På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, skådespel & lögner, del 13

(Shane)

Jag började hyperventilera och tårarna bara rann. Plötsligt hörde jag någon säga mitt namn och vände mig om. Det var Jojjo. Jag ville så gärna resa mig upp och springa rakt in i hennes armar, men mina ben bar mig inte. Istället sprang hon till mig, slängde sig ner på marken och slog sina armar runt mig. Jag borrade in mitt huvud i hennes tröja och tårarna rann bara ännu mer nu.
”Åh Shane” sa hon lågt och strök sina fingrar igenom mitt hår. ”Du får ursäkta morfar, han är släktens besserwisser!” Jag undvek att svara, utan borrade bara in mig ännu mer i hennes tröja och andades in hennes lukt. Den lugnade mig.
”Men han har en poäng” mumlade jag, och hoppades att hon inte skulle höra.
”Vadå en poäng?” sa hon fundersamt och jag suckade medan jag gjorde mig fri ifrån hennes grepp.
”Vi ska inte vara tillsammans Jojjo, vi är två tjejer, och det är fel!” sa jag med gråten i halsen och Jojjo tittade undrande på mig.
”Shane, vad menar du?” Hon sökte efter ögonkontakt men jag valde istället att titta bort. Efter en lång suck mötte jag ändå tillslut hennes blick.
”Jag menar... Är vi verkligen rätt för varandra?” Jag kände hur min röst darrade och det kändes som om Jojjo såg rakt igenom mig. Igenom mitt skal. igenom fasaden, igenom min trasiga själ och jag bet mig lätt i läppen. ”Är vi verkligen det?”
”Shane..” sa hon lågt och flyttade sig försiktigt närmare mig. ”Du är den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på när jag somnar och när du inte finns vid min sida känner jag mig halv. Om inte det kan kallas kärlek, så vet jag inte vad kärlek kan tänkas vara för något” sa hon med den vackraste stämma jag någonsin hört. Tveksamheten lättade och Ångesten fick kapitulera.
”Jojjo” sa jag och la mitt huvud i hennes knä. ”Du är som ett enda lyckopiller” Hon böjde sig försiktigt ner och gav mig en kyss.

Efter en lång stunds tystnad drog jag en djup suck. Minnena snurrade.
”Är det något som bekymrar dig, älskling?” sa Jojjo lågt och jag ryckte skamset på axlarna.
”Hur ska vi kunna förklara för dem om vår..” jag bet mig i tungan. ”förlovning, om dem är homofober?” jag kände gråten i halsen blandat med ilska. Varför fick jag inte visa hela världen vilken underbar flickvän jag hade utan att världen skulle spotta på oss? Vi beslöt oss, efter en lång stunds tvekan för att gå tillbaka till huset och sprang snabbt upp på Jojjos rum. Jag såg mig förvånat omkring. Vilket rum! Jag la mig försiktigt ner på sängen och märkte hur Jojjo la sig bakom och la sina armar runt mig. Hon kysste mig lätt i nacken och jag log lite lätt för mig själv. I hennes närhet mådde jag som allra bäst... Eller?

Vi måste ha somnat där i hennes säng, för helt plötsligt vaknade jag med ett skrik. Jag slog panikslaget upp ögonen och försökte andas. Jag såg mig förvirrat omkring och såg att jag inte alls var i den där hemska lägenheten med alla kanyler, utan att jag var här med Jojjo, men ändå kunde jag inte lugna ner mig. Jag började nästan hyperventilera igen och svalde hårt. Jag kände plötsligt ett otroligt sug efter en sil, och bet mig i läppen när den känslan vällde över mig. Jag hade ju inte knarkat på nästan 1 år nu! Varför ville jag det nu då? Jag tänkte en stund och skulle precis smyga upp till badrummet för att skära men märkte hur Jojjo drog ner mig på sängen igen.
”Shane?” sa hon sömndrucket. ”Är du vaken?”
”Mmm” sa jag lågt och hon satte sig upp. Hon la sina armar runt min midja och jag suckade. Jag ville inte ha närhet nu. Jag ville ha kanyler och rakblad, och sprit. Så jag kunde försvinna från allting, bara för en liten stund. Hon sträckte sig efter lampan och tände den, sedan vände hon sig mot mig ännu en gång.
”Men Shane, vad är det som är fel?” sa hon oroligt när mina sorgsna och blanka ögon mötte hennes.
”Jag vill knarka” pep jag och kände hur jävla fjortis det måste ha låtit. Jag kände mig som den där bruden i Fucking Åmål!
”Knarka?” sa Jojjo lågt och jag hörde hur hennes röst darrade.
”Bara bort, bort ifrån det här..” Jag kände sakta men säkert hur Jojjos grepp blev lösare och hur allting bara föll i bitar. Ingen av oss fann ord.

Jag slängde ett snabbt öga på klockan, den visade 4 på morgonen och suckande reste jag mig upp.
”Vart ska du?” sa Jojjo försiktigt med en röst av skam och rädsla och jag svarade att jag var tvungen att rensa mina tankar. Hon nickade, kände hur varken hon eller jag orkade bråka så jag öppnade dörren och gick ut. Det var halvljust ute och jag såg upp mot himlen. Vid den här tiden brukade jag alltid vara hög annars, när demonerna slagit mig i bitar ännu en gång. Jag bet mig i läppen och kom och tänka på Frida, hon som jag knarkade ihop med. Allting kändes som det hänt igår.

Första gången jag träffade henne var när jag flyttat hem till familjen Olsson. Frida var min granne och tydligen var hennes föräldrar goda vänner med ”mina”. Så vi blev därigenom vänner. Jag trivdes absolut inte i den hålan, tyckte den rent ut sagt sög, eftersom det verkade som alla visste om att jag var socialens problembarn nummer 1, men Frida verkade inte bry sig om det, utan hon accepterade mig för den jag var. Jag hade aldrig kommit i kontakt med knark förut, när jag fann henne gråtande utanför mitt fönster. Jag låg vaken den natten och funderade över allting då jag hörde hur någon hulkade. Jag reste mig förvånat upp och begav mig mot fönstret. Jag drog upp persiennen och där satt hon. Hennes rosa hår var alldeles rufsigt och hennes kläder var sönderrivna. Jag öppnade snabbt fönstret och ropade hennes namn. Hon mötte mina frågande ögon.
”Åh Shane, du var hemma” sa hon knappt hörbart och jag hoppade ut genom fönstret. Det var knappt 1 meter till marken.
”Frida, Frida, kära nån, vad har hänt?”
”Jag orkar inte prata om det” sa hon med ansiktet inborrat i min tröja. ”Har du några kläder jag kan låna?” Jag nickade och vi klättrade upp med hjälp av plaststolen som stod utanför mitt fönster.
Hon klädde ogenerat av sig framför mig och då såg jag alla nålsticken i hennes armar. Men innan jag hann fråga vad det var för något, avbröt hon mig med något helt annat.
”Tack Shane, jag har tappat hemnyckeln och mamma skulle döda mig om hon såg mig såhär!” Jag nickade, skrattade lite nervöst och såg fortfarande undrande på hennes armar, utan att finna ord. Hon satte sig ner på sängen och hon sa åt mig att hålla om henne. Jag nickade och la försiktigt mina armar runt henne. Hon lutade sitt huvud bakåt mot mitt och drog en suck, som jag antar vad av lättnad?
”Åh, en sil nu skulle vara underbart!” sa hon plötsligt.
”En sil?” sa jag frågade.
”ja men du vet..” sa hon och skrattade lite smått åt min idioti. ”Knark Shane?” Jag höjde nervöst på ögonbrynen, men kände hur nyfikenheten bubblade i mig. ”Du kan inte mena att du aldrig knarkat förut?”
”Ehm,..” harklade jag och kliade mig försiktigt i huvudet. ”Det är ju inte direkt vanligt att tonåringar gör det”
”Ha!” Sa Frida och puttade ner mig på sängen. ”I den här hålan är man konstig om man inte gör det!” Jag såg på henne och skakade lite lätt på huvudet. ”Och dessutom” sa hon och lät sina fingrar nudda mina ärr, ”skulle det inte synas om du hade lite nålstick, för dem skulle smälta in på dina redan trasiga armar.” Jag kände hur den kommentaren gjorde mig lite lätt ledsen, men samtidigt arg.
”Käften” sa jag surt och Frida mötte min blick.
”Du..” sa hon och jag suckade. ”Det var inte så jag mena”
”Det räcker med att hela jävla bunten i den här hålan hatar mig för att jag inte mår bra” mumlade jag och Frida tog min hand.
”Jag hatar dig inte Shane!” sa hon och jag log lite svagt mot henne. ”nå, hur blire med knarket, sugen att testa?” Hon sken upp i ett stort leende och jag nickade. Kände att jag var beredd att göra vad som helst för att slippa tomheten jag kände. ”Toppen! Men, kan du pröjsa? Jag är pank..” Jag lipade åt henne och svarade med ännu en nick när hon skuttade upp ifrån sängen.
”Underbart! Jag ringer Isak!” Hon slog vant in hans nummer på sin trasiga gamla Nokia mobil och han svarade snabbt. ”Isak, det gamla vanliga du vet” sa hon otroligt bestämt och sedan nämndes något om ett torg och 20 minuter. Innan jag hann blinka var vi på väg.

Vad som hände sen minns jag inte, men helt plötsligt satt vi på mitt rum och hade tagit varsin sil. Våra kanyler låg på golvet och vi satt och skrattade högljutt åt varandra. Frida hade fått för sig att hon var en känguru och hoppade runt i rummet, jag själv trodde jag var en jaguar som skulle äta upp henne. Klockan närmade sig snart halv sju och under våra våldsamma lekar hörde jag hur mina föräldrar steg upp. Precis när jag hamnat ovan på Frida hörde jag min ”mamma”s röst.
”Shane? Är du vaken?” Hon knackade försiktigt på dörren, och tack och lov öppnade hon den inte, för jag och Frida hade bara t-shirt och trosor på oss och jag ville verkligen inte visa mina sönderskurna armar, för dem visste dem inte ens om.
”Studiedag!” ljög jag till svar. När jag märkte hur hon lämnat min dörr bröt jag och Frida ihop igen.
”Och nu vill jaguaren ha en kyss!” sa jag med blicken vänd mot Frida. Hon log ett snett leende emot mig.
”Snacka om att komma undan lindrigt” sa hon och våra läppar möttes, inte kort, utan länge. Knarket hade inte gått ur vårt system än, så allt som var bra, var tusen gånger bättre nu. Frida puttade undan mig och kröp upp i sängen och sträckte sig efter mig.
”kom” sa hon lågt och jag la mig bredvid henne. Mina armar slingrade sig runt hennes magra kropp och vi kysstes igen, gång på gång. ”Knark är kärlek, och kärlek är knark?” Sa Frida fundersamt och började skratta åt sin egen fundering. ”Har vi studiedag idag?” sa hon efter en stunds skratt.
”nja, i mitt huvud har vi det, men inte annars” svarade jag och vi båda bröt ihop. Frida la sitt huvud på mina bröst och lät sina fingertoppar snudda min ärr. Jag bet mig lätt i läppen och kände mig äcklad. Jag gillade verkligen inte när folk la märke till mina ärr, mindre när de tog på dem.
”Frida, snälla, sluta” pep jag och kände hur lyckan övergått till sorg. Hon satte sig upp och jag kände hur jag började gråta som ett barn.
”Shane, det är okej, jag dömer dig inte” sa Frida och drog undan luggen ifrån mina ögon.
”Jag vet, men samhället gör det” svarade jag suckande. ”Hela jävla samhället.”
”Äsch, spela roll, samhället är enda bara en massa skit” svarade hon och reste sig upp. Jag studerade hennes kropp, som bortsett från nålsticken som var noggrant placerade på högerarmen, var hel. ”I samhället är det fel att knarka, fel att skära, fel att dricka, fel att älska samma kön, fel, fel, fel, allt som är underbart i livet är fel, så..” Jag bet mig lätt i läppen och Frida satte sig på sängkanten. ”Vill du ha en till sil, gumman?” sa hon och jag nickade med tårar i ögonen.

(Jojjo)

Jag vred och vände på mig, men jag kunde inte sova utan att höra Shanes tunga andetag. Jag satte mig upp och tände tröttsamt sänglampan för tjugo elfte gången med en suck och vände blicken mot den gamla klockan på min högra sida. Den visade halv sex,vilket innebar att hon hade varit bort i en och en halv timma nu, vart var hon? Jag la mig ner än en gång och bet mig lätt i läppen. Var var hon?

(Shane)

Jag suckade och kände hur regndropparna blötte ner mitt hår. Jag slängde ett öga på klockan jag hade på armen, som visade fem över halv sex och jag förstod att jag var nog tvungen att gå tillbaka till Jojjo, annars skulle hon dö av undran. Med en djup suck började jag gå emot huset. När jag öppnade dörren till rummet flög Jojjo upp ur sängen och slängde sina armar runt mig.
”Åh Shane!” sa hon överlyckligt, som om vi varit ifrån varandra i flera år. Ingen sa något mer, utan vi kramade bara om varandra det hårdaste vi kunde. Vi behövde bara varandras närhet nu, inga ord. Inga ord alls.

(Jojjo)

Vi gick och la oss i sängen efter den långa kramen och snart ringde klockan och vi var tvungna att gå upp. Shane sträckte motvilligt på sig och jag log mot henne. Hon var så söt på morgonen. Hon öppnade försiktigt sina ögon och mötte min blick. Ingen av oss nämnde något om gårdagen, och även om jag hade tusen frågor om vad Shane gjort själv den där timmen, vad hon tänkt och allt, så tordes jag inte fråga. Idag var Margits bröllop, så jag ville inte förstöra hennes dag.
”Åh, ska du ha på dig det där?” Sa Shane nyfiket och jag skådade min klädsel som idag var för ovanlighetens skull en kort svart klänning och röda strumpbyxor. Jag nickade till svar.
”Jag tänkte du kunde ha kavaj, skjorta, slips och jeans?” Sa jag och la fram kläderna på sängen. Shane tog av sig tröjan hon sovit i och jag blev alltid lika skärrad när jag såg hennes armar.
”Läker dem bra?” frågade jag plötsligt och Shane såg först fundersam ut, men sedan förstod hon.
”Jag vet inte..” sa hon bara lågt och jag såg hur hon tittade bort av skam. Jag bet mig lätt i läppen och undrade varför jag hela tiden skulle ställa henne så jobbiga frågor?

När vi båda fått på oss kläderna gick vi ner till köket, där tack och lov bara Mia och pappa satt nu.
”God morgon Sir och frun” sa Shane artigt och drog ut min stol. De båda låg mot oss.
”Ni är så söta tillsammans!” Sa Mia glatt och tog en slurk av sitt kaffe.
”Jag beklagar det som hände igår Shane, det gör jag verkligen” sa pappa och jag antog att han syftade på incidenten vid bordet när morfar fått höra att vi var ett par och tagit tag i Shanes arm.
”Det är ingen fara sir” sa Shane stelt och jag såg hur ledsen hon blev. Då bestämde jag mig för att bryta den sorgen.
”Pappa, Mia!” Sa jag plötsligt och tog Shanes hand. ”Vi ska förlova oss!”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

engeliin - 1 mar 08 - 20:29

Bra som vanligt :)

prickigthallon - 23 feb 08 - 22:01- Betyg: