Blickar dödar, och räddar liv. |
Blickar dödar, och räddar liv
Jag brukade ofta sitta och tänka tillbaka på barndomen, då var allt så bra. Man hade aldrig några problem om någonting, man behövde inte bry sig om hur man klädde sig och framförallt så var jag en av dom då.
Det var efter sommarlovet när vi börjat 6:an som allt började. Jag hade ringt till Linda, Klara och Sandra flera gånger men alltid hade dom haft bortförklaringar, så jag hade inte sett till dom under lovet. Tänkte att det nog skulle bli bättre när skolan började. Men redan första dagen började dom ignorera mig. De gav mig blickar som om jag vore helknäpp. Men jag hade inga andra, det hade alltid varit vi fyra lixsom så jag hängde efter dom ändå. Men så kom dagen jag aldrig glömmer, orden som ekar i mitt huvud ständigt.
”Allvarligt, märker inte du att vi inte vill vara med dig? Vi har aldrig velat det, fatta!” Jag kommer aldrig att glömma det, hur mycket jag än försöker. Efter den dagen har jag inte haft en enda riktig vän. Dom enda jag haft är basketlaget, men det är ju bara på planen. Hela året i 6an längtade jag till högstadiet när vi skulle byta skola och klaser i hopp om att allt skulle bli bättre då. Men det blev snarare värre. Jag hamnade i samma klass som Linda, Klara och Sandra igen. Dom spred massa falska rykten om mig, som att jag var värsta pluggisen och att jag var lesbisk bara för att jag till skillnad från dom tänkte på annat än killar. Så redan första veckorna i 7an verkade alla ha bestämt sig för att frysa ut mig. Mamma och pappa började såklart undra varför jag aldrig var med någon längre och varför jag jämt var så nere. Men jag sa att allt var bra, dom kunde ändå inte göra saken bättre det visste jag. Lärarna på skolan hade annat att tänka på än mig, jag var ju inte mobbad, bara ensam och skolarbetet gick ju bra. Den enda tiden av mitt liv då jag mådde bra var när jag spelade basket. Hade jag inte haft basketen vet jag inte om jag haft något att leva för faktiskt.
Jag frågade mig själv flera gånger, varför just jag? Min storebror är snygg, populär, rolig , smart och cool. Min lillebror likaså. Men jag, vad är jag? Jag själv tycker inte att det är några fel på mig, inte mer än på någon annan. Men uppenbarligen var det något som gjorde mig ful, dum i huvudet, lesbisk och allt var dom nu kallade mig. Under hela 7an tror jag inte jag talade med någon annan än lärarna på skolan. En gång frågade min mattelärare mig om jag inte skulle gå till kuratorn eftersom jag verkade så deppig. Jag sa att jag skulle gå dit, men det skulle aldrig falla mig in att gå dit. Jag vill inte prata med någon om att jag inte har några vänner, att jag ständigt sitter själv i maten, själv i klassrummet och att jag är själv på rasterna. Det gör ingenting bättre. Den enda jag talade med ibland var Marcus, min brorsa. Han fattade, och han fattade att inte han eller någon annan vuxen kunde hjälpa mig. Sommarlovet till 8an var ett helvete. Man kan ju tro att det skulle vara skönt att slippa skolan och allt, men ensamheten hemma var nästan värre än i skolan. Jag tänkte hela tiden på alla tidigare sommarlov jag hade haft tillsammans med mina vänner, vi hade så himla roligt tillsammans minns jag. Och så tänkte jag på vad Linda, Klara och Sandra gjorde på lovet. Antagligen var dom på fester, träffade killar och hade kul medan jag bara kunde se sånt på teve. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på att tonåren bara rullade förbi och jag satt ensam i mitt rum dag ut och dag in. Det fanns några på skolan jag skulle kunna vara med. Men jag var inte som dom, dom tänkte inte på annat än skolan och var tvungna att vara hemma klockan 7 på kvällen. Det var gänget som vårat gäng hade fnittrat åt när vi var ett gäng. Men nu har jag inget gängatt fnittra med utan blir fnittrad åt istället. Jag hatade mitt liv!
Första dagen i 8an låste jag in mig på rummet. Jag hade planerat vilken grej det skulle bli om jag första dagen i skolan skulle hänga mig på en av krokarna på tjejtoaletten. Men sedan kom jag att tänka på vad Marcus sa till mig, då när allt kändes som värst. ”Vad du än gör, var stark och klara dig igenom det här. Jag vet att du fixar det.” Jag bestämde mig istället för att tala om allt för mamma och pappa så att jag kunde plugga hemma istället för att gå till skolan. Jag orkade inte ta emot deras blickar längre. Men när jag kom ner till köket låg det en lapp på bordet. ”Vi är och handlar, kom inte för sent till skolan nu! Puss och kram pappa och mamma.” Jag ville inte göra dom besvikna så jag gjorde mig i ordning och traskade iväg till skolan i alla fall. Allt gick bra tills jag fick syn på Linda och dom. ”Nej men titta tjejer det är ju Frida, hälsa och se glada ut. Var det inte så kuratorn sa?” Dom hånflinade åt mig alla tre och gick sedan iväg till deras skåp och började viska. Jag vände tvärt för att gå tillbaka hem igen. Men då sprang jag rakt in i en kille som jag aldrig sett tidigare. ”Oj, förlåt!” Sa han och bredd ut ett glatt leende på läpparna. Ett leende som ingen kan ana hur glad jag blev över. Jag fick helt ny energi och vände ännu en gång tillbaka till klassrummet. För första gången på hela högstadiet har någon visat ett leende för mig. Linda, Klara och Sandra gav mig under dagen såna där blickar och spottade ut ett och annat ord, men jag brydde mig inte. Jag tänkte bara hela tiden på killen i korridoren. Och på väg hem från skolan såg jag honom igen, kunde det verkligen vara sant att vi bodde åt samma håll? Han gick framför mig och plötsligt vände han sig om och fick syn på mig. ”Hej igen” Sa han medan jag snabbade på stegen för att komma i kapp honom. Wow han kom ihåg mig! Jag svarade hej tillbaks och sedan pratade vi på som om vi vore bästisar sen flera år. Han talade om att hans kompis var på hockey läger idag så han hade varit ensam och att han också spelade hockey och fotboll, att han hette Jonas och hade börjat i 7c. Jag tänkte att jag skulle vänta med att berätta om at jag var ensam jämt, för just nu kändes det inte som om jag var ensam alls. Innan vi skiljdes åt frågade han om vi kunde gå tillsammans till skolan i morgon också och självklart svarade jag ja och blev överlycklig inombords. En känsla som jag inte känt på länge. Vi fortsatte ta sällskap till skolan varje dag jag, Jonas och Jonas kompis Jens. Jag behövde inte tala om att jag var ensam, dom märkte det, men ville ändå vara med mig. Vi hade jättekul tillsammans och deras kompisar blev mina kompisar. Så plötsligt hade jag massa vänner. Och Linda, Klara och Sandra mognade till sig i 9an och lät mig vara ifred. Så tack vare Jonas blev 8an och 9an två fantastiska år.
Det var så det kunnat bli om jag hade lyssnat på Marcus, att jag skulle varit stark och fixat mig igenom den värsta tiden…………
|
| Kommentarer | | JagMn - 19 feb 06 - 00:52 | | haha ja, jag tog bort den andra och la in den igen för att flera skulle märka den igen (a) | | viola_moa - 18 feb 06 - 21:29 | har du kopierat den ???
för man ska väll skriva sina egna ???eller det har då jag
gjort:)men den var väll bra ! | | 7mary7 - 18 feb 06 - 20:45 | asså.. tror ja har läst denna förut..
vet itte om d e du som har skrivit den å lagt upp den igen
lr om du har kopierat den
men men.. |
|
|
|
