På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Nerinas första år på Hogwarts.(del32)

Hej, detta är den trettioandra delen av Nerinas första år på Hogwarts. Tack för alla kommentarer till den förra delen! Blir alltid glad av dem!!

Nerina.
Det hade gått två veckor sedan jag fick veta att jag var gravid, och jag hade ännu inte pratat med Draco. Jag, Harry, Ron, Ginny och Hermione hade försökt få tag på honom, men inget fungerade. Jag var ju tvungen att berätta det för honom! Tänk om vi inte träffades förens i sommar. Då skulle det ju synas att jag var gravid, och då skulle min familj också få reda på det. Det fick inte hända! Då skulle min far förmodligen ta över mitt liv, och senare uppfostra mitt och Dracos barn till att bli en renblodig, mugglarhatande dödsättare. Och det ingick ej i den framtid som jag ville att mitt barn skulle få! Jag suckade, och åter gick till läxorna. Jag och Harry satt i sällskaps rummet, och tränade på trollkarls historia. Det var oerhört tråkigt.
-Är du klar?, frågade Harry, och tittade upp från sin bok.
-Nästan, jag ska bara läsa denna sidan ner, så är jag det, sa jag, och fortsatte läsa.
-Så där, sa jag, med ett leende. Harry nickade.
-Vi måste komma på ett sätt att få hit Draco på!, sa han. Han hade sagt det många gånger de senaste två veckorna.
-Ja, men hur?, sa jag och suckade. Vi hade ju tänkt på allt.
-Men om du skickar brev till honom då?, sa Harry.
-Han är ju efterlyst, det är nog inte så bra att man skickar brev till honom då, sa jag, och började tänka.
-Just det!, sa Harry, och slog till sig själv i pannan. Då kom jag på det.
-Jag har det!, sa jag hökt.
-Vad då?, sa Harry nyfiket.
-Hur vi ska nå fram till Draco, sa jag med ett leende.
-Säg då!, sa Harry förväntans fullt.
-Vi skickar brev till min bror, och ber honom berätta för Draco att jag måste prata med honom!, sa jag trumferande.
-Men är inte din bror en dödsätare?, sa Harry och höjde på ögonbrynen.
-Nej, eller jo, men han är lojal mot mig och Draco. Han tänker ju följa med oss när vi lämnar dödsätarna, sa jag hysteriskt. Jag började gå upp i varv ordentligt.
-Okej, då gör vi det, men förs måste du lugna ner dig! Tänk på barnet!, sa Harry. Jag nickade, och började andas djupt. Jag måste ta det lugnt, tänkte jag.
-Jag går och hämtar brev papper, sa Harry, och lämnade mig ensam i sällskaps rummet. Jag andades lugnt. Ett andetag åt gången. Det hade jag läst i en bok som jag lånat. Hermione och jag pluggade på gravida kvinnor och bebisar just nu. Det var as roligt, det tyckte både hon och jag.
-Hittade det, sa Harry när han kom springande ner för trappan. Han flåsade när han räckte över brevpappret till mig.
-Andas djupt, sa jag och skrattade. Han skrattade också. Jag tog fram en fjäderpenna, och började skriva. Efter en stund var jag klar.
-Klar, sa jag och tittade på Harry.
-Låt mig höra då, sa Harry. Jag harklde mig, och började läsa:

Kära Tony.
Jag mår bra här på Hogwarts. Alla är snälla, och lektionerna fungerar gätte bra. Jag skulle vara tacksam om du kunde berätta för Draco att jag måste få prata med honom. Det är bråskande. Hoppas allting är bra med dig.
Din kära syster, Nerina.

-Det var bra skrivet, sa Harry. Jag nickade.
-Tror du att det blev tillräkligt tydligt?, sa jag.
-Jo, det blev det, sa Harry, och log.
-Bra, sa jag, och tog fram ett kuvär. Jag vek försigtigt ihop brevet, och la det i kuväret. Jag stängde det, och skrev adressen på utsidan.
-Ska vi gå till uggletornet efter middagen?, sa Harry.
-Nej, vi går nu, sa jag. Han nickade. Vi reste oss, och gick ut från sällskaps rummet. Vi kom ut i tapporna. Alla porträtten satt som vanligt om pratade för sig själva. Vi gick uppför trapporna, tills vi kom till rätt våning. Det var lite knepigt, för trapporna flyttade ju på sig hela tiden. Varför kunde de inte vara stilla?
-Framme, sa Harry och log. Jag nickade.
-Bara de här trapporna också, sa han, också gick vi upp för de trappor som ledde till tornet. Vi kom tillsist upp.

-Jag ska bara hitta Mimmi, sa jag till Harry. Han hade redan gått bort till Hedvig, och kelade med honom. Jag tittade bland ugglorna. Det var inte svårt att hitta Mimmi. Hennes siver grå färg lyste omkring henne.
-Hej Mimmi, sa jag och smekte henne över ryggen. Hon nafsade på min hand med sin vita näbb, som att hon frågade efter mat.
-Ingen mat med mig idag, Mimmi. Men jag har ett brev, sa jag, och tog upp brevet ur fickan. Hon vände och vred på huvudet, och studerade brevet noggrant. Jag knöt fast brevet i hennes fot, och sa:
-Till min bror, Tony Linx, Malfoys Herrgård. Jag trodde att han var där. I alla fall var det där Draco var. Jag suckade. Jag saknade honom verkligen! Jag fällde en tår.
-Är du klar Nerina?, sa Harry bakom mig. Jag tårkade snabbt tåren, och vände mig om, och sa:
-Ja, det är jag. Han nickade och log.
-Då går vi, sa han, och så begav vi oss ner för trapporna. Innan vi gick, såg jag Mimmi flyga iväg med brevet. Mot min bror, och Draco.

När vi kom ner, fortsatte vi mot stora salen. Det var ingen ide att gå tillbaka till sällskaps rummet, för det var snart middag. Vi kom fram till stora salen , och gick in och satte oss. Vi satt båda tysta. Efter en liten stud kom Hermione, Ron och Ginny in i salen.
-Hej, sa de alla i kör, med leenden på läpparna.
-Hej, sa jag, och log tillbaka mot dem.
-Hej, vet ni vad vi har gjort?, sa Harry. De satte sig ner och skakade på huvet.
-Nej, vi vet inte, sa Hermione.
-Vi har skickat brev till Nerinas bror, och i det ber Nerina honom att be Draco komma hit, säger Harry kvikt.
-Vad bra. Var är din bror?, frågade Ginny.
-Förmodligen hos familjen Malfoy, som resten av min familj, sa jag och suckade. Jag gillade inte `resten av min familj`.
-Okej, sa Hermione.
-Är det där han gömmer sig?, frågade Harry. Jag tänkte efter. Vem menade han?
-Menar du Draco, eller min far, undrade jag.
-Din far, sa Harry. Nu lyssnade han och de andra spänt.
-Ja, det är där han gömmer sig. Han och min mor, sa jag. Han och min mor. Jag gillade inte att de var tillsammans. Jag hade svårt att smälta att min mor var en dödsätare. Det var bara svårt. Harry och de andra nickade.
-Hur lång tid tror du det bör ta innan jag får svar?, frågade jag, och tittade på Hermione. Hon såg ut som om hon tänkte efter.
-Jag vet inte. Något imellan två till fem dagar, tror jag, sa Hermione. Jag suckade. Jag ville inte vänta!

Det var den trettioandra delen av Nerinas första år på Hogwarts. Hoppas att ni gillade den, och glöm ej att kommentera!! Kramar//irmis PS:Ursäktar alla stavfel, har inget stavnings program på denna datorn.DS

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

rihannalover - 4 mar 08 - 20:39- Betyg: