Coral Beach kapitel 4 |
Kapitel 4 ”Charlie springer på mig igen”
Det första jag gjorde när jag hade checkat in på ett billigt men ganska enkelt och till och med lite smutsigt ställe, det var att packa upp. När jag väl hade gjort det så tog jag en dusch, för jag kände mig ganska ofräsch efter att ha rest hela dagen. Klockan var någonstans runt åtta när jag gick ner till baren. Jag tittade lite i menyn, som bestod av ungefär hälften sprit och resten var lite snacks, nötter och chips och sådant. Jag försökte få en av dem som jobbade där att förstå att jag ville ha riktig mat, men hon låtsades säkert att hon inte fattade vad jag menade bara för att reta mig, och även om det troligtvis inte var hennes avsikt så lyckades hon i alla fall med det. En sak hade jag ärvt från min mamma i alla fall, det var att jag blev på väldigt dåligt humör när jag inte fick mat i mig. Just när jag stod där och skällde ut den stackars servitrisen så kände jag hur någon stötte hårt emot mig bakifrån och jag snodde runt, och det var inte precis någon som jag väntat mig att få se just då.
”Jag verkar ha gjort det till en vana att ramla in i dig”, sa den blonde snyggingen som jag hade träffat tidigare idag. Eller, rättare sagt, det var han som hade träffat mig, och det hårt också!
”Ja, är det säkert att du inte gör det med mening?” sa jag och gav honom ett på skoj förebrående ögonkast, men jag kunde inte hålla skrattet borta ur rösten. Han log också.
”Jag är här med några polare, om du vill kan du sitta med oss?” föreslog han lätt.
”Nej, jag skulle gärna vilja, men som du ser är jag så fruktansvärt upptagen”, sa jag ironiskt. ”Jag ser det”, sa han och höjde på ögonbrynen med en antydan till ett leende.
Jag följde med honom till ett bord som låg lite närmare baren där två killar som jag kände igen från fotbollen satt med varsin öl.
”Det här är Kevin och Simon”, sa snyggingen till mig och sedan vände han sig till dem:
”Det här är...”, började han, men avbröt sig och såg lite besvärad ut när han insåg att han inte ens visste vad jag hette.
”Tilda”, sa jag hjälpsamt med ett lite roat småleende.
”Kort för Matilda eller?” frågade den ena kompisen, jag trodde att det var Simon.
”Nej, bara Tilda”, svarade jag. Alla trodde att Tilda bara var mitt smeknamn, men det var faktiskt mitt riktiga namn.
”Charlie, ska inte du berätta vad du heter?” fortsatte Simon.
”Nu förstörde han ju allt!” sa den blonde killen som jag nu alltså fått veta att han hette Charlie med ett brett flin, men hans blick var allvarlig och han såg länge på mig med leendet kvar på läpparna. Han vände sig till mig igen, fortfarande utan att släppa mig med blicken:
”Som Simon just sa, så heter jag Charlie.”
Jag skulle just säga något till svar, men då vände sig alla plötsligt mot scenen där en mörkhårig tjej som såg ut att vara svensk gick upp och började dansa till låten Hips don’t lie med Shakira. Hennes tröja var så kort att den visade magen och den piercade naveln, när hon gjorde något som måste vara en magdans, jag hade aldrig sett något liknande förut. Fascinerat betraktade jag henne och undrade om jag skulle kunna lära mig något sådant. När jag var liten hade jag alltid önskat att jag kunde magdans. De tre killarna satt tysta och tittade och när låten var klar så applåderade de nästan mest av alla. Kevin busvisslade högt.
Charlie lutade sig mot mig och sa i mitt öra, för att höras över alla applåder:
”Det där var Natalie; Kevins flickvän, Simons syster och min halvsyster.”
”Hon är riktigt duktig!” sa jag imponerad.
Charlie nickade instämmande.
”Så Simon är din halvbror alltså?” frågade jag.
”Ja, han är två år äldre än mig, han fyller nitton om bara några dagar”, sa Charlie.
”Jag borde ha fattat det, ni är verkligen jättelika”, sa jag med ett leende.
Simon spärrade upp ögonen med en dramatisk flämtning.
”Jag är inte lik den där drummeln, jag är mycket snyggare!” sa han med ett självsäkert skratt. Jag tittade närmare på dem. De var faktiskt väldigt lika, enda skillnaden var att Charlie hade blå ögon och att Simon hade bruna, plus att Simon var lite längre och hade mörkt hår istället för blont. Alltså var det bara färgerna som skilde dem åt.
”Så, berätta om dig själv lite nu! Var bor du, hur gammal är du, hur länge ska du vara här?” frågade Simon och lutade sig bekvämt tillbaka medan han betraktade mig intensivt med sina underbara, mörka ögon.
”Jag är… sexton”, ljög jag, för jag ville inte att de skulle få veta att jag bara var nyss fyllda fjorton. Jag tittade noga på dem för att se om de anade något, men de trodde mig…
|
| Kommentarer | | hanochhon - 1 mar 08 - 12:46 | | Bra^^ |
|
|
|
