I ljuset från den blodröda månen. 2 |
Ella kunde inte låta bli att stirra. Hon låg på en liten torrt gräsbevuxen plätt
på en liten klippa. Hon tittade sig omkring och uppfattade att hon beffan sig i
ett gigantiskt bergslandskap.
Huvudet värkte och hon hade svårt att konsentrera sig på vad som hänt och
det tog en lång stund för henne att komma ihåg.
Först vinden, som var så stark att den blåste ner farmor från klippan och sen
mörkret och ensamheten. Också månen. Det hade varit mån förmörkelse och
den hade varit helt röd. Röd som blod.
Även klipplandskapet som Ella var i nu var mörkt, men här fanns det stjärnor
som lyste upp tillräckligt mycket så att man kunde se sig omkring.
Men fast ljuset från stjärnorna lyste upp så kändes någonting fel. Det var
som att ljuset bara syntes, men det kändes som att det var så mycket svartare
än förut.
Månen syntes inte till, den var som borta.
Men plötsligt, precis som förra gången när hon bestämde sig för att gå mot
månen, så var det som att någon kom in i Ella och fick henne att tänka efter;
"Hon kunde inte bara ligga här, om hon vill klara sig så borde hon gå och leta
efter..... någon eller något som kan få henne att förstå vad det var som händer
och varför!"
Och sakta började Ella att resa sig, det var vingligt och huvudet bultade av
smärta.
Men så tillslut kom hon upp på fötter och kunde börja gå. Men gå kunde hon
inte göra länge för snart var Ella tvungen att klättra. Igentligen hade det inte
varit så svårt, men Ella var trött och smärtan i huvudet blev bara värre ju mer
hon ansträngde sig.
Flera gånger var hon nära att ramla men varje gång var det som om något eller
någon kom in i henne och gav henne ny kraft till att fortsätta.
Efter en mödosam klättring kom Ella äntligen upp.
Nedanför henne låg det en liten dal. Precis som på den lilla plätten som hon
vaknat på var gräset torrt, men här och där växte det faktiskt saker som levde.
Det var växter som Ella aldrig hade sett för ut. I massor av färger och med
långa gröna stjälkar.
Men det var inte växterna som förvånade henne mest, det var att mitt i dalen
låg det ett litet trähus. Huset såg gammalt ut och träet hade rutnat, men det
kom rök ur skorstenen.
Av ren glädje över att hon inte var ensam började Ella springa ner mot dalen
och huset.
Men framför trädörren stannade hon upp och tvekade. Hur kunde hon vara så
säker på att den som bodde där var snäll?
Mer han Ella inte tänka innan dörren sakta gled upp.
|
|
|
|
