Jag älskar min bror (kap 4) |
OMG ^^ Har fått ihop en till del och den är till och med lite längre än vanligt! *applåder* XD haha
Men ska inte snacka så mycket nu, KOEMMENTERA om du känner fört ;) <3
Kapitel 4
Brunetti 003?! Hur dum får man bli egentligen! Snacka om pinsamt, kände redan nu hur kinderna ändrade färg.
”Brunetti 003…?”
Han tittade på mig som jag vore från en annan planet, men sen började han flina, FLINA! Ja, det var som han såg hela den här situationen helt jävla skrattretande, men det ska jag säga er att det INTE är!
”Euhm… Vadå? Får man inte heta det eller?”
Svarade jag sarkastiskt och fortsatte att kolla på honom. Om han inte hade haft såna jäkla undrbara fina ögon hade jag kutat härifrån för länge sedan. Men mina fötter vill inte samarbeta. Tack vare mitt otroligt ännu knäppa svar så flinar han nu ännu mer, ganska irriterande nu om du frågar mig.
”Jo, det får du väl. Men har du inte kanske ett Riktigt namn?”
”Euhm…”
”Vet du inte vad du heter?”
Frågade han till slut då jag verkligen drog ut på tiden medan jag tänkte på vad för namn jag hade. Lyckat eller vaddå? Bara för att jag verkligen levde mig in totalt i min fantasi värld och trodde på att jag faktiskt hette Brunetti 003, gaad denna stund kommer jag nog aldrig glömma så länge jag lever!
”Klart jag vet vad jag heter!”
Sköt jag in snabbt då han tittar underligt på mig.
”Sara, Sara Johnsson.”
Han log sådär som han bara kan, vackert och så att man smälter som smör i solen. Okej, har aldrig träffat han förr, men han är nog den enda person som jag mött som faktiskt kan le sådär himmelskt.
”Bill Kaulitz.”
Svarade han glatt, sträckte fram handen som jag chockat tog tag i och hälsade.
Bill?! Som i Bill Kaulitz?!!
Nu vet jag vart jag känt igen honom! Hur kunde jag vara så korkad?
Inte så svårt kanske Sara, du levde in dig i din knäppa värld och trodde på det så in i bomben, pratade jag till mig själv i huvudet. (Ganska vanligt)
”Euhm, en kanske ganska konstig fråga… Men…”
Jag avslutade inte meningen, istället sträckte jag fram min darrande hand och han lät mig göra det! Sakta och försiktigt greppade jag tag i mössans ena sida, drog långsamt av den och det svarta håret blev lite risigt.
”Bill…”
Mumlade jag, stirrade på honom med mjuka ögon. Hans bruna choklad ögon var som glass i solen och ett leende som på ett barn med lördagsgodis.
”Japp, det är mitt namn så vit jag vet.”
Flinade han, skrattade lite och jag räckte över hans mössa som han tog emot med sina långa smala fingrar och svart målade naglar. När hans nakna hud nuddade min rös jag till och mitt hjärta slog en volt.
”Så, vilken tidning jobbar du åt eller smög du bara efter för att få en autograf?”
”Vad får dig att tro att jag jobbar på en tidning eller snarare, får man nu för tiden inte gå vart man utan att någon kommer och greppar tag i en för att tro att någon följer efter en?”
Okej, jag håller med. Mitt svar var rätt så långsökt, men försök komma på ett bra svar utan att låta knäpp till en idol?
”Euhm, jo visst… Men det hela såg ganska roligt ut.”
Han log än med ett flin över läpparna och kunde inte låta bli att flina tillbaka.
”Liksom,”
Fortsatte han.
”Du följde oss i typ tjugo minuter, gömde dig bakom en lyktstolpe och såg även ut som om du pratade med dig själv. Vad gjorde du annars om inte smyga på oss?”
”Lång historia.”
Suckade jag men kunde inte låta bli att skratta.
Sedan kom jag på, insåg, han hade sett att jag följt efter! (PINSAMT)
Tänk om han skulle få reda på att jag lekte James Bond i någon slags liknande form och låtsade att han var en skurk som bar på ett hemligt formulär?! Det hela är helt sjukt och snacka om genant om han fick höra det!
”Jag har tid. Försök.”
Han gjorde en gest med armarna genom att sträcka ut dem, kollade på mig och blickade mot den gröna containern. Vadå? Ville han att vi skulle sitta i den, eller att det var där jag hörde hemma? Han är ju sjuk…
”Nej, asså jag menade inte så!”
Försvarade han snabbt, det var som han läst mina tankar. Kanske inte så konstigt då jag måste ha sett totalt förvirrad och skeptiskt ut.
”Tänkte mera att vi kunde sätta oss PÅ den.”
”Jaha, okej… hehe… det fattade jag. Inte är jag dum!”
Viftandes på armarna och mycket väl medveten om hur röda mina kinder borde vara nu! Kunde riktigt känna värmen från dem och färgen.
Vi gick och satte oss på containern, kom nog lite väl nära Bill upptäckte jag sen och såg fascinerat på hur hans hår svagt lekte i vinden då en sval vindpust smög förbi.
”Såå, hur var historien?”
Vänd med blicken mot mig tittade han med sina underbara fina ögon in i mina blåa och kom tänka på att om jag bara lutade mig fram runt trettio centimeter skulle mina läppar nudda hans.
”Som sagt, en lång historia.”
”Och vi har lång tid på oss.”
Oh gaad… Jag kommer verkligen inte undan!
”Du kommer bara tycka att jag är knäpp.”
Sköt jag snabbt in men han var lika snabb.
”Jag har mött många, tro mig, många knäppa och galna människor. Låt höra.”
Han klappade lite tafatt på min högra axel och jag var nära på att hoppa ur skinnet av hans beröring. Om ni inte märkt, så har jag inte riktigt fattat att Bill Kaulitz i mitt favorit band sitter bredvid mig, VÄLDIGT nära också. (Jublar och smälter på insidan)
Rodnande steg, tog ett något stadigt andetag.
”Jag skulle bara gå ut en sväng, men sen så såg jag dig och film livvakten…”
”Saki?”
Han log men jag kunde se att han snart kunde börja skratta när som helst, och jag som inte ens kommit till det andra!
”Ja, precis Saki.”
Svarade jag, kollade misstänksamt på honom för att se något tecken på skrattanfall.
”Vad fick du film livvakt ifrån?”
Han skrattade lätt. Gosch, detta kommer inte att bli lätt tänkte jag för mig själv och blåste ut djupt för att sedan ta ett djupt andetag och fortsätta berätta om min sjuka fantasi.
(Gud om du nu finns, hjälp mig genom ditt moraliska stöd!)
Det lät lite rolig… Hehee…
”Jo, vet inte om du kommer ihåg men på flygplatsen här i London råkade jag putta till dig så att vi ramlade ihop i en hög och… Vad ler du åt då?”
Rynkade på pannan åt åsyn, Bill såg helt paff ut men log sedan.
”Var det DU?”
Han skrattade lätt.
”Nu skäms jag över vad jag sa om dig till grabbarna!”
Leendet blev större men jag kunde även skymta en röd nyans på hans kinder.
”Jasså?”
Tittade på honom med fast blick och log lite smått.
”Haha, njaa… euhm… ska nog inte dra upp det nu…”
”Okej, jag berättar först. Sen du, okej?”
Efter ett litet tvekande gav han till slut upp.
”Kör till.”
Kanske borde ha låtit honom va, inte tvingat på honom att berätta sen för han såg faktiskt lite nervös och väldigt tveksam ut, men det gjorde mig bara ännu mer nyfiken över vad han hade sagt till dem andra om Mig. Jag menar, vem hade inte det?
”Som sagt, jag kallade Saki för film livvakt för att jag tycke att han liknade en sån där maffig livvakt ur en film, därför. Jag hade precis lämnat min lägenhet när jag såg er och tyckte att det hela blev väldigt roligt att följa er så jag försvann in i min egen värld.”
Jag tog en paus, kollade på Bills reaktion men han lyssnade spänt och hade ännu inte börjat skratta åt mig. (Tack Gud!)
”Efter tag döpte jag mig till Brunetti 033…”
”Så det var därför du svarade så!”
Flikade han in, flinade men uppmanade mig att fortsätta.
”Precis, hehe…”
Jag tittade ner i marken en kort stund men tittade sedan upp igen.
”Efter… Nej, snarare ganska snabbt kom jag in min som sagt knäppa fantasi värld och lekte att jag var en världsklass spion på uppdrag för att ta det hemliga formulerat från den skumma snubben, som då är du, och helt inne i min värld glömde jag lite av vad jag egentligen höll på med. Och duktiga, smarta lilla jag trodde aldrig att du, ni skulle misstänka något att någon följde efter er.”
Precis när jag avslutade den sista meningen kollade jag spänt på Bills reaktion och pilade med mina händer, andades knappt på väntan vad han skulle säga eller göra.
Först tittade han lugnt på mig, gjorde inget, munnen rörde sig inte som om han sov med öppna ögon. Men sen kom det, det jag väntat på men samtidigt hoppas på inte skulle hända.
Han gapflabbar.
Huvudet for bakåt, tårarna rann och han garvade så mycket att han föll ner från containern i en hög på marken men han slutade inte att skratta för det. Nejdå.
Lite sårad över det sa jag sedan surt.
”Sa ju att jag inte skulle berätta.”
Jag stirrade nästan hatiskt på honom.
Varför gjorde jag det? Frågade jag mig, för att vi tjejer ska ha ett sånt jävla humör ibland utan att tänka på det eller kunna förhindra det utan att låta sårade eller sura.
”Men…”
Fick han fram genom skrattanfallen.
”Har du någon aning om hur otroligt roligt och allmänt konstigt det hela låter?”
DEM orden sårade faktiskt djupt! Visst, jag säger själv att jag är konstigt och har en udda fantasi men såna ord kan såra ibland när andra säger det.
”Förlåt då för att jag kan leva mig in.”
Mumlade jag svagt kände sedan hur dem jävla tårarna brände bakom ögonlocken som jag INTE ville skulle rinna och definitivt inte ville visa för Bill!
”Nej, asså, jag menade det inte så.”
Bill slutade genast skratta och smilet han hade dog bort när han hörde hur veck min röst var och förmodligen sett mina ögon som snart skulle översvämmas. (Varför måste jag lipa?!)
Fan… Jag är verkligen patetiskt.
Han fick ett sorgset ansiktsuttryck, gick fram till mig och drog ner mig från containern, lade sina armar om mig och gav mig en tröstande kram.
Varför är han så snäll? Hur kan någon vara så underbar och lukta så gott.
Nu kunde jag inte låta bli att dra på munnen lite och snörvlade till.
”Hur är det, bättre?”
Fy fan va gullig han är då!
Han tittade på mig med sina ögon med tröst i och släppte lite om taget om mig, men inte helt. Utan lade sina händer på mina axlar, torkade bort med sin hand mina tårar.
”Mm...”
Lyckade jag få fram till slut och nickade.
”Usch, nu känner jag mig patetiskt.”
Började skratta genom tårarna som nu rann av den känsla jag fick av Bill då han torkade försiktigt bort dem och smekte varsamt med sin hand över min kind.
Jag är i himlen, tänkte jag lyckligt.
”Kanske min tur att berätta då, speciellt nu när jag lyckades såra dig när det inte var det jag ville.”
Sa han mjukt utan att släppa blicken från min.
”Ja, det är bäst.”
Svarade och gav en retsam hotfullblick.
”Jag sa till dem att en tjej putte omkull mig så att vi föll ihop i en hög och att hon verkligen var klantig, dum och underlig.”
Jag bara stirrade på honom, men han såg dö seriös ut.
”Och hur tror du inte att det kändes då?”
Men sedan log han stort, ögonen riktigt tindrade till.
”Men det var också en grej men som jag inte sa.”
Frågandes tittade jag på honom men han bara fortsatte att le.
”Att hennes ögon får glassen att smälta och himlen att lysa.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | HorseGirl - 12 jul 08 - 20:09- Betyg:  | | bra^^ | | sandruskapuska - 12 jun 08 - 17:09- Betyg: | | Åhh, vad gulligt!!! <3<3<3<3 | | Mangasagan - 27 feb 08 - 21:46- Betyg: | | Naawie<3 Gulligt det dära Bill sa i slutet^^ <3 | | Mp3 - 26 feb 08 - 23:32 | | Riktigt ritkgit bra :D:D:D:D <<3<3<<3<3<3<3< | | mii - 26 feb 08 - 22:33 | | gulligt^^ merameramera<33 | | tjoh - 26 feb 08 - 22:12 | otroligt bra!! :D
måste bara erkänna en sak.. blev faktiskt ltie besviken över att det var en TH-fic. finns redan så många andra, och de hade varit kul om det bara hade varit en helt random kille eller till och med en 'helt random' kändis (om de nu kan vara det) ist för just Bill Kaulitz...
fast, jag kommer inte lägga av att läsa den här novellen för det. handlingen (haha den ursprungliga ;D ne skojar ;D ) var superduperjättebraaaaaaaaaaaaaaaaaa och den kommer helt klart vara i toppklass! hoppas verkligen man får veta mer om hennes bakgrund. elleer iaf att den kmr spela en stor roll i novellen. typ att nån i hennes familj letar reda på henne efter ett tag eller ngt , bara att du inte släpper den :)
tror jag fått fram det jag ville nu. men en sista gång, DU ÄR HELT UNDERBAR PÅ ATT SKRIVA, TÄNK ALDRIG ENS TANKEN PÅ ATT SLUTA!!!!! <3 ! :) :):):) | | ciitronvatten__ - 26 feb 08 - 21:45- Betyg: | | fortsätt <3 |
|
|
|
