Coral Beach kapitel 6 |
Kapitel 6 "Hur det känns att dö"
När jag vaknade nästa morgon hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Simon sov djupt och hade lagt armen om mig i sömnen. Jag stönade och försökte minnas vad som egentligen hade hänt igår.
Vi hade kommit in, suttit på Simons säng ett tag och pratat, och vi hade druckit. Flera glas med något billigt vin som smakade surt och sedan Bacardi. Jag brukade aldrig dricka, men jag hade bara haft lust att göra något som jag aldrig brukade, att våga göra något som inte var så himla ordentligt för en gångs skull. Fast jag hade väl aldrig varit särskilt ordentlig egentligen, bara förnuftig. Okej att det hade varit kul igår att bara följa med Simon och göra precis vad jag hade lust till just då, men det var definitivt inte värt priset. Jag tittade på Simon och kände mig inte alls som jag hade trott att jag skulle känna mig efter vad som hänt igår. Jag kände mig inte full av energi, jag kände mig... helt jävla tom. Var det verkligen så här det skulle kännas, tänkte jag förvirrat och lite vilset.
Försiktigt tog jag mig ur Simons omfamning. Han var ganska söt när han sov, men jag orkade inte stanna kvar och vänta tills han vaknade. Först nu såg jag sängen som fanns i andra delen av rummet och insåg att Charlie måste ha tillbringat hela natten ute, om han inte hade sovit över hos någon annan. Jag tittade på digitalklockan som stod på nattduksbordet. Den var lunchtid, vi hade sovit länge.
Jag reste mig upp och eftersom jag inte hittade mitt linne så drog jag på mig en av Simons tröjor, för jag orkade inte rota runt i all röran. En sak hade vi i alla fall gemensamt, jag och Simon: vi var båda helt urkassa på att hålla ordning i våra rum, tänkte jag ironiskt.
Fortfarande med tomhetskänslan kvar i bröstet och en mördande huvudvärk gick jag ut på terassen och kisade i det plötsliga solljuset. Stranden och världen utanför Simons hotellrum var precis som vanligt, men jag hade förändrats – över en natt.
Jag ville bara komma bort därifrån, men jag hade ingen lust att gå tillbaka till baren igen. Istället gick jag ner till stranden. Jag hade bott nära havet i hela mitt liv, så jag känner mig hemma där. Jag satte mig ner i sanden och såg ut över det lugna, turkosblå vattnet medan jag kramade knäna tätt intill mig. Havet var så blankt att himlen speglades i den, det var så obeskrivligt vackert på något sätt, att jag inte ens kände mig sugen på att gråta (eller slå någon på käften) längre. Längre ut såg det ut att vara lite mer vågor, men här var det ganska lugnt.
Plötsligt fick jag en tokig idé. Jag tog av mig tills jag stod i bara underkläderna. Det var ganska kallt, jag fick gåshud på armarna. Sedan sprang jag ner mot havet och kastade mig i vattnet! Det var strömt, men jag simmade ändå längre ut, för jag tyckte att jag såg en flotte där ute. Den var väldigt långt ut, men jag fortsatte bara att simma utan att tänka på att jag blev tröttare och tröttare. När jag väl var framme så insåg jag att det inte alls var en flotte, det var bara drivved som flöt i havet. Jag klamrade mig fast vid den, flämtade och undrade vad jag skulle göra nu. Det här var en av de dummaste idéer jag någonsin kommit på, för strömmen var väldigt stark nu och vågorna höga. Jag såg knappt himlen längre ifall jag inte tittade rakt upp, och det kunde jag inte för då skulle jag få fullt med saltvatten i munnen ifall jag ens för ett ögonblick slutade att kämpa för att havet inte skulle få övertaget.
”Hjälp!” skrek jag så högt jag kunde, men havets rytande överröstade mitt skrik. Jag ville inte skrika igen, för jag hade precis fått lida för att jag öppnade munnen och jag ville inte svälja mer saltvatten. Hur fan gick det här till? tänkte jag omtöcknad. Om jag varit utvilad och inte bakfull så hade jag kanske kunnat simma in, eller i alla fall försöka. Det värsta var att strömmen som jag hade känt innan drev mig utåt, så jag drev ännu längre bort från land tillsammans med drivveden som jag höll mig fast i för att kunna flyta.
Jag vet inte hur länge jag var där ute, men efter ett tag började jag tappa greppet om de hopspikade plankorna som jag höll mig fast i så desperat. När det kom en stor våg så tappade jag dem helt och kom tillfälligt under vattnet. Jag hade panik och försökte simma upp mot ytan, men då slog plankorna till mig hårt i huvudet. Är det så här det känns att dö? tänkte jag och såg allting bli svart, sedan mindes jag inget mer. Det sista jag såg var en mörk tunnel och ett ljus i slutet av den och jag kände sorg för att jag skulle dö så ung.
|
| Kommentarer | | hanochhon - 1 mar 08 - 12:49 | | Jätte jätte bra^^ |
|
|
|
