Coral Beach kapitel 1 |
Kapitel 1 "Nutid"
Jag vill inte erkänna det, men sanningen är att jag har gömt mig hemma ända sedan jag kom hem från den fullständigt misslyckade semestern i Indien. Jag har ärligt talat inte gjort mycket annat än att bara ligga i min säng, äta skräpmat och kolla på romantiska komedier som bara får mig att gråta. Mina kompisar har försökt ringa mig hela tiden, men jag har bara varit för deppig för att orka prata med någon. Jag vill inte ens tänka på det som hände, än mindre prata om det. Vad finns det att prata om? Jag orkar inte återuppleva det igen, det räckte att vara med om det en gång.
Om jag bara kunde gå tillbaka i tiden… då skulle jag ändra på en hel del, tänker jag och stirrar upp i taket med en djup suck. Jag stoppar musiken som är på högsta volym när det knackar några gånger på dörren.
”Mamma, jag vill bara vila. Jag är sjuk”, ropar jag. Det är inte sant, men även om jag skäms över att ljuga för mina föräldrar så är det bättre än att berätta sanningen. Det är inte mamma, utan mina två bästa tjejkompisar Becka och Therese som kommer in i rummet, kastar sig ner på sängen bredvid mig och genast börjar prata.
”Heej, hur var det på Coral Beach?” frågar Becka glatt. Jag stönar och drar täcket över huvudet. Hon sliter genast av mig det och stirrar på mig med sina grönaktiga kattögon. Hon ser förbryllad ut och lägger huvudet på sned, som om hon försöker att läsa mina tankar.
”Vad är det med dig? Jag trodde du hade typ världens bästa sommarlov, det sa du ju på telefon när vi snackade för typ någon vecka sedan!” säger hon, lite dramatiskt men samtidigt allvarligt.
”Det är inget…”, ljuger jag, men båda två tittade de på mig med den där minen som sade att de visste att jag inte talade sanning. Jag är urusel på att ljuga.
”Tilda, du ligger fortfarande i sängen sent på dagen och att döma röran här inne så har du inte lämnat ditt rum sedan du kom tillbaka, inte ens packat upp. Det gör du alltid! Du lyssnar på Because of you med Kelly Clarksson, vilket är en av de mest deppigaste låtar som finns. Till och med när du är på gott humör så gråter du när du hör den. Dessutom brukar du alltid svara i din mobil, vilket du inte har gjort på flera dagar. Och när vi dyker upp här så verkar du inte ens glad att se oss! Seriöst, något är allvarligt fel”, säger Therese bestämt men också lite oroligt. Hon ger mig en uppfodrande blick och jag vet att även om jag vägrar så kommer de att få ur mig det förr eller senare. Jag ger upp och tänker att jag kan väl lika gärna berätta. Men jag kom först nu på hur glad jag är att se dem.
”Förlåt, jag har saknat er precis hela tiden”, erkänner jag och ler för första gången på väldigt länge känns det som.
”Ja ja, vi har saknat dig jättemycket vi med, men kan du bara ta och berätta nu?” säger Becka otåligt. Tålamod har aldrig varit en av hennes bästa sidor, men hon har många andra bra sidor att väga upp det med. Det får mig att le ännu bredare, för jag har saknat dem väldigt mycket precis som jag sa.
Jag börjar berätta och de sitter för det mesta tysta och lyssnar, men ibland är det svårt för dem att hålla sig ifrån att säga något och då avbryter de mig och lyssnar sedan igen. De ser mer och mer bestörta ut allt eftersom jag kommer längre fram i historien och de blir riktigt upprörda ibland. Medan jag berättar så drömmer jag mig tillbaka och det är nästan som om jag är där igen…
|
| Kommentarer | | hanochhon - 1 mar 08 - 12:38 | | Bra^^ |
|
|
|
