38 - Hata är ett starkt ord [TH fic] |
Del trettioåtta – Ibland orkar jag inte med dig
(Bill)
”Leta upp henne”, ja det var minsann lätt för Sofia att säga. Hon hade inget att förlora på det ju, men jag kanske hade det? Men jag skulle ändå aldrig hitta Tyra. Hon var borta. Försvunnen, för alltid.
Grattis Bill, du har just skaffat dig ett one-night-stand, tänkte jag bittert för mig själv. Ja, nu kunde man verkligen blanda ihop mig och Tom. I alla fall våra själar. Eller alteregon kanske det kallas… Vad babblar jag om?
Allvarligt talat så fanns det ingen chans att jag skulle hitta Tyra, och om jag mot all förmodan skulle göra det, så skulle jag antagligen bli blåslagen av hennes pojkvän.
Dessutom så ville hon inte ändå inte träffa mig mer, hon hade sagt det själv, och jag ville inte vara påträngande eller verka besatt. För det var jag inte. Verkligen inte.
Jag reste mig långsamt upp och började med dröjande steg gå emot dörrarna till restaurangen. Stegen hängde liksom inte med hjärnan. Eller så var det tvärtom. Hjärnan hängde inte med benen. Så var det nog, för ett ögonblick senare hade jag gått rakt in i ett annat bord, lite till höger om mig där två kostym nissar satt och lunchade tillsammans. En av dem hade lyckats tappa gaffeln i golvet då jag gått in i deras bord. Den andra hade spillt ut sitt rödvin (rödvin till lunch?) över den innan kritvita duken där det snabbt bildades en mörkröd fläck.
- Förlåt, mumlade jag, knappt medveten om vad jag hade åstadkommit, innan jag tog upp den ene mannens gaffel från golvet, räckte den till honom och gick vidare till vårat eget bord. De fyra andra, den här gången välbekanta, ansiktena såg upp på mig när jag drog ut stolen och satte mig ner. Tom såg frågande på mig. Han undrade säkert varför jag hade varit borta så länge. Jag svarade honom med en ”jag berättar sen” blick som han naturligtvis uppfattade och nickade, innan han återgick till sin mat som låg på tallriken framför honom.
Jag sneglade emot Sofias och Gustavs håll, och det såg onekligen ut som att de höll varandra i handen under bordet. Och ärligt talat så tyckte jag att det var rätt så fånigt av dem att dölja det, men det kanske inte var för min och Toms skull, utan för Andrés.
Resten av lunchen gick bra, fast varken jag, Gustav, Sofia eller hennes syster sa särskilt mycket. Det fortsatte med att det bara var Tom och André som snackade om allt möjligt. Jag och de andra satt bara och lyssnade. Eller som jag, tänkte på annat.
I mitt huvud snurrade tankar om rött hår, ljusblå ögon (med andra ord Tyra) samtidigt som Sofias helt plötsligt vänliga ansikte dök upp med jämna mellanrum. Jag måste erkänna att det var väldigt förvirrande med hennes sociala helomvändning. jag visste fortfarande inte vad jag tyckte om henne egentligen. Men, det var helt klart positivt jämfört med innan. Hon visade verkligen olika sidor av sig själv. Och kanske började jag förstå varför Gustav gillade henne så pass mycket till och med. Hon kanske ändå hade vissa sidor som faktiskt var såna som man kunde tycka om, bara att jag inte hade fått särskilt många glimtar av dem.
Jag kom tillbaka till verkligheten då lillasystern till Sofia, Jessi, gäspade stort mitt emot mig. Hon var tydligt uttråkad, och jag förstod henne. JAg menar, hur kul kunde det egentligen vara för henne? Hon kunde inte vara mer än tretton, fjorton år gammal och här satt hon med mig, Tom och André samt Gustav och Sofia som var alltför upptagna av oss själva för att tänka på något annat. Hon himlade med ögonen och lät ansiktet vila i händerna. Jag hade inte blivit förvånad om hon somnade inom kort.
- Nej ungdomar, ska vi börja dra oss hemåt? föreslog André när han och Tom tydligen hade avslutat sina intressanta samtal.
- Åh, äntligen! stönade Jessi och reste sig upp så snabbt att stolen höll på att välta bakom henne. Hon greppade sin lilla handväska som hon av någon anledning hade tagit med sig. André såg lite överraskad ut, men reste sig sen han också och vi andra följde deras exempel och vi lämnade snart restaurangen. Eller, vi han till utgången innan André stannade och hälsade på mannen som var på väg in.
- John! utbrast han och mannen stannade uipp och hans innan allvarliga ansiktsuttryck byttes ut mot ett stort leende när han såg vem det var som hade stoppat honom.
- André! Det var ju inte igår, sa mannen och de hälsade artigt på varandra med utsträckta händer. Mannen var lång och gänglig, och hade brunt välkammat hår som låg perfekt slätt mot hans huvud. Han var klädd som en äkta överklassig golfare och det skulle inte förvåna mig om han var stormrik och bodde i något slottsliknande bygge med massa oanvänd mark. HAn kanske till och med ägde en privat ö någonstans också.
- Nej, jag har haft lite att stå i. Det dök upp lite oväntade saker som jag var tvungen att ta tag i. Det gav mig inte särskilt mycket ledig tid tyvärr, sa André i förklarande ton och jag kunde känna hur Gustav skruvade obekvämt på sig. Det var uppenbart vad André menade med det han just hade sagt. Det var Gustav som hade "dykt upp" och gett honom alldeles för mycket att stå i, tydligen.´
- jaha, ja... det är ju mycket nu, sa den andre mannen som tydligen hette Jogn. Det slog mig plötsligt att de båda pratade engelska med varandra och att det var därför jag förstod dem. JOhn pratade korrekt engelska och jag kom fram till att han antingen var amerikan eller engelsman Efter lite fundering bestämde jag att han var från England, på grund av accenten. Han pratade sådär typiskt... brittiskt.
HAn fick plötsligt upp ögonen för mig och jag förstod på hans blick att han kände igen mig. Hans blick vandrade snart över till Tom och hans ögon blev då ännu större. André verkade också ha förstått det för han grep plötsligt tag i Gustav och drog fram honom framför sig.
- Ja, det här är alltså Gustav. Min s... vår gäst. Och dessa är då hans vänner, sa André och pekade på var och en av oss. Jag blev förvånad över att André inte presenterade Gustav som sin son, och Gustav verkade också förvånad över samma sak, då han såg otroligt stött ut när han skakade hand med denne John.
John i sin tur såg inte ens på Gustav. Hans blick var fäst på mig och jag mötte den motvillig. Kände att jag inte orkade bli igenkänd just då. Inte när jag var i det såkallade tillståndet. Lyckligtvis förstod min kära tvillingbror att någonting med mig inte var som vanligt, så han tog ett steg fram och sträckte fram sin egen hand istället.
- Tom. Kaulitz, sa han kort och han dröjde lite med att säga efternamnet. Hans röst var liksom bestämd och lite frånvisande, men han visade inga tecken på ilska eller liknande.
- Det här är Bill, min tvillingbror. Du känner säkert igen oss. Vi spelar i Tokio Hotel, som turnererar runt här i sommar, fortsatte Tom snabbt och irritationen hördes mer och mer i hans röst.
- Och ja, mina dreads är äkta och Bill har inte lösnaglar. Så, något annat du vill veta om oss? avslutade Tom ironiskt.
John såg först helt ställd ut, som om han inte visste vad han skulle säga. Han liknade nästan en guldfisk där han stod med halvöppen mun och bara stirrade på Tom. Men han återfick snart förnuftet och han harklade sig och lyckades byta ut sitt förvirrade ansiktsuttryck mot ett mer högdraget.
- Jo, jag är väl medveten om vilka ni är. Det är nämligen så att min dotter är en mycket stor beundrare av er och er musik, sa han med lika högdraget tonfall och nickade mot mig och Tom. INgen av oss svarade, som han verkade förvänta sig. Det blev tyst en stund, och vi stod bara och tittade på varandra. Det rådde några ögonblicks förvirring, sen fortsatte han att prata.
- Ja, jag kanske skulle kunna be om ett par autografer i hennes ställe? sa han lite trevande men ändå med sitt korrekta uttal som jag nästan hade börjat störa mig lite på.
Jag öppnade munnen för att fråga efter en penna samtidigt som jag nickade tröttsamt, men Tom hann före, och han förvånade mig verkligen med bitterheten och kylan som fanns i hans röst.
- Ledsen, men vi ger inte autografer under ledighet, kom nu Bill, sa Tom surt och styrde stegen mot dörrarna.
- Öhm, ja, ni ungdomar kan väl... gå ut och vänta vid bilen? sa André och den förtvivlan som fanns i hans röst fick mig att skämmas över Toms beteende. Det hade inte tjänat någonting till att vara otrevlig mot mannen. Vad var det med Tom egentligen? Sen när hade han varit otrevlig och vresig mot folk som inte förtjänade det? Tom var ju alltid den som dök upp med ett gigantiskt leende och tog emot autografblock med glädje. Nog för att han kunde känna annat än glädje också, men han lät det aldrig gå ut över fansen. Eller i det här fallet fansens föräldrar.
Gustav, Sofia och Jessi hade redan börjat gå mot utgången . Gustav vände sig om och såg på mig med en "det-är-bäst-att-vi-går-nu" blick. Jag nickade nästintill osynligt och gav John en ursäktande blick innan jag följde efter de andra. Det var inte särskilt långt till parkeringsplatsen där bilden stod, men vägen dit kändes oändligt lång ändå, mest på grund av tystnaden som låg mellan oss.
Det var däremot ingenting jämför tmed hur stämningen var väl framme vid bilen. Tom stod och pillade med sin mp3, samtidigt som han såg otroligt sur ut. Jag gissade att Gustav också märkte det. Vi utbytte menande blickar och jag fastslog tyst för mig själv att vi tänkte sammas ak. TOm dolde något för oss. Eller åtminstone så var det något rätt viktigt som han inte berättade för oss. Inte ens för mig.
Det sårade mig lite. JAg och Tom hade alltid kunnat prata om saker. Vi berättade allt för varandra. Vad var det som hindrade honom från det nu?
- Vi ska snacka du och jag. Nu, hördes min tvillingbrors väna stämma, som för stunden inte var ett dugg vän, bara skrämmande, vilket nog bör tilläggas. Han grep ett hårt tag om min överarm innan han släpade med mig utom hörhåll för de andra.
- Tom... började jag för att sen tänkt fråga honom vad det var som han inte ville berätta för mig om. Men han hann öppna munnnen innan mig igen, eller han kanske inte ens la märke till min inledning. I vilket fall så tog han ingen notis om det.
- Hur i helvete kan du göra såhär Bill? fräste Tom och såg mig rakt i ögonen. Jag ryggade nästan bakåt när jag mötte hans blick. Allt det som utstrålades var sammanlagt nästan fientligt. De välbekanta, bruna ögonen var fyllda av allt från ilska till besvikelse och mycket mer.
- Va? frågade jag utan att ha den blekaste aning om vad han menade. Vad hade jag gjort? Vad hade jag gjort som fick honom så här arg?
- Du vet vad jag snackar om. Jag fattar bara inte vad som har hänt med dig? Hon dessutom! sa Tom och hans röst dröp av besvikelse. Jag såg oroligt på honom. Visste han om Tyra? Visste han om att hon hade en pojkvän, och dömde han mig för det? Trodde han på allvar att jag hade vetat om hennes förhållande med pojkvännen och att jag bara hade struntat i det?
- J-jag visste ju inte... jag förstod ju inte att hon var tillsammans med... Hur kan du veta det här? stammade jag osammanhängande och kände hur mitt hjärta vreds om. Tom fick bara inte tro det här om mig. Hur kunde han?
- Tja, du är ju inte direkt diskret eller hur? Bara försvinner helt plötsligt, tillsammans med henne... Hur fan kan du göra såhär?! Jag trodde att vänskap var betydligt viktigare för dig än... än en tjej!
Toms blick borrade sig in i mig och brände som stora hål på vägen. Hål som gjorde fruktansvärt ont. Jag ville bara lägga mig ner på marken och gråta. Som ett litet barn. Vad hade han egentligen för rätt att kritisera mig såhär för? Han hade ju själv haft ett antal one-night-stands, och när jag äntligen hade hittat någon som jag faktiskt gillade... då kommer han och trycker ner mig. Förstod han inte hur jag mådde själv? Tom, som alltid hade varit mån om att jag mådde bra, och alltid ville veta om något var fel med mig. Var han så arg att han till och med... bortsåg, från mig? Vad hade jag över huvud taget gjort? Varför förstod jag ingenting?
- Jag har väl rätt att göra som jag vill? muttrade jag till mitt försvar och såg ner i marken. Jag kände hur tårarna höll på att svämma över i ögonhålorna.
- Nej, jag kan faktiskt inte tro det här om dig... jag menar, att du kan göra så mot Gustav! sa Tom. Jag såg på honom. Förstod ingenting. För en sekund rådde total förvirring i min hjärna. Vad i hela friden hade Gustav med det här att göra? Han gav mig en svidande blick, sen vände han sig om och började gå därifrån. Tillbaka till bilen, Gustav och Sofia.
Sofia...
- Tom! Tom kom tillbaka! ropade jag efter honom men han ignorerade mig. Knyckte bara lite på nacken och fortsatte gå. Jag suckade och kunde inte låta bli att himla med ögonen, innan jag sprang ikapp honom och tog tag i hans arm så att jag kunde vända honom mot mig.
- Vänta lite... tror du att... tror du att jag och Sofia har något... att vi... Du måste skämta?! sa jag och gjorde stora ögon.
- Nej, jag är fullt allvarlig. Jag kan inte fatta det! fräste Tom och försökte frigöra sig från mitt grepp. Jag såg på honom. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag bara såg på honom.
- Men det fattar du väl att jag aldrig skulle kunna bli kär i någon som Sofia?! sa jag förvånat till honom. Tanken var ju nästintill skrattretande. Som om jag och Sofia skulle ha något slags förhållande? Bakom ryggen på Gustav dessutom. Det var ju inte riktigt klokt.
- Varför är det så jäkla omöjligt då? fräste Tom, men hans ilska verkade också avta något. Nu såg även han mer förvirrad ut men han hade fortfarande kvar skärpan i rösten när han fortsatte prata.
- Du har inte varit dig själv den sista tiden Bill, tror du inte att jag har märkt det? Och nu fattar jag ju varför. Hur kan du smyga med sånt här...?
- Men fattar du inte vad jag säger? Jag och Sofia är inte tillsammans! Hon och Gustav är ju det. Fan Tom, hur dum tror du att jag är egentligen?
- Ja men, vad är det som är problemet då? Och vad i helvete gjorde du och hon där ute så länge då? snäste han.
- Vi... pratade, sa jag besvärat och fortsatte. Är det förbjudet eller?
- Nej, men varför pratar du inte med mig om det nu är så viktigt? Jag såg ju att du hade gråtit till och med! Vad har hon som inte jag har? Sen när förlorade du ditt förtroende för mig? Och varför hon?! sa han och rösten blev högre och högre för varje ord.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Han hade en poäng i det han sa, eller frågade. Varför hade jag inte pratat med honom om Tyra och allt som hade hänt. Varför blev det just Sofia som fick höra om det som kändes som viktigast för mig? Jag borde ha pratat med min bror. Min andra hälft.
- Det blev inte… riktigt tillfälle, sa jag tyst.
Jag skämdes. Det gjorde jag. Jag kunde inte heller försvara mig egentligen.
- Inte tillfälle? Upprepade Tom misstroget och höjde ena ögonbrynet som för att understryka att han inte trodde på mig.
- Nej, inte tillfälle. Måste jag berätta allt för dig eller? fräste jag plötsligt utan att riktigt veta själv varifrån all den här aggressionen kom. Men den dök upp från ingenstans och plötsligt ville jag inget annat än att slå Tom på käften. Jag orkade inte att han styrde mig med sina känslor. Jag orkade inte med att jag måste göra allting för att vara honom till lags. Jag orkade inte med att jag var tvungen att vara perfekt så att ingen blev besviken på mig. Jag ville bara vara människa. En människa som får göra misstag utan att världen går under. Jag ville att min tvillingbror skulle lita på mig och inte bli så sjukt svartsjuk när jag inte berättade varenda detalj i mitt liv för honom.
- Jag har aldrig krävt det av dig heller, sa Tom snorkigt tillbaka. Jag mötte hans blick och insåg att hans ögon var lika mycket fyllda av ilska och irritation som jag kände i mig själv. Jag fick behärska mig för att inte flyga på honom och jag bet mig hårt i piercingen.
- Allting kanske inte alltid handlar om dig Tom! sa jag.
- Nej, men tydligen så är det alltid stjärnan Bill Kaulitz som är i centrum! Är det inte så va? sa Tom och ursinnet nästan badade i hans ögon. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev så förbannad på honom att jag… jag vet inte vad jag ville göra, men något som inte var något vidare snällt.
- Du är så förbannat… Åh! stönade jag innan jag vände på klacken och började gå därifrån. Jag orkade inte med honom mer.
- Visst, gå och snacka med Sofia du. Hon verkar ju förstå dig så fantastiskt bra! ropade Tom efter mig.
- Dra åt helvete Tom! skrek jag tillbaka. Jag brydde mig inte om att försöka uppfatta hur han reagerade. Istället skyndade jag bara på stegen tillbaka till de andra samtidigt som jag kände hur ett litet hål av besvikelse gnagdes allt större i mig.
Jaa, här var då den utlovade delen :) dock kom den tyvärr lite senare än jag hade tänkt, men erkänn att den blev låååång, typ fyra worddokument :O iallafall tre (a) så nu har jag gjort mig välförtjänt av lite kommentarer tycker jag. Fortsättning följer dårå... ;)
Tack Annie (prickigthallon) för hjälp med titel <3
Kramar Jamie <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sandruskapuska - 21 jul 10 - 19:58 | | :s | sandruskapuska - 2 dec 08 - 13:36- Betyg:  | "litet" syskonbråk
<3<34 | | foreversacred - 23 mar 08 - 20:25 | | ojsan littte syskonbråk | | chulia - 1 mar 08 - 02:53 | tjoh: taack :)
Ifos95: Hrm, jaa... jag är nog lite ond ibland x) tack iallafall eller... varsågod :)
etsigav: Tack :D
Ciissii: tacktack, japp fortsättningen är klar. Kommer idag eller senare... idag xD | | Ciissii - 1 mar 08 - 00:05- Betyg: | | Så sjukt bra du skriver! Fortsätt! | | etsigav - 29 feb 08 - 15:34 | | SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ SJUKT BRAAAAAAAAAAAAAAA. | | Ifos95 - 28 feb 08 - 20:39- Betyg: | *snyft* Det är ju alltid så sorgligt när dem bråkar.
tack så mkt för ännu en superbra del ;) | | tjoh - 28 feb 08 - 19:15 | | åååhå så bra ! :D som vanligt ofc :D:D:D:D:D:DD:D:DDDDdddddddddd ! | | chulia - 28 feb 08 - 17:25 | Nattros: Tack :D kul å höra vad som är bra och så också, verkligen :)<3
M-424: hah, jo de va onsdag igår, när jag la ut den xD Tack, tihi, sockervadd xD
JennnyJ: du är galen sötnos <33 xD taaack
Fortess: MAHA Då ska jag inte göra som du säger för då kommer ju du till sthlm :D:D:D:D:D fast... jag vill inte ha ett gråtande glitter/sockerhallon... :( vi får väl se hur jag gör... tack iallafall sockerunge<3
blodrosen: Tack! :D haha, ja de e lite jobbigt ^^
Solstorm: HAHA xD det är nog bäst att jag skriver mer då, för död vill jag inte bli :S
Niice: Tack :D mer påväg | | Niice - 28 feb 08 - 16:27- Betyg: | | Ah! Sååå JÄVLABRA !!! <33 Meer ? (AA) | | Solstorm - 28 feb 08 - 16:26- Betyg: | men oj, nej.. VA!?!? :O *stum*
du, du... du är så.... aoweigfaäåfgrmjfaö!!! *damp*
vet inte vad jag ska säga.. eller skriva, heter det kanske? xD
men MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Du skriver så bäst!
Och jag vill ha meeeera :D Hatar när det slutar när det är som mest spännande! Då blir det som att.. man kan döda för att få en del till, typ? x)
SÅ SKRIV EN TILL DEL, INNAN JAG DÖÖDAR DIG!!! hah xD
<333 | | BlodRosen - 28 feb 08 - 15:45- Betyg: | Gud,så sjukt bra den ee!!
VIll ha meraaa,liksom hatar när de bråkar blir ju så...så...ledsen!!:( | | FortessOfTears - 28 feb 08 - 15:15 | Okej, eh... jag tänkte bara säga att... NU GÖR DU SÅ ATT DOM BLIR KOMPISAR INNAN JAG PERSONLIGEN KOMMER TILL STOCKHOLM OCH TVINGAR DIG! *hotfull blick*
Om dom ska hålla på och bråka sådär så... får du ett gråtande geléhallon, vill du det?! VA?! O_o
Ja, ursäkta på mitt lilla damp. Som sagt, jag är inte på humör idag så jag behövde bara skriva av mig lite. Nu ska min "avskrivning" (?) fortsätta i min novell istället ^__^ (Bered dig på en aggresiv del, unga dam)
Du är bäst min lilla rosaglittriga skumbanan <3 Älskar dina beskrivningar och noveller och... DIG :D <3
Nu ska jag lugna ner mig lite och vänta på nästa del... | | JennnyJ - 28 feb 08 - 14:36- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! :O
otroligt otroligt bra :D
Gissa vem som har haft vintersports dag? ^^
jaaaaag... vi gick en ganska så lång promenad (ca 66 pers) o sedan så grillade vi korv och Masmellows (Hur stavas Marsmellows? Marsmellows Marmellow Marsmellov.... Äsch, du vet iaf vad jag menar)
Och jag o Jennie skulle göra snöänglar på en liten tillfrusen isplätt, men det gick inte så bra då jag klampade ned i vattnet med ena foten och började skratta så att jag ramlade.... xD
Men eeeh, det har ju inget med den här berättelsen.... men jag hoppas att du fortsätter snart? (A)
<33333 Remi | | M-424 - 28 feb 08 - 14:18- Betyg: | Är det onsdag idag?:O WIEE du är tillbaka sockarvadden (din nya smeknamn :O).
Mycket bra iafl. :) <3 | | Nattros - 28 feb 08 - 12:47- Betyg: | | omg... Sjukt bra iaf! Bra att du har en anledning till att Bill vägrar berätta om det. Känns som det inte e de i många andra :P | | chulia - 27 feb 08 - 23:19 | Mp3: Taaxi<33 kul å höra :D
prickigthallon: ja du hjälpte, tack<33
woops: jaa, missa inte nästa avsnitt, typ ^^xD moahha, jag kanske är ond...? *evil laugh* hur somhelst, tack:D
tomatface: vad kul :-) tack så mkt!
Mangasagan: Danke:-)
Shelthea: Ja, det ska jag. Tack för kommentar
TereseHenriksson: Jaa, dom blev ju som det (a) läs läs läs :P eller, rättare sagt till mig: skriv skriv skriv :S
mikaelanystrom: ooh :D och jag gjorde slut på din längtan :) *stolt* Taaack<3 | | mikaelanystrom - 27 feb 08 - 23:00- Betyg: | IH :'D vad jag har lääängtat.
Riktrigt bra del, FORTSÄTT NU <333
ÄLSKAR DEN! | | TereseHenriksson - 27 feb 08 - 22:48 | | Tom och Bill är ju osams? Hur ska detta gå? | | Shelthea - 27 feb 08 - 22:34 | | Snälla skynda dej med nästa del (A) | | Mangasagan - 27 feb 08 - 21:41- Betyg: | | Superbra<333 | | tomatface - 27 feb 08 - 21:23- Betyg: | | skitbra :) blev asglad när jag såg att en ny del hade kommit ut :D | | woops - 27 feb 08 - 21:21 | Jag pallar inte när Tom och Bill bråkar helt enkelt :O Blir så... fan, nu får du göra så att de blir vänner igen :( Annars kommer jag kasta massa ruttna morötter på dig!
GAAH, och du skriver som vanligt underbart :D | | Mp3 - 27 feb 08 - 21:16 | | Ritkgit ritkgit ritkgt riktigt riktigt bra :D <3<<3 Jag älkar helt enkelt denna novell Jamie <3<<3<3<33 ! <3<<3< :) <3<3 |
|
|
|
