Förnekar att känslor finns. kap 3 |
Kap 3
Det finns inget som kan få mig att reagera.
Jag är så apatisk.
Jag reagerar inte ens när någon lyfter min arm och frågar.
Denna fråga som jag är så rädd för.
Var…
Min arm som jag brukade dölja.
Ser nu ljuset.
Och möter faran.
Jag vet inte vem som frågar, och jag svarar inte.
Men jag skälver till, som i försvar.
Handen dras undan och lämnar gåshud på min ärrtäckta arm.
Inombords skriker jag.
Jag levde i skräck.
Rädslan för att någon skulle fråga hur jag mår och ta min kontroll.
Jag vill aldrig förlora den.
För då skriker jag, det vet jag.
Då dör jag.
Jag låter frågan dö ut, som ett eko, ett återkastat ljud.
Din fråga studsar tillbaka på mig.
Och istället frågar du dig själv, inom dig vet du svaret.
Men du vill ju inte veta…
Jag drar mig undan, försiktigt så att ingan ska se.
Att jag långsamt tynar bort.
Men kan se ett Varför i dina ögon.
Och jag vet svaret.
Därför att smärta är det enda som finns på riktigt.
Smärta är det enda jag kan känna i min apati.
Och vad gör man inte för att känna någonting när allt är svart…
|
|
|
|
