Demonprinsen ~ Del 11 |
Del 11
Damion stirrade på Ivan. "Det har du inte nämnt något om. Är du en idiot? Vem går med på ett sådant vad?" Lord Ivan skrattade åter och log. "En dödssökare, även om jag är ytterst dålig på det hela, med tanke på mitt långa liv." Sandra ryckte till, Hario hade tidigare kallat henne dödssökare när hon hade sagt att hon hade tänkt ta livet av sig, hon granskade mannen, han var vacker, hans hår var vitt och glänste som snö, det hängde rakt och lite stripigt ned till axlarna på honom, även i hans ansikte, hans ögon verkade vara samma färg som fruset vatten och gnistrade de med, hon undrade varför någon som han skulle vilja dö. När han vände sig och såg på henne rodnade hon, han skrattade. "Vad är det som du finner så intressant att du studerar mig så noggrant?" Hario skrattade. "Lord Ivan, din styrka, när du inte döljer den, är troligtvis även synlig för människor. Dessutom lär hon ska ha en demons själ." Ivan höjde på ögonbrynet i förvåning. "Jaså? Kanske vorde bäst att fråga kristallflickan om det, inte sant?" Damion grimaserade och Julia skrattade. "Jag tror det irriterar honom att hon kan vara mera barnlig än han är."
Ivan satte sig och log mot Erion. "Först kanske du bör veta att din mor inte direkt var född, inte i den bemärkelse som vi andra, eftersom hennes föräldrar är ickekroppsliga varelser." Han pausade. "Din mors mor, Julia lärde känna henne när hon räddade den här världen. Senare, efter rebellänglarnas fortsatta attacker mot Julia och Damion, dök hon upp igen, i kroppslig form. Med henne kom en man, jag vet inte om ni någonsin fick se hans ansikte." Ivan log. "Det sägs att han är en vackraste mannen i universum, även vår lilla kirstallflicka är den vackraste flickan, när hon väljer att visa sitt ritkiga utseende i den meteriella världen." Han tog en paus och suckade. "Varför jag berättar det här är därför att en gång i tiden behövdes någon, någon med alla demoners ondska, men med kristallflickans hopp och kärlek, det var då de skapade Xela, hon var skapad utan skaparen, en unik varelse. Hon besatt en del utav deras krafter." Ivan såg på Erion. "De som jagar dig har fått reda på det, på något sätt, din mormor skulle aldrig låta dig dö, och även om din morfar skulle förgöra de som skadade sig eftersom det var hennes vilja att rädda dig, så skulle det innebära katastrof."
Julia satt med sammanbitna läppar. "Hon, kristallflickan, kan få drömmar och önskningar att gå i uppfyllelse, det finns många demoner som vill ha absolut makt, de måste stoppas, ibland fångar de henne. Jag vill inte." Hon drog efter andan. "Jag vill inte att de ska fånga henne igen." Julia grät. "Erion, stanna hos oss, låt dem inte fåna dig och tvinga in henne i den här världen igen." Erion såg på dem alla, han kunde plötsligt förstå känslorna han alltid haft, ondskan, men samtidigt det där andra, som han aldrig förstått sig på, det måste vara kristallflickans kraft. Han kände hur det svartnade för ögonen. Hario fångade Erion innan han ramlade ner på golvet, Ivan satt med sammabinta läppar. "Om inte änlgarna hade släppt ryktena om silverängeln så hade hon besparats så mycket, så många andra som måste lida bara för den sakens skull!" Sandra började gråta och Julia rusade fram och tröstade henne. "Det här måste vara mycket jobbigt för dig, jag hade en jobbigt tid när jag upptäckte vem jag var, kom, jag ska koka lite té så kan vi prata." Sandra nickade och följde henne.
|
|
|
|
