På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag älskar min bror (kap 5)

Okej, har då kommit på en sak ^^ I början sa jag att jag kanske inte skulle ha med TH och i så fall inte fören långt senare och tänkte jag mer kanske i mellan kapitel 7 eller något sånt, men som vanligt lyckas jag inte så bra med även om jag verkligen försöker XD Sååå, förlåt för det till dem som inte är så jätteförtjusta i TH FF.
Och detta kapitel blev inte så jättelångt, men det är något i alla fall ;P (:
Read and enjoy (Lämna gärna en liten kommentar om du känner fört) <3

Kapitel 5

Hur kan jag vara så elak? Bara glömma Tobias sådär!
Tobias, min bror som jag älskar lika mycket som människan behöver sin luft att andas. För honom skulle jag kunna flytta berg och korsa tusen hav, min älskade storebror, jag saknar dig.
Tänkte jag sorgset för mig där jag satt i en mörkbrun fåtölj med fötterna på armstödet och ryggen lutad med den andra.
Kom även att tänka på gårdagen då jag träffade Bill, min idol som spelar i det tyska bandet Tokio Hotel. Han var så himla gullig och söt, ja helt bedårande. Trodde jag skulle sjunka ner genom marken då han sa att mina ögon fick glassen att smälta och himlen att lysa, ja menar hur många säger det? Blev varm i hela kroppen, smälte totalt och hans bruna choklad ögon som var så underbara fina. Men Tobias då? Hans djupa havsblåa ögon som får mig att le, hans blonda små lockar som jag alltid brukade leka med när jag var mindre, det vågade jag inte göra sen, inte göra då jag alltid blev generad varje gång jag såg han.
Jag minns alla stunder tillsammans, den gången jag ramlade av min cykel och slog mig. Jag var fyra år och Tobias sex år, trots han inte var så gammal själv hjälpte han mig att plåstra om mitt knä som fick en liten sårskorpa. Jag hade gråtit men han hade gett mig en kram och sedan kom mamma och frågade hur det gick.
Jag snyftade till nu när jag tänker tillbaka på min familj, den som jag valde att lämna och glömma. Men hur dum får man bli, inte kan man bara glömma dem! Kanske inte tänka så mycket på dem, men de finns ändå alltid kvar någonstans i minnet och hjärtat.
Tragiskt som jag är, sitter jag som sagt i fåtöljen med katten bredvid på golvet och jag själv äter vaniljglass med massor av grädde samt chokladsås.
”Ska man vara nere och deprimerad ska man ha glass till hands!”
Brukade min mamma alltid säga. När jag var tolv år så dog min hund, en golden terrier på sju som hette Mattias. Han var så himla go, sov alltid vid mina fötter om nätterna fast pappa gillade det inte så mycket, tyckte att hunden allt gott kunde sova på golvet.
Men när han blev sjuk och jag blev så himla ledsen sa han inget mer om den saken. Och när vi bestämde oss för att avliva honom blev jag så himla förkrossad att jag vägrade lämna mitt rum. Jag grät i flera dagar och mamma var hemma från jobbet så ofta hon kunde, jag själv orkade inte gå till skolan för Mattias var den enda vän jag hade förutom Tobias då. Och när Mattis som jag alltid kallade honom dog, var det som hela min värld föll samman.
Mamma och jag satt sent om kvällarna och åt tonvis med glass med sprutgrädde och chokladsås. Vi satt ihop kurrade tillsammans vid mitt fönster, tittade ut på stjärnorna samtidigt som vi åt glass och pratade om allt mellan himmel och jord.
Jag saknar faktiskt dem stunderna.
Och jag saknar mammas doft, hennes leende och skratt. Hon var alltid på topp och försökte vara glad och uppmuntrande i alla stunder, brukade kalla henne för en tapper och modig människa. En slag ängel kan jag beskriva henne som.
Pappa var också en sån människa, kanske därför de passar så bra ihop.
Jag minns en gång då han tog med mig ut skogsvandring, kanske inte låter så jätteroligt men det var det! För i Skåne finns det otroligt fina skogar och nästan magiska.
Gröna granar, björkar och andra träd, blommor i vackra nysanser som glänser i sommar solen och skogens svala skugga.
Jag och pappa gick med en varsin ryggsäck packade med godsaker och tittade på rådjur, harar, fåglar och massor av andra magnifika varelser. Vi lyckades även se en älg och en älgko med sina två kalvar. Dem var så söta och små.

Men detta kanske ni inte vill höra? Ni kanske vill höra vad som hände igår mellan mig och Bill, har jag rätt? I så fall kan göra er lite ”besvikna” eller något sånt.
Vi kysstes inte.
Det kan jag i alla fall säga, trots den närma kontakten då han stod med sina händer på mina axlar och allt som behövdes för att nudda den enas läppar krävdes bara att sudda dem fyrtio centimetrarna. Men däremot fick jag hans mobilnummer och jag hans och kan avslöja att han faktiskt ringde mig förut innan jag gick till jobbet. Vilket jag inte hade förväntat mig, liksom, han är en kändis över hela Europa, ofta han skulle slänga bort lite tid för att prata med mig. Okej, det lät lite som negativa tankar och som om jag är en liten patésikt tonåring som bara tänker på sig själv och blir nere bara för att han inte skulle ringa mig.
Men det gjorde han ju! (Hehe, smått fjantigt glad)
Vi pratade mest vad den ena gjorde, skulle göra idag och hur en kände sig. Sedan sa han jag var nog den underbaraste person han träffat, för han har aldrig mött en tjej på det sättet och som han känner att han kan lita på. Jag blev ju självklart nästan tårögd när han sa så och svarade till honom att han allt var en söt person också, och en trevlig ”liten” prick.
Vi bestämde sedan att vi skulle träffas imorgon på förmiddagen innan jag skulle jobba, för han och grabbarna hade nämligen ledigt hela förmiddagen men senare på dagen och kvällen repa och förbereda sig för en konsert dagen därpå.

Och på tal om mitt jobb! Igår var jag där för första gången och det faktiskt bra, lyckades bara ha sönder fem tallrikar, två glas, ett porslin och en vas!
Japp, jag är så lyckad. (skratt)
Men chefen blev inte så arg som jag trodde, han sa bara.
”Händer alla och det är ju din första dag också.”
Blinkande han, log lite och sa att jobbet var mitt trots mitt lilla missöde. Så jobbet fick jag behålla bara jag lovade att inte ha sönder allt för många saker och sa gång på gång att det INTE skulle hända igen! Och eftersom jag är en diskare så håller jag mig i köket och tro det eller ej, så diskar jag.
Så jag träffar inte så mycket folk precis förutom personalen som kommer in med disk och åter disk, men det funkar bra och jag trivs. Jag håller till i en liten avdelning precis intill köket i ett rum gjort för max sex personer att rymmas i.
Där jag jobbar på är ett fik som är inte kanske jätte populärt men det dyker ändå rätt så många in för att ta ett litet fika och umgås med vänner.
Efter en stund gled mina tankar bort från jobbet och Bill, kom tänka på min familj igen. Det är snart en vecka sen jag flydde eller vad jag ska kalla det, jag undrar om de letar efter mig och är oroliga. Jag saknar speciellt Tobias, jag vill höra hans röst och skratt, veta att han mår bra och bara höra han andas även om det bara blir genom telefon. Jag blickade ner på Treasure som ligger på matten vid fåtöljen och tevebordet.
”Vad säger du Treasure, kanske borde jag ringa dem?”
Sa jag stillsamt till katten som bara tittade på mig men återgick sedan till att sova, viket låter som en bra idé. Klockan börjar närma sig halv tio och jag börjar känna mig rätt så utmattad.
Men först något mycket, mycket svårt.
Ringa min familj.

Hela jag skakade när jag fattade tag i luren, pressade den mot mitt högra öra, tvekade i flera minuter innan jag kallsvettig knappade in siffrorna. Jag kopplades in till Sverige, Skåne och efter ett tag hörde jag hur det tjöt med mellanrum.
”Snälla svara inte, snälla.”
Bad jag med ihop knipna ögon. Även om jag ville höra deras röster så ville jag samtidigt inte det, jag är rädd över vad dem kommer att säga och nervös över vad jag själv ska säga.
Det har ju gått en vecka nästan, de kanske tror att jag är död?
Tonerna fortsatte och ingen hade svarat ännu, de kanske inte är hemma?
Tänkte jag för mig själv, hela kroppen var på helspänn och jag var så nervös att det pirrades i magen och körde in naglarna i skinnet. Kände riktigt hur hjärtat dunkade dubbla slag, andades knappt, så här har jag nog aldrig känt inför att ringa min familj förut kom jag tänka på men avbröts då tjutande upphörde och hoppade till av förskräckelse då någon svarade i andra luren.
”Hej, det är Karin Lansson.”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

abeer - 11 jul 08 - 18:38- Betyg: