Jobbiga dagen |
Klasserna från alla olika linjer hade samlats i en enorm
aula...Knäpptysta satt alla där lunga och fina,säkert 200st.
Det vad tyst.
Så började hon prata,våran ambassadör från det krisdrabbade
Namibia.
Hon pratade länge om läget i Namibia, hur hemskt det vad där
Min intressefaktor va låg.
Man blev tröttare.
Vi blev tröttare.
Och jag började känna inom mig den fruktandsvärda "skrattsjukan"!
Jag tänkte: Händer det något kul nu kommer jag garva åt det. Och jag
kommer inte heller kunna hejda det.
Då kom han, en man med en mycket märklig mustach tog plats på scenen.
Och jag började garva,garva som fan fast tyst.
Jag tänkte: Va fan håller jag på med, skärp dig!
Men det gick inte, magen ville skratta.
Mina vänner som står mig mycket nära höll på att inse vad som
skulle hända.
Men tydligen "smittades" dom av mitt skratt som vilken annan person som
helst skulle ha gjort.
Nu satt vi 5 där och kunde fan inte sluta fnissa åt mannen med mustachen.
Dom andra hade fått samma sjukdom som mig,skrattsjukan.
Den värsta sjukdomen i världen.
Alla satt och kollade nedåt med händerna i pannan.
Alla vad tårögda och röda i ansiktet.
Och alla tänkte samma: Skärp dig nu!
Men det går ju inte.Det går fan inte!
Vad höll på att hända?
Skulle vi göra bort oss framför 200 elever + alla lärare?
Efter mycket fnissande hade raderna bakom och framför oss
hört oss. Fan vad pinsamt.
Vi hade börjat få ont i magen av allt skrattande så till slut
kunde vi andas ut.
Men i baktankten satt fnissandet ändå kvar bara att nu slapp
man visa det...Trodde vi...
Skrattet hade precis lagt sig när han kom in.
En kille med Blont lockigt hår och med en mycket lustig hatt
stampade in i lockalen och stälde sig vid sidan.
Nu var det kört.
Jag började inte skratta först, men så såg jag kompisen brevid
mig som knappt kunde andas tack vare fnissandet. Dum som jag vad
brydde jag mig om varför han skrattade. Han svarade och nu fanns
ingen återvändo.
Magen rörde sig fortare än någonsin och fnissandet gick över till
hejdlöst skratt.
Inom mig visste jag precis hur detta skulle sluta, i ett helvette.
Men jag kunde inte göra något åt saken så vad hade jag att förlora?
Mina kompisar och jag kunde bara inte skratta, det gick inte.
Tillslut fick en lärare nog, hon ställde sig upp och skrek ut oss
inför alla 2or+lärare. Fatta pinsamheten, men vi bara fortsatte
skratta när vi rste oss från stolarna och vi märkte hur exakt alla
kollade på oss. Likt känslan av att vara hög lämnade vi Aulan.
Senare på dagen efter alla utskällningar åkte jag hem och sov
från kl 17.00 - 09.00...Jag vad nog ganska trött trotts allt.
Kommer skriva mer sådana pinsamma berättelser om någon vill:=
|
|
|
|
