lämnad i tankar |
Lämnad i tankar
-Snälla låt mig slippa, utbrister Ida gråtande.
- Ida du måste gå i skolan förstår du väll, försöker hennes mamma trött
- Nej! Jag tänker inte,jag hatar det stället! skriker Ida och drar täcket över huvudet.
Hennes mamma gör ett sista försök och säger:
- Vill du bli hämtad av socialen eller? och bli satt i en fosterfamilj, det är upp till dig avslutar hon och går där ifrån.
Hur dum får hon vara igentligen tänker Ida mellan snörvlingarna. Hon vill inte åka någonstanns och verkligen inte bli hämtad av socialen. Hon vill ju bara ligga här, ska det vara så svårt att fatta det? Hon hör inte hemma i skolan. Ingen vill ha henne där och hon vill inte vara där, så varför ska hon då vara där? Hur hon än tänker och räknar efter så kan hon inte komma fram till någonting annat än att hon inte hör hemma i skolan. Varför kan inte bara hennes mamma förstå det? Hur länge till ska hon behöva lida innan någon förstår att hon blir sjuk av skolan?
-Ida! nu går du upp för jag börjar snart. Idas tankar blir avbrutna av hennes mammas irriterade röst.
- Jaja jag kommer, fräster hon tillbaka.
Sen masar hon sig sakta upp ur sängen medan hon tänker att hon måste komma på nått sätt att ta sig ur det här. Hon kan inte ha det så här resten av sitt liv. För så skulle det ju bli eftersom hon aldrig skulle klara godkänt i alla kärnämnena, och på så vis vara tvungen att gå om. Hur många gånger får man gå om igentligen? Ger lärarna en godkänt till slut även fast man inte förtjänar det? Bara för att man ska komma ur grundskolan? Det skulle inte förvåna mig det minsta, tänk bara hur mycket pengar komunen skulle förlora om för många gick om. Varken lärare eller klassrum skulle räcka till slut, då skulle dom vara tvugna att bygga en helt ny skola och anställa flera lärare. Nej, det skulle verkligen inte löna sig.
Ida gick ut ur sitt rum tog på sig jackan och skorna i slowmotion innan hon gick ut och smällde igen dörren. Sedan började släpa fötterna bort mot busshållplatsen. Det tog inte många sekunder innan dörren till deras lilla vita villa flög upp igen och Idas mamma ropade efter henne:
- Ida, du måste äta frukost!
Ida ignorerade sin mamma och lyfte blicken lite och tittade mot himlen, den var mörkt grå och luften var fuktig.
- Snälla hjälp mig, viskade hon tyst innan hon fortsatte mot bussen.
Bussen brummande och den svarta himlen hade en sån stor sövande effekt att Ida somnade efter bara tio minuter. Hon drömde om sin kompis Anna, som hade svikit henne. Ida skulle aldrig förlåta henne för det hon hade gjort, att hon bara kunde. Det Anna gjorde har fått Ida att gråta sig till söms de flesta kvällarna i ett år nu. Men hur många gånger hade inte Anna tröstat henne innan? Men nu fanns hon inte där längre. Ingen fanns längre, tårarna får rinna fritt tills tröttheten tar överhanden. Då är oftast både Idas kudde och hennes mjukishund Kurt genom blöta av tårar. Kurt är ungefär 60 centimeter lång och precis lagom stor att krama. Hans bruna päls börjar se sliten ut eftersom han är ganska gammal. Men Ida skulle aldrig någonsin kasta bort honom, hon fick honom av Anna en gång i tiden. Han är det enda av Anna hon har kvar. När hon känner sig ensam eller ledsen brukar hon krama Kurt och viska till honom. Hon känner sig närmare Anna då, ibland inbillar Ida sig att hon kan prata med henne genom Kurt.
Ida vaknar med ett ryck när bussen stannar vid skolan. Hon vet inte varför hon inte vaknar när bussen stannar vid dom andra busshållplatserna, utan bara när den är framme vid skolan. Hon suckar tungt och reser sig upp och går av bussen. Det blåser lite svagt ute och hon tar ett djupt andetag i den kyliga luften. Sen samlar hon modet inom sig och börjar försiktigt närma sig skolan. Hon håller blicken sänkt och titta ner i marken ca en meter framför sig, för att synas så lite som möjligt. Sen vill hon inte riskera att få ögonkontakt med någon. Man kan ju aldrig veta vilka som tar ögonkontakt som en uppkäftighet, och hon vill inte bli nedslagen. Ida har blivit nedslagen förut flera gånger därför är hon extra försiktig. Benen känns tunga och hela hennes inre skricker: Gå inte in genom dörrarna, vänd om medans du kan. Ida kände att hennes inre var i bitar. Vad skulle hon göra? gå in genom dörrarna och genom lida ännu en dag? Eller vända om och gå hem Kurt och den trygga sängen? Hennes rädsla för skolan och sina jämnåriga stred mot skolplikten och hennes mammas hot om socialen. Ida var totalt förvirrad, vad skulle hon göra?
Då tyckte hon sig höra Anna, hon tittade sig omkring men såg henne inte. Hon intalade sig själv, var inte dum du vet att Anna är död. Du vet mycket väl att hon kastade sig framför tåget. Ida tog ett nytt djupt andetag för att samla sig, sen gick hon in i skolan. Hon höll fortfarande blicken sänkt, men hade hörseln på helspänn för att uppfatta om någon skulle närna sig. Hon hämtade sina saker i skået och började traskade upp till lektionen på tredje våningen. Ida gick sakta och höll sig i bakrunden eftersom hon var 20 minuter för tidig, så behövde hon inte skynda sig.
Hon stod på tredje våningen och tittade ner. Eftersom den var byggd som en balkong runt väggen, hade den samma tak som andra våningen så kunde hon titta ner på andra våningen. Om man stod precis vid trappan så fanns det även en ganska stor glipa mellan trappräcket och trappan, och på så vis kunde man även titta ner lite på tredje våningen. Ida hade oftat fanticerat om att hoppa från balkongen, eftersom hon skulle dö i skolan så skulle hennes skolförsäkring täcka kistan. Men frågan var om hon skulle dö om hon hoppade från tredjevåningen till den andra. Chansen att hon skulle klara sig fanns, det skulle bero på hur hon landade. Om hon klarade sig skulle hennes situation bara förvärras. Ida hade även mätt mellan trappan och trappräcket, hon skulle komma imellan. men risken att hon skulle falla spikrakt var inte så stor. men om hon skulle falla rakt, så skulle hon kunna hoppa från tredjevåningen till den första våningen. Det fallet borde leda till döden, eftersom det är högt i tak på alla våningarna. Hon hoppade upp och satte sig på räcket med fötterna dinglande över kanten. Ida kände saknaden efter Anna sticka inom sig, vad hade hon egentligen att förlora?
|
|
|
|
