Läppstiftmissbrukare i högklackat |
Solen sträcker sig över mitt nyfärgade mörkbruna hår. Olika nyanser framhävs av solljuset. Fågelkvittret som småsjunger i mina öron och en dam som sneglar fascinerat på min klädsel, med en blick som ser ut att hennes tankar säger: "Hm, tänk om jag skulle ha sådan kläder. Nej det är jag alldeles för gammal för." , sedan riktar hon blicken framåt igen och promenerar vidare, får mig att småle.
Jag slänger ner blicken på mina kläder. En lila trikåklänning med djup v-ringning sträcker sig nertill mina knän. Ett par svarta pumps från Gucci, som var på rea och bara kostade 550kr, har jag satt på fötterna. Min bruna kappa från Wesc matchar med min mörkbruna scarf som jag fick av Liza när jag fyllde 23 år.
Jag sticker ner handen i min handväska och fumlar efter mitt ljusrosa läppstift och kladdar på ett lager på läpparna. Jag är ganska nöjd med mitt klädval och elegant skrider jag fram längst gatan i riktning mot caféet Valentinos.
Liza, som jag nämnde, och jag har varit kompisar så länge jag kan minnas. Vi gick i samma klass från 1:an till 9:an. Under tiden när jag gick på Kärrtorps gymnasium i södra Stockholm var vår kontakt ganska gles. Men efteråt började vi träffa varandra mer och mer. Nu bor vi tillsammans i en lägenhet nära naturhistoriska museet. Den senaste tiden har Liza inte mått så bra, hennes mamma gick bort i cancer i vintras och sen dess har hon trappat ner med maten. Hennes pappa hamnade på ett hem för alkoholister förra året, (jag minns aldrig vad det heter). Jag får hela tiden tjata på henne att hon ska äta, men hon bara viker undan och stänger in sig på rummet. Jag har också upptäck flera kraftiga röda sår på handleden. När jag först fick syn på det var det som en eltråd gick genom hjärtat, full av elektricitet som psykade mitt sinne. Jag kunde inte höra eller se, inte ens tänka något. Hjärtat slog så fort att det kändes som en jordbävning uppstått inom mig och allt var huller om buller i min kropp. Det tog ett innan jag lugnat ner mig. Jag har inte nämnt för henne än att jag vet något om hennes skärsår , jag är inte heller säker på om hon har skärt sig någon mer gång.
Jag jobbar på modetidningen Sparkling som ligger i centrala Stockholm. Jag har precis blivit tillfrågad om jag vill ta tjänsten som chefredaktör, och självklart tackade jag ja. Innan har har varit chefredaktörens assistent. Jag, Jenny Johnstone chefredaktör på den kända modetidningen Sparkling. Chefredaktören Jenny. Chefredaktör Miss Johnstone. Chefredaktör... Ordet smakar fantastiskt. Mitt mål och mina förväntningar som chefredaktör har varit besannade. Och nu är det ingen dröm längre. Sophie, en kollega på tidningen, har också haft höga förväntningar. När jag blev tillfrågad var hon olyckligtvis i närheten. Jag slängde en hastig blick mot hennes håll och upptäckte en förvåning i hennes ögon. När hon såg att ja stod och kollade på henne gav hon mig en avundsjuk blick som jag trodde skulle hugga mig rakt i hjärtat. Med nöjd och en självsäker röst svarade jag nåt i stil med:
- Ja tack, det vill jag hemskt gärna.
Sparklings gamla chef, Stina, ber mig stanna kvar efteråt jag fått beskedet, för att visa mig lite scheman och andra viktiga saker. Hon talade också om för mig varför jag blivit vald.
– Jag anser att du har en förmåga att leda på ett demokratiskt sätt. Till skillnad från Sophie, som oftast genomför sina egna val, sa hon.
Även att jag blivit vald till chefredaktör är det tråkigt att Stina ska sluta. Anledningen till att hon slutar är att hon fått ett jobb i New York som designer. Jag är väldigt glad för hennes skull och jag tror att hennes karriär kommer att gå bra. Hon har ofta frågat mig om mina åsikter om hennes kläder, och de är verkligen fantastiska. Man får ett glatt intryck av hennes design och många prov på färger. När hennes design kommer till butiken kommer hela min garderob vara full med hennes kläder. Bara ett problem: Vad ska jag göra med mina andra kläder. Jag kan ju alltid köpa en till garderob... Ett till problem: För att få plats med garderoben är jag tvungen att göra mig av med min säng. Sova på soffan resten av mitt liv och ha ont i ryggen varje morgon så att jag är tvungen att uppfinna en elektrisk hjälpredare för att kunna äta, bädda sängen och ta på mig kläder. Inga problem: Nej, jag får helt enkelt fylla min garderob till hälften med hennes kläder.
Rakt framför mig står caféet och väntar på mig. När jag stiger in genom dörren tittar hastigt några människor upp och kastar en blick på mig. Jag upptäcker att Sophie sitter vid ett utav borden. Några viskningar seglar mellan borden och jag kan inte undgå att höra vad hon säger.
- Det var hon som fick tjänsten. Asså jag fattar inte varför hon fick jobbet och inte jag. Jag menar, hon är ju helt knäpp i huvudet. Förra veckan påstod hon att Stinas lilla chihuhua var en katt! ” ljuger hon och ger ifrån sig ett elakt skratt.
Mitt huvud kokar av vrede. Hur kunde hon vara så taskig och ljuga? Jag har inte påstått att Stinas chihuahua är en katt! Jag har inte påstått någonting om Stinas chihuahua! Hon är hela tiden så snobbig och jag blir så arg! Jag måste ta och lugna ner mig annars kanske jag får en impuls och springer fram till henne och tar ett grepp om hennes hals och skakar hennes huvud till det ramlar ner i assietteten som ligger framför henne med en halvt uppäten semla på. Det hade faktiskt känts ganska bra i denna stund.
Jag går fram till disken, troligtvis knallröd i ansiktet, och beställer en extra stor cappuccino och som omväxling beställer jag en semla i utbyte mot en chokladmuffins. Med min cappuccino i vänsterhanden och semlan i högerhanden traskar jag bort till ett bord framför fönstret. På bordet står två muggar ett fat med smulor ifrån en prinsessbakelse som jag drar åt sidan. Efter några minuter kommer en ljushårig servitris med pashfrisyr fram till bordet. Jag tar en tugga av min semla och antar att hon ska duka av. Men i stället kollar hon på mig med en undrande blick. Jag stirrar tillbaka innan det går upp för mig att hon säkert hörde vad Sophie sagt till hennes väninnor. Hon tror säkert att jag måste vara dum i huvudet. Hon öppnar munnen för att säga något men sluter den igen. Jag måste komma på något att säga som inte får mig att verkar dum. Men jag hinner inte säga något fören hon öppnar munnen igen och frågar:
– Ursäkta att jag stör, säger hon vänligt.
Fråga inte, fråga inte ber jag!
– Det är du va?
– Nja, får jag fram. Ne... nej, det är inte jag, stammar jag och märker att jag ljugit.
Fast när jag tänker efter lite så har jag inte ljugit, för det var ju Sophie som ljugit. Det hon sa var ju inte sant. Nu tittar hon mer undrande på mig. Jag slänger ner blicken på min semla som jag bara hunnit ta en tugga av. Men jag har tappat aptiten och dricker en stor klunk av min cappuccino i stället. Jag tittar ut i fönstret för att ignorera henne och hoppas på att hon ska gå iväg. Men stället står hon kvar och öppnar munnen igen.
– Så det var inte sant som de sa? frågar hon i en besviken ton.
Det verkar som att hon är besviken över att jag inte gjort bort mig. Att hon inte träffat en person som är knäpp i huvudet. Det som gläder mig är att hon ger ett uttryck av att hon verkar tro på min version. Även att det var Sophie som spritt ryktet.
– Jag var säker på att det var dig de pratade om, det hade varit coolt att träffa en chefredaktör. Riktigt coolt att få träffa Sparklings chefredaktör. Jag är så hemskt ledsen att jag störde, säger hon tar upp glasen och fatet från bordet.
Så dum jag är. Det är ju självklart att hon känner igen mig som Sparklings chefredaktör. Lite diskret lägger jag ett långt leende på läpparna. Jag känner hur det hettar till om kinderna och märker att rodnaden är tydlig. Det var antagligen några andra som fått syn på mig när jag kommit in genom dörren och känt igen mig från tidningsartikeln i tisdags. Ja så måste det ju vara.
– Ja, jo det är jag, säger jag lite generat. Jag missuppfattade situationen, lägger jag till.
Ett stort leende hänger sig på hennes jordgubbsröda läppar. Hela ansiktet lyser av lycka. Hon måste vara en stor läsare av Sparkling. Ingen har blivit så glad innan när de träffat mig, även om det vet att jag är chefredaktör eller inte. Förutom min hund Puffen som jag ägde när jag var 6 år gamal. Jag glömmer aldrig hans blöta nos i mitt öra eller hans vargylande skall, som väckte mig tidigt på morgnarrna. Han ville bara gå ut med mig. Han var min bästa vän när jag var liten. Varje gång jag var ledsen eller hade grälat med Liza fanns han alltid vid min sida. Jag pratade om allt med honom och innbillade mig att han förstod mig när jag pratade, även att han aldrig svarade. Men det enda som betyde något var att han lyssnade på mig. Han vände inte ryggen till eller var upptagen med annat hela tiden som mina föräldrar var. Men han blev gamal och sjuk. Han fick en sjukdom som orsakade att alla hans organ bröts ner och han blev sämre och sämre. Tillslut var vi tvungen att avliva honom och jag vägrade släppa taget om honom inne på sjukhuset. Men när sjuksköterskan berättade att han plågas mer för varje dag lät jag henne ta honom.
Jag för handen mot min kind och känner en tår precis intill ögat. Snabbt slänger jag ett ögonkast på servitrisen och märker att hon fortfarande står och ler mot mig. Men när jag möter henne med blicken vänder hon sig om och går.
kommentera gärna detta verk =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 27 feb 08 - 00:52 | | bra , ritkgit bra :D <3<<3 | StukadFot - 26 feb 08 - 23:25- Betyg:  | | Väldigt bra | | nermimmi - 26 feb 08 - 19:03- Betyg: | | jätte bra :D <3 | | JennnyJ - 26 feb 08 - 18:26- Betyg: | | otroligt bra och välskriven :D :P <3JvJ |
|
|
|
