På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, skådespel & lögner, del 14

(Shane)

Efter frukosten, och gratulerandet till våran förlovning bar det av mot bröllopet. Jag ville verkligen inte, kände hur ångesten stod mig upp i halsen, men jag ville inte säga något till Jojjo. Hon stod tydligen sin släkting Margit, som skulle gifta sig, nära så jag beslöt mig för att vara tyst. Vi satte oss, till min besvikelse rätt långt fram i kyrkan och jag kände hur alla glodde på mig och Jojjo när vi höll hand. Jag som annars inte brukade bry mig om folk, kände mig äcklad av allas blickar och kramade Jojjos hand hårt. När ceremonin började ursäktade jag mig och smög ut, Jojjo satt kvar, och det var skönt, hade nog ändå inte orkat med hennes frågor och oro. Jag ställde mig utanför kyrkodörren och tog upp en cigarett och tände den snabbt. Kände hur allting snurrade till och var tvungen och ta stöd mot väggen för att inte ramla ihop. Jag satte handen mot pannan och drog ett djupt halsbloss.
”Uh” sa jag lågt. ”Vad är det som händer?” Jag satte mig ner på gräset och drog en djup suck. Av någon anledning tog jag upp min mobil och bläddrade snabbt igenom telefonboken. Fiddes nummer fanns fortfarande där. Jag bet mig lätt i läppen. Av någon anledning kände jag en sådan längtan efter hennes röst, men hon kunde omöjligt ha kvar det där numret? Jag bläddrade vidare, möttes av Fridas namn. Hon kunde heller omöjligt ha kvar det numret jag hade, eller? Suget efter en sil sköljde över mig än en gång och jag mindes ett annat tillfället jag och Frida knarkat, som om det varit igår...

Mina ”föräldrar” såg aldrig igenom mina och Fridas lögner, förstod aldrig våra rödsprängda ögon och blev bara glada över att jag och Frida umgicks så ofta som vi gjorde, och de hade tydligen inga problem med att vi var ute halva nätterna och aldrig var hemma. Vilket inte gjorde mig och Frida direkt något, för vi ”we're only it it for the drugs”.

Jag slog upp ögonen och Frida lipade åt mig, log ett snett leende och gav mig en kyss på kinden.
”Jag har väntat på att du skulle vakna i över ett år nu, typ” sa Frida med glad röst och jag såg mig omkring, vart var jag, vart befann vi oss? Det låg säkert ett tjugotal kanyler på golvet blandat med pillerburkar.
”Frida?” sa jag förvirrat, trött och kände hur ont jag hade i kroppen. ”Vart är vi?” Jag satte mig upp och Frida la sina armar runt mig.
”Hos Liam, vet du väl?” Jag såg fundersamt på henne, mindes ingenting från gårdagen.
”Vad gjorde vi igår egentligen?” Frida skakade på huvudet och suckade.
”Shane, minns du inte? Vi hade så jävla kul! Vi mixtrade med alla sorters piller och åh, vi fick såna rus! Kommer du inte ihåg det?” Jag svarade med en huvudskakning. ”Du sprang runt och sa att du aldrig känt dig så levande! Och jag såg rosa, glada gubbar överallt, som vi skrattade!” Jag log ett snett leende, mindes ingenting alls, och vem var den här Liam? Innan jag fick svaret hade en stor kille på säkert 90 kg klampat in där vi låg. Han såg äcklig ut och måste ha pundat i flera år, för han såg verkligen förstörd ut.
”God morgon mina damer” sa han med hes röst och satte sig i soffan som stod kanske en halv meter bort. Han slog på tv:n och sträckte sig efter en kanyl som låg på det skitiga golvet och satte den i armen.
”God morgon Liam!” sa Frida och skuttade upp ifrån madrassen och hoppade upp i soffan bredvid Liam. Han tog bara halva dosen och räckte resten till Frida, som utan att ens torka av nålen, satte den i sin arm. De lutade sig båda bakåt medan jag kände hur min kropp också ville ha knark. Jag kröp upp i Fridas famn och hon öppnade sina glansiga ögon.
”Jag vill också ha” pep jag och Frida reste sig vingligt upp. Liam såg undrande på oss.
”Du vet Shane Liam, måste ha en ren spruta” sa Frida och vi gick ut i köket. Liam bara skrattade, dem både tyckte jag var konstig som alltid envisades med att ha en ren spruta, men jag ville inte få en massa sjukdomar av en skitig kanyl.

Frida sträckte sig efter en ren gryta och satte på spisen och la ner en spruta där. När den kokat upp och var torkad och ren kom Liam in i köket med det sista heroeinet.
”Här Shane, det är ditt”sa han och rättade till sina glasögon som satt på sniskan. Leende tog jag emot det och var snabb med att sätta sprutan i armen. Ruset kom snabbt, och jag antar att det berodde på att jag inte ätit något. Jag kysste Frida på munnen, fattade hennes hand och verkade ha glömt mina sorger.
”Kom! Vi går till BR!” sa jag och vi skuttade efter våra skor.

”Haha! Kolla här Frida!” ropade jag över halva affären och visade henne en grön ful gubbe som sa ”Jag är din vän, jag älskar dig” om man tryckte på hans feta mage.
”Haha, Frida, vi måste köpa den här!” Frida skakade på huvudet och såg hur en som jobbade där började gå emot oss med bestämda steg.
”Oj, Shane, kom vi sticker” sa Frida snabbt och fattade min hand. Vi sprang ut därifrån det fortaste vi kunde.

Vi sprang ut i det fina vädret och satte oss på en bänk bredvid en gammal kostym nisse.
”Ursäkta, men du har väldigt fula kläder” sa Frida extremt seriöst innan vi båda bröt ihop. Gubben rynkade på näsan, tog sin portfölj och gick därifrån.
”HAHA!” skrattade jag högt. ”Såg du hans min!” Innan jag fick något svar från Frida, eller innan jag hann säga något mer kände jag hur Fridas läppar mjukt pressades mot mina. Jag la mina armar runt henne och snart satt vi där och hånglade i solskenet.

När vi kom hem till mig hade knarket gått ur våra kroppar och vi kände oss som alla andra igen i den gråa, kalla, tråkiga verkligheten. Fridas blanka ögon mötte mina och en suck lämnade mina läppar när jag märkte hur Fridas fingrar lätt berörde mina såriga armar.
”Frida, snälla du vet att jag inte gillar det där” sa jag lågt och hon tittade på mig. Lyckan vi nyss känt, var som bortblåst. Nu var vi inga superhjältar längre, utan bara helt vanliga människor, med riktiga problem.
”Shane, jag har aldrig förstått hur du kunnat göra så här mot dig själv..”
”Skada mig själv menar du?” Min röst bröts och Frida nickade. ”Du ska väl inte säga något, du knarkar ju?”
”Jag ser inte det som att jag skadar mig själv, jag gör det bara för att.. att jag gillar det”
”Du vet att din kropp kommer ta stryk av det va? Och att den antaligen redan gör det?” Sa jag bestämt, men min röst darrade ändå.
”Shane, mina nålstick är inte hälften så hemska som dina ärr”
”Hemska?” sa jag sårat och reste mig snabbt upp. ”Tycker du mina ärr är hemska?” Jag bet mig i läppen och tittade skärrat ner på mina armar. ”åh.. du har verkligen rätt, dem är hemska, jag är hemsk, äcklig...”
”Shane..” sa Frida lågt, knappt hörbart, ”Det var inte så jag menade...”
”Men dem är ju hemska.. Titta på dem, djupa, äckliga, infekterade, fula... Precis som jag” Frida gav min panna en puss och strök undan håret som lagt sig framför mina ögon.
”Shane, vem har fått dig att tycka sådär om dig själv?”
”Ingen..” sa jag bara lågt och la mig ner. ”Jag är trött, kan vi inte sova?” Frida ryckte på axlarna och la sig tätt tätt intill mig med sina armar runt mina höfter.

Dagen därpå när jag vaknade satt Frida på sängkanten och hade knarkfrossa. Hennes händer skakade och hon såg livrädd ut. Hennes kropp hade vant sig med knark och så här länge hade det inte gått på länge mellan hennes silar.
”Jag måste ha en sil..” hennes röst darrade och jag nickade, räckte mig efter min plånbok och såg att den var tom.
”Fan.. Jag är pank” Frida spärrade ögonen i mig och ryckte tag i min tröja.
”Fan Shane! Du kan inte vara pank!” hon lät skärrad, nervös, rädd, arg. ”Jag måste ha en sil!”
”Jag är ledsen Frida..” sa jag lågt och det gjorde ont när jag såg vad knarket gjort med henne. Min kropp hade bara fått små doser än, så det kändes som jag fortfarande hade någorlunda kontroll, eller?
”Jag måste fråga Isak eller Liam om jag kan ta det på krita...” Hon sträckte sig efter sin telefon och slog snabbt någons nummer. ”Hej Isak, kan jag köpa knark på krita? Inte? Men va fan, du känner ju mig! Vadå aldrig pengar? Men va fan, tack så jävla mycket då!” skrek hon och slog nästa nummer. ”Hej Liam, kan jag köpa knark av dig på krita? Men va fan, kom igen! Nehe, skit i det då idiot jävel!” Hon slängde telefonen i väggen och bröt ihop.
”Frida.. Jag kan gå och kolla om pappa inte har lite pengar?” sa jag och hon skakade på huvudet.
”inte ska du sno pengar av dem, för min skull?”
”jag vill också ha en sil..” sa jag lågt och Frida suckade.
”Jag vet hur vi kan skaffa oss pengar, jag har gjort det förut..” sa Frida lågt, med skam i rösten.
”Vi kan sälja oss själva” Jag såg på henne med chockade, stora ögon och svalde hårt.
”Du menar inte allvar?”
”Jo.. Fan Shane. jag är verkligen beredd att offra allting för en sil just nu!” Frida begav sig mot sin klädhög som låg på mitt golv, eftersom hon mer eller mindre flyttat in här och drog på sig de mest utmanade kläderna hon kunde hitta och ett par kängor.
”Du kan inte gå ut sådär, du ser ju ut som en..” Jag bet mig i läppen.
”En hora?” sa hon skamset och jag tittade bort, ville inte möte hennes sorgsna blick. ”Shane.. Jag är en hora.. Ett äckligt luder som bara vill ha sitt knark..” Jag greppade en kort kjol och både jag och Frida blickade ner på mina armar.
”Hm.. Dina armar kan bli ett problem, men vi får hoppas att torskarna inte bryr sig. kom” sa hon och tog min hand när vi klättrade ut genom fönstret.

(Jojjo)

jag fick tårar i ögonen när den muntra prästen sagt ”och ni kan nu kyssa bruden” och skulle precis vända mig om mot Shane med ett leende då jag märkte att hon inte satt bredvid mig. Jag kollade snabbt på klockan. Hon gick ju för över en timma sen! Jag bet mig i läppen och smög försiktigt ut och fann henne sittande mot husväggen, gråtandes.
”Shane?” sa jag lågt och hon tittade upp och mötte min blick. Jag såg att hon satt och funderade, för hon brukade alltid ha en rynka i pannan då. Jag satte mig ner vid hennes sida och la armen runt henne och märkte hur hon kröp försiktigt upp i min famn. ”Vad tänker du på?”
”Allt jag inte ska tänka på” pep hon och snyftade till. Jag strök fingrarna igenom hennes hår och kysste hennes huvud.
”Allt ordnar sig Shane, jag lovar dig”

När kvällen kom mådde Shane lite bättre, så vi åtminstone kunde vara med på familjemiddagen. Pappa placerade oss långt ifrån morfar och de äldre och vi hamnade vid bordet där mina kusiner, Kristoff, Johan, Tina och Kicki satt.
”Jojjo, vad du har vuxit!” utbrast Johan och log emot mig när vi satt oss ner.
”Går allt bra i skolan?” frågade Kicki och Tina i munnen på varandra och jag nickade. Shane satt mest i bakgrunden och suckade, och snart märkte jag hur hon letade efter min hand och lutade sitt huvud emot min axeln.
”Så ni är ett par?” frågade Kristoff försiktigt. Jag nickade, log och märkte hur Shane kramade om min hand ännu hårdare.
”Hon är det bästa som hänt mig” sa Shane plötsligt innan vi fick våran mat.

När kvällen kom sökte Shane kroppkontakt gång på gång, och jag var förvånad för på den senaste tiden hade hon inte velat ha mig i närheten, så jag tittade förvånat på henne.
”Jag har saknat dig” viskade hon i mitt öra och gav mig en lätt puss.
”Detsamma” viskade jag och vi la oss ner i sängen och började kyssas.

Helgen tog slut fort och snart var vi på väg tillbaka till skolan. Pappa och Mia tackade för sig, sa hejdå och kramade oss båda hårt. Shane hade verkligen blivit som en i familjen, och det gladde mig. När vi kom hem väntade ett brev på dörrmattan och jag tänkte inte så mycket på det eftersom det stod Shanes namn på det, utan gick till tvättkorgen för att lägga mina smutsiga kläder där. Shane öppnade brevet och jag antar att det var något hemskt som stod för rätt som det var hörde jag en dunk och vände mig om, då hade Shane sjunkit ihop på golvet och börjat gråta.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 8 mar 08 - 20:55- Betyg: