig upp och satte mig i hennes knä. Jag älskade dem här stunderna, när hon skar i mig. Jag rös till av välbehag när jag kände hur hennes iskalla fingrar slingrade sig runt min vänsterarm och stönade lätt till när jag kände hur rakbladet skar igenom huden. This was paradise.

(Jojjo)

Jag satt fortfarande på golvet, med huvudet lutat emot ytterdörren. Vad hade precis hänt? Jag suckade tungt och kände hur tårarna brände i ögonen. Hur mycket mer av det här skulle jag orka med? Jag suckade ännu en gång och reste mig upp för att bege mig mot Kriff och Mims rum, där kunde jag söka lugn. Nu behövde jag tänka på något annat än Shanes problem för omväxlings skull.
”Hej Jojjosan” sa Mims med ett leende, men jag log inte tillbaka, sa knappt hej innan jag gick in och satte mig på en av stolarna där inne. ”Jojjosan?” Kriff verkade inte vara inne för tillfället och det kanske var bra, för han brukade alltid gå och skälla ut Shane när jag var så här ledsen, och Shane behövde verkligen inte mer smärta än vad hon redan hade. Ah men va fan, nu tänker jag ju på henne igen! Jag måste sätta mitt välmående framför hennes, i alla fall en gång. ”Johanna, vad står på?” Nu hade Mims satt sig mitt emot mig och höll i min ena hand som darrade häftigt.
”Jag, Shane, bråk, ångest” var det enda jag lyckades få ur mig och Mims gav mig en stor, varm kram. Jag bet mig i läppen och undrade om tanken, att jag också kunde känna ångest, någon gång slagit Shane.

(Shane)

Hon skar bara djupare och djupare och jag behövde inte ens säga åt henne att fortsätta, utan hon visste och hörde på min andning att jag behövde så mycket sår jag kunde få. När hela mina armar i stort sett bestod av blod gav hon mig en lätt kyss innan hon gick efter en handduk till mig. Jag la mig på sängen och kände hur lugnt jag andades. När Emilia lindade in mina armar pep jag till lite, men smärtan var ändå något jag njöt av. Hon satte sig på sängkanten och jag log emot henne.
”Em” sa jag lågt och hon nickade. ”Em, jag vill ha en sil, har du någon hemma?”
”Jag kan försöka fixa en” sa hon, ”men duger en cigarett tills vidare?” Jag nickade och vi tände varsin och drog djupa bloss.
Ett,
två,
tre,
och där låg jag längst ner på botten,
igen.

(Mims)

Jag hade fortfarande Jojjo i mina armar och hon skakade likt ett asplöv.
”Jojjosan,” sa jag lågt och hon mötte min blick. ”Du måste snacka med Shane, att du inte heller mår bra av det här, ni kanske behöver en paus ifrån varandra?” Knappt innan jag hann avsluta den meningen hörde jag Jojjos darrande svar.
”Jag vet inte ens om jag älskar Shane längre” Jag fortsatte hålla om Jojjo tills hennes gråt tonade ut.

(Shane)

Efter att ha suttit och kedjerökt med Emilia i timmar, kändes det som, bestämde jag mig för att gå tillbaka till mitt rum. Emilia såg ledsamt på mig när jag tog en av hennes långärmade koftor och drog på mig.
”men älskling, ska du redan gå?” Hon gav mig en trasig blick och jag nickade, med lite skam.
”Jag måste tillbaka till Jojjo..” sa jag när Emilia suckade.
”Älskar du verkligen den där tjejen Shane?”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 8 mar 08 - 21:02- Betyg: