Allr kommer att bli bra. |
Allt kommer att bli bra
Jag minns när jag var liten.Jag sprang och lekte på mormors bakgård.Jag lekte med deras hud zickan.Jag bara va.Ingen tryckte ner mig.Ingen pratade skit bakom ryggen.Jag hade inga bekymmer om vad skom kommer att hända nästa dag.Jag bara tog dagen som den kom.Jag behövde inte anpassa mig efter vad dom andra tyckte.
Men nu,se på mig nu.Jag är 17 år och smal som en sticka.Långt stripigt hår.Jag har inga vänner.Jag skulle nog inte vilja ha en nu heller.Jag kan inte lita på någon längre.Jag slutade med det för ett tag sen.Det gjorde jag föratt när jag var liten bodde jag hos min mormor varannan vecka.Jag bodde inte hos min pappa för han har aldrig brytt sig om mig.Så jag bodde hos mamma och mormor varannan vecka.Men en sak som jag inte såg då var att min mormor hade problem med alkohol.Jag förstod inte det då.Men nu förstår jag varför min mamma var där och hämtade mig några gånger när jag var där.Jag fick vara med om det i 10 år.Och då förstod jag vad det var för problem hon hade.Hon hade en sjukdom som gör att hon inte tål alkohol.Hon ljög för mig många gånger.Men när hon inte drack.Var hon världens underbaraste person.Men hon gick bort hösten 2004.Det var som om jag fick ett tomt håll i hjärtat.Hon kanske inte var så snäll alla gånger men hon var världens bästa där i mellan.
-Ann,vakna du ska gå till skolan om en timme.Så du får gå upp nu om du ska hinna.
Det var min mamma som hade kommit upp för att väcka mig.Mamma kanske inte var den bästa mamma men jag visste innerst inne att hon älskade mig överallt annat.Men ibland så känndes det inte som så.Hon har precis träffat en ny kille.Han är hemsk.Han pratar inte med mig.Han håller bara på med mamma hela tiden.Det är så jobbigt.En gång reste dom utomlands utan att dom sa någontig.Jag var och hälsade på pappa.Jag skulle vara där över helgen.Och jag skulle ringa till mamma och bara prata.Men hon svarade inte.Jag ringde på hennes mobil och då fick jag reda på att dom var i Kreta.
Men det är inte bara hemma som det är problem.Jag blir mobbad i skolan.Jag har inga vänner.Alla kallar mig för missfoster och sånna saker.Ingen vill vara med mig.Dom påstår att jag är för äcklig.Men jag försöker att inte ta åt mig så mycket.Men ibland kan man få ord som gör ont.Jag skolkar ganska ofta.Men det löser väl inga problem.Jag vet inte varför jag gör det.Kanske för att bara få slippa allt.
Jag går upp och klär på migoch gör iordning mig.Men till vilket pris vet jag inte.Jag tar bussen till skolan.Det är kallt ute,snart kommer väl snön.Jag går in i skolan och får taskiga kommentarer som alltid.Går till mitt skåp,slänger in min jacka och vantar.Tar mina böcker och skyndar iväg till första lektionen.Jag sätter mig alltid längst bak i salen.Jag vill inte sitta med ryggen mot dom andra för man vet aldrig vad dom kan göra förnått.När jag kommer in i klassrummet står det en kille längstfram med våran lärare.Ohh,bra ännu en till som kan trakasera mig.Men han ser faktiskt snäll ut.Han ser inte ut som en sån som kan vara så dum.Han kanske är snäll.Men det märkar jag väl.
-Ja ta och hälsa på eran nya klasskamrat.Du kan väl ta att berätta lite om dig själv?sa våran lärare.
-Ja visst.
-Hej!jag heter Lukas och jag har precis flyttat till stan.Jag gillar att skriva dikter på fritiden och umgås med polare.Jag hoppas att jag kommer trivas bra här.
Han tittade upp på fröken och gjorde en min som uttryckte att han hade pratat färdigt.
-Ja,Hej lukas.Du kan väl ta och sätta dig brevid Ann där nere.
-så vad bra då börjar vi med lektionen.
Lukas kom och satte sig brevid mig.Han tittade inte konstigt på mig.Sa ingenting förutom hej.Under lektionen satt Lukas och jag och pratade med varandra.Det känndes bra.Det var det första långa konversationen som jag har haft med någon som är lika gammal som jag.Vi pratade om mycket.Tills våran lärare sa åt oss att vara tysta.När lektionen var slut gick jag till mitt skåp och lämnade mina böckar och satte mig på en bänk.Jag satt och tänkte på att Lukas ochjag hade pratat.Han verkade inte så dum i alla fall.Han kanske var en bra vän.Inte någon som bara sviker.Efter en stund stod Lukas framför mig.
-Vill du följa med ner till cafeterian och ta en fika?Jag känner inte någon här så bra en.Och jag tyckte att du verkade trevlig att prata med.Men du kanske ska gå och va med dina vänner.
-Nej,Jag följer gärna med dig.Jag har inga vänner.
Vi gick till cafeterian och föpte ficka och gick och satte oss vid ett bord.
-Vad menar du med att du inte har några vänner?
-Ja det är ingen som vill va med mig.Jag vet inte varför men det har bara blivit så.
-Okej,Jag vill jättegärna va med dig.
-Vill du?
-Ja det är klart.
Plötsligt känndes det som om någonting fylldes inom mig.Det var en varm känsla.Jag tror aldrig att jag har känns så här förut.Hade jag äntligen fått en kompis?som inte skulle se ner på mig?Jag kännde mig inte så ledsen längre.När ajg gick hem så känndes det helt underbart.Jag var glad.
Nästa dag hade jag faktiskt ställt klockan på rigning.Jag gick upp och gjorde mig iordning.Tog bussen till skolan.Jag mötte Lukas uppe vid skåpen.Vi hälsade på varandra.Vi va med varandra hela dagen.Han var verkligen rolig att umgås med.Han var jättesnäll mot mig.Även fast har fick dumma kommentarer av dom andra i klassen så brydde han sig inte.
Vi bestämmde att vi skulle hitta på något efter skolan tillsammans.Vi gick till ett fick och satt och pratade lite gran.Jag berättade om alla problem jag har.Han lyssnade verkligen på vad jag hade att säga.Det känndes som om jag fick ut allt jag hade haft inne i åratal.Nu fick det entligen komma ut.
Tillslut tog han min hand och sa:
-Allt kommer nog att ordna sig.Allt komemr att bli bra.
|
|
|
|
