Hur ska jag göra denna ännu bättre? :) |
Jag ligger länge kvar i min säng, vill inte stiga upp. Att väggarna har röda blodfläckar spelar ingen roll. Täcket är tunt och syret runt om talar om att något är fel. Den färgglada himlen utanför fönstret matchar den blodiga kniven som ligger på golvet. Kniven skulle ha räddat mig från livet. Allt är rött som kärlek, ilska och blod. Stämningen påminner mig om händelsen om och om igen. Men jag är inte redo för skiten ännu. Vill inte höra sanningen. Erik ska jämt vara så svårtydd. Men nu förstår jag allt. I går gjorde han slut.
Jag stod länge framför spegeln den där kvällen. Vad jag än hade för kläder på mig och hur förföriskt jag än tittade på gestalten framför mig såg jag bara ett par trötta ögon utan glans och en tom blick. I handen höll jag sprutan. Min så kallade "flyktväg" från helvetet. Orkade inte sluta med drogerna nu. Hade för mycket problem ändå. Morsan hade också problem. Vi båda var KNARKARE! Min förutfattade mening om festen gjorde bara allt ännu värre.. Jag visste att Erik inte längre tyckte om mig och om jag skulle vara ärlig så förstod jag varför. Jag svek konstant alla. Ingen kunde lita på mig. Jag hade blivit så oförutsägbar. Varför skulle jag ens på festen i kväll? Den lockade mig inte.
"Ska vi laga queneller eller frikadeller innan vi drar till partyt?" undrade Sofie nyfiket. Hon verkade så glad och energisk i dag. Undra vad som hade hänt. Hade någon hjärntvättat henne? Hon var sällan såhär fnittrig och pratglad. Jag mumlade något ohörtbart och ryckte lätt på axlarna.
"Fan vad tradig du är i dag, förut var du jämt skojfrisk. Vad har hänt?" undrade min bästa vän Sofie. Hon använde orden vi fått i läxa från svenskan. Men vem brydde sig om ord som pendang, formfast och perforera när det fanns sådant i livet som var viktigare? Innehållet i mina sprutor var aldrig formfast och ord som kanalisera skulle jag aldrig kunna använda.
"Jag vet inte om jag gitter mer. Erik kommer att komma till festen och jag känner mig väldigt sekundär. Han lever i skörlevnad och det gör mig krank." Sofie skrattade nu hysteriskt. Det lät förstås som om mitt ordval inte hörde hemma under detta årtionde och nu kunde jag inte heller låta bli att skratta. Visserligen menade jag det jag sa men det lät inte riktigt klokt. Hon var så sällsam min underbara vän, själv var jag mest inkonsekvent. Jag hade aldrig haft några problem med att säga emot. Speciellt inte när lärarna ställde för höga krav på mig. Kvällen led mot sitt slut och snart var det dags att ge sig av till Marcus fest.
Det var fullt ös på festen. Det första jag lade märke till var att det var väldigt mycket människor där och att ett fönster var öppet. Rummet hade vita väggar, trämöbler, en matta med en kattunge på, en röd soffa med fult mönster, flyttkartonger och några leksaker utspridda lite här och där på golvet. I övrigt tyckte jag om rummet. Väggarna var proppade med tavlor, alltifrån djur till änglar och mat. En minns jag särskilt väl. Bilden föreställde en övergiven kattunge som låg under ett sönderrivet hus. Jag fick en plötslig känsla av illamående men kände samtidigt medlidande. Världen var orättvis. Det fanns säkert minst 10 stycken tavlor till i det medelstora rummet. Jag bestämde mig för att räkna alla tavlorna någon gång. Men i kväll orkade jag inte. Discoljuset och musiken fick i gång stämningen. Alla skrattade och pratade i mun på varandra. Jämte mig stod Sofie. Jag kunde inte fatta att jag hade gått med på att gå dit. Men jag hade inte ångrat mig. Jag hade en vit, lång, bred kjol och en tajt förförisk tröja som matchade. Sofie hade en snarlik tröja och en ganska kort, snygg kjol. Undra vad som skulle hända ifall jag hoppade ut genom fönstret. Jag kände en slags frestelse att prova på hur det var att flyga utan vingar. En fånig tanke, jag vet. Det var ju omöjligt. Jag visste det! Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka tanken.
"Yasmina, hallå! Vad tycker du?". Jag ryckte till av Marcus plötsliga fråga. Hur länge hade han försökt få kontakt med mig? Han lät irriterad. Vad hade jag missat? "Va? Förlåt, vad sa du?" frågade jag generat och ställde mig jämbredd med honom. "Jag undrar ifall du tycker att jag ska satsa på dig. Eller saknar du fortfarande Erik?"
Vilken knäpp fråga. Det var inte ens en vecka sedan det tog slut och Marcus skämtade redan om det. Vad fånig han var. "Du har så himla dålig humor ibland" mumlade jag och gick därifrån. Jag gick in i köket, tittade mig omkring. Allt såg ut som det brukade. Fulla människor, sprit, skrattande människor och någon som satt ensam i ett hörn och grät. Det var så vanligt att jag knappt lade märke till det. Jag brydde mig inte. Varför skulle jag det?
Han sprang efter mig, med ögonen fulla av tårar. Han skrek förlåt, men jag svarade inte. Vi gled längre och längre ifrån varandra. Tilliten var förstörd, kärleken var krossad, framtiden var förändrad. Jag släppte en tår men brydde mig inte. Allt skulle ju fixa sig ändå. Var det inte så i alla sagor? Eller? Men det här var ju ingen saga. Det var verkligheten... "Förlåt" viskade han igen, men den här gången kunde jag inte höra honom. Orden han viskat gled in i den svarta natten och dunstade bort lika fort som han hade uttalat dem. Ingen hade hört.
Jag vaknade med ett ryck. Klockan visade 09:02. Ännu en mardröm. Drömmen liknade en annan mardröm som jag hade haft tidigare. Endast några få detaljer skiljde sig från varandra.
Jag reste mig upp med en bestämd rörelse. Kände mig svettig och bakis. Nu började jag komma ihåg gårdagen, händelserna på festen. Shit! Ring Sofie, ring Sofie, riiiiiiiiiing Sofie. NU! Orden ekade i mitt huvud och jag skulle precis hämta telefonen då det plötsligt ringde på luren. Jag hann bara tänka hennes namn innan jag raskt hade ryckt åt mig telefonen och tryckt på den gröna luren.
"Hallå" sade jag glatt och förväntansfullt. Blev dock snart besviken. "Hej. Är din mamma hemma?" undrade en mörk röst. Var det någon som ville sälja hushållsartiklar eller var det kanske en ny dejt undrade jag nervärderande. "Nej tyvärr" ljög jag, väl medveten om att hon låg svettigt nerbäddad i sin säng påverkad av heroin eller något annat farligt. Jag var besviken och arg på henne. Men hon kunde inte hjälpa att pappa hade lämnat oss när jag var 11 år.
"Jag ringer från socialen. Har hon en mobiltelefon eller ska vi återkomma?"
Lämna oss i fred, snälla strunta i oss, tänkte jag ännu en gång. Att de alltid skulle ringa och störa men aldrig gjorde någon nytta. Så typiskt! "NEJ! Eller asså hon har en mobiltelefon men hon är ute och promenerar, har en skön morgonpromenad liksom. Jag ska hälsa att du har ringt." Personen tackade och lade på. Jag skrev en slarvig lapp till mamma att socialen hade ringt och att hon måste börja ta tag i sitt liv. Men vad hade JAG egentligen att säga till om det? Jag tog ju inte hand om henne och knappast om mig själv heller. Hur skulle socialen klara av det då?
Sedan drog jag till Sofie. Orkade inte vara kvar hemma.
"Haha, menar du det? Sa han verkligen det? Hur såg ansiktsuttrycket ut? Är han inte gullig? Tyckte han verkligen att jag är söt? Du, jag är nog kär. Faktiskt!"
Nehe, det menade hon inte. Efter alla dessa frågor och kommentarer måste hon vara totalt SUPERFÖRÄLSKAD! Det kunde vem som helst se. Det lös verkligen om henne. Vad skulle hon säga? Hur skulle de bli ett par? Jag försökte att svara så gott jag kunde på alla hennes frågor. Men till slut kunde jag inte låta bli att säga det jag kommit för att säga. "Sofie, jag ska sluta med drogerna. Jag har bestämt mig!" Hon studerade mig från topp till tå. "Toppen. Jag visste att du skulle klara av det." Sedan log hon. Var det allt hon hade att säga efter alla mina tips, tankar och komplimanger jag just givit henne? Jag berättade även att någon från socialen hade ringt. Hon förstod inte. Hon tyckte bara att det var bra. Äntligen skulle vi ju få hjälp. Vi snackade om allt mellan himmel och jord. Sedan gick jag hem.
En dag när jag stod i biblioteket och kollade på alla möjliga böcker tyckte jag mig känna igen ett välbekant ansikte. Först kom jag inte på vem det kunde vara eller varifrån jag kände igen personen. Efter att ha grubblat ett tag på frågan dök svaret plötsligt upp i mitt huvud. Det var flickan som grät på festen. Tydligen var det inte bara jag som hade problem. Hon kollade på skönlitteratur. Hon såg ut som ett frågetecken när jag hälsade. ”Jag heter Yasmina och såg dig gråta på festen i helgen” sa jag ogenerat. ”Mår du bättre nu?” undrade jag. Flickan nickade. Hon såg inte så gammal ut. Hon var säkert några år yngre än mig. Plötsligt kände jag en gemenskap med henne och undrade varför hon grät. Vi pratade länge den dagen.
Efter några veckor hade allt förändrats. Mamma hade flyttats till ett behandlingshem. Hon skulle få hjälp med att bli av med sitt missbruk och var fast besluten att göra en framstöt för att lyckas. Jag fick bo hos en fosterfamilj så länge. Jag trivdes helt okej där. De hade två barn sedan tidigare, Emelie, 17 och Pelle, 12. De var nästan överdrivet trevliga mot mig. Jag misstänkte att det var för att min morsa hade problem. Det gick inte så bra med min ide att sluta knarka. Det gick helt enkelt inte just nu. Men någon gång skulle det gå. Erik brydde jag mig inte längre om.
|
|
|
|
