Den vita natten |
Den vita mattan är utlagd på marken
Träd och buskar bär sina slöjor med stolt hållning.
Sten och kottar har gått till vila under snön.
Mor sitter ensam i sin stuga nu på gamla dar.
Håller sig varm med brasa och schal.
Sätter sig vi d skrivbordet och öppnar en låda som
länge varit stängd.
Hon har inte vågat, eller velat öppna den, för den innehåller minnen.
Många olika minnen. Svåra, obearbetade, oförstådda men även
ljusglimtar ibland dem.
Där hittar hon alla brev som hennes dotter skrivit
hem under alla år som hon och hennes familj bodde utomlands.
Det är brev från över ett decennium. Inte ett enda saknas.
Dottern flyttade med sin familj till ett latinamerikanskt land och skulle bara vara bort i fyra år, men det blev många fler.
Modern har aldrig kunnat förstå att dottern lämnade henne och for så långt bort. Hon borde tänkt på att hon skulle ta illa vid sig. Att dottern kanske flyttade så långt bort för att komma ifrån henne själv, finns inte i moderns tankevärld.
De har ju alltid kommit så bra överens dottern och hon. De har ju kunnat prata om allt. De kunde t.ex prata om förkylningar och hur viktigt det är att klä sig varmt, men att fråga dottern hur det går i skolan tänkte hon inte på. Hon blev väldigt överraskad när hon märkte att dottern lärt sig både läsa och skriva.
Hon kanske känner någonstans i sitt inre att hon inte varit någon bra mor, men de tankarna förtränger hon. De är obehagliga så därför låtsas hon som om de inte finns. Men till sitt försvar skulle hon ändå kunna säga, att hon gjorde så gott hon kunde.
Modern var alltid trött och tillbringade största delen av sitt liv vilande eller sovande i sin säng. Men hon skötte hemmet ändå med hjälp av fadern som var väldigt snäll och uppoffrande. Han förstod att hon hade det jobbigt, så han höll dottern så långt ifrån henne som möjligt, så att det inte skulle uppstå några konflikter som kunde störa moderns klena själsliv.
Fadern var dessutom konflikträdd själv, så det passade även honom utmärkt att det var tyst hemma och att det inte märktes att det fanns barn i huset, mer än på ett positivt sätt så att det skulle se bra ut utifrån.
Det var viktigt att alla grannar och hela det lilla samhället de bodde i, trodde att de levde i en idyll. Alla visste naturligtvis att modern var sjuk och hade svårt för att gå, så medlidande fick de och en stor portion med beundran över deras kampanda att trots detta hålla hemmet snyggt.
Och barnen var välartade och duktiga. Det fanns nämligen en broder till dottern också. Han var tre år äldre och hade andra intressen än att vara ute bland de andra barnen i grannskapet. Han hade sitt intresse hos bönderna som bodde lite längre bort på vägen.
Moderns och faderns hus var det sista på den vägen och var kantat med skog på tre sidor. Därefter var det några kilometer till bönderna. Sonen var alltid där och lekte och senare även hjälpte till.
Både han och dottern var bäst i deras klasser och sådant sprider sig i ett så litet samhälle, varpå allting såg så väldigt bra ut.
Dottern var tvärtemot brodern mycket social och sökte sig till sina skolkompisar lite längre in i samhället. Hon hade alltid många vänner och faktiskt så blev det så att hon vistades sin största vakna och lediga tid hos just två, eller allra mest hos en av sina vänner, i hennes hem. Där var det stoj och glam: Det var vida känt att mannen i huset drack ganska mycket och han körde bil full, så han fick tillbringa några månader inom fängelsets galler också. Men i det hemmet fanns det en kärlek som var utan dess like.
Det verkade inte så på ytan, men det var en kärlek som räckte till för moderns dotter också. Men det förstod hon inte. Det var bara skönt att dottern inte var hemma. Det gjorde att hon fick vila och jobba i sint egen takt. Däremot var hon inte så förtjust i att hon umgicks i just den familjen, men eftersom fadern var konflikträdd vågade han inte förbjuda dottern att gå dit, för han visste att då skulle dottern göra uppror. Därför tystades det ner och dottern fick vara.
Modern blev allt sämre och hon var inte så gammal när hon blev helt rullstolsbunden. Vad hon led av fick de aldrig veta. Trots försök till utredningar på lasarettet i Lund under olika omgångar, kunde de inte sätta någon diagnos. MS? var det närmaste de kunde komma och det tog de på att modern hade en syster som verkligen hade MS och att hennes synfält var förminskat.
När hennes grönstarr uppdagades, alldeles för sent för att rädda synen på henne, så föll även det symtomet.
Men faktum kvarstod. Gå kunde hon inte och hon ville inte visa att hon var rullstolsburen, så hon gömde sig i hemmets lugna vrå. Alla visste hur det låg till, men hon var nästan aldrig utanför hemmets två rum och kök. Det fanns en källare och en övervåning på huset också, men det var många år sedan hon kunnat gå dit. Men hon hade inte större anspråk än så och fadern gjorde ju allt hon ville, så hon behövde aldrig anstränga sig för att bli bättre heller.
Så levde hon sitt liv och det var välkommet när dotterns brev kom från andra sidan jordklotet. De kom regelbundet. Kan ske hade dottern dåligt samvete för att hon flyttat så långt bort? Modern hade under hela dotterns uppväxt förmanat henne att hon var tvungen att ta hand om sin mor när hon blev äldre och inte kunde klara sig själv längre. Att det kunde kännas som något oöverkomligt för en liten flicka, tänkte inte modern på.
Dottern var ju så lugn och duktig i allt. Det var till och med så att modern var avundsjuk på flickan ibland. Tänk om fadern skulle föredra dottern före henne själv p.g.a. att hon var bättre!!
Därför lärde hon aldrig dottern att baka eller laga mat. Dottern visade heller inget intresse för detta. Inte i sitt eget hem, men hemma hos sin väninna och hennes föräldrar visade hon andra sidor hos sig som modern var omedveten om. Dotter var både öppen och slagfärdig där och kunde ge svar på tal. Hon märkte ju att väninnans föräldrar lade märke till henne och tyckte om att hon var där och umgicks med deras dotter.
Det gjorde det ju lättare för deras egen dotter att klara sig ute i samhället också eftersom moderns dotter var mer accepterad än deras p.g.a. deras lite annorlunda levnadssätt. Hon blev retad av de andra när pappan satt i fängelse för rattfylla, men det var inte lönt att de gjorde det när moderns dotter var tillsammans med henne. Därför tystnade de ganska fort, men flickan älskade ju sin bullriga pappa och led naturligtvis av att han var borta. Men det var inte så länge. Han kom snart hem igen.
I ett sådant hem sprudlar kärleken. Dottern brukar försöka beskriva fadern och modern ungefär som Ronja Rövardotters föräldrar. Bullriga, men med hjärtat på rätta stället.
Hade modern orkat sätta sig in i hur det var att leva som liten flicka och alltid vara tyst och i skymundan, skulle hon ha förstått bättre och att det var räddningen för dottern att hon blev så väl mottagen i det andra hemmet.
Modern sitter med några av breven i knäet. Alla får förresten inte plats. Hon tar upp ett och läser på måfå.
Där står det om att solen skiner och att det är högsommar med nästan 40 gr värme. Att det brukar komma en störtskur vid femtiden och att sönerna, hennes barnbarn varit sjuka, men att de var friska igen.
Att de opererat bort mandlarna på dem, men att det läkt och såg fint ut. Där stod också att det gick bra för dem i skolan och att de gick och lärde sig judo.
Hon har vid något tidigare tillfälle redan lagt märke till att allting såg så fint ut och att dottern aldrig skrev att hon var oroig inför något som skulle hända, utan berättade alltid efteråt att det gått bra.
Dottern var så van att inte oroa modern, så modern gick miste om att dela hennes liv och enbart vara med när facit fanns till hands.
Riktigt förstod inte modern detta, utan var glad för att allting var så bra. Då behövde hon ju inte tänka på det.
Att hon själv missade själva livet, genom att stänga sig själv ute, hade hon inte förstått.
När hon fått ett brev från dottern kunde hon berätta det för alla släktingar och vänner som hon har. Det viktiga var att det kommit ett brev och inte innehållet.
Inte ens brodern förstod hur det stod till i hans eget hem. Eftersom han aldrig var hemma heller så gick det totalt förbi även honom.
En sak var dock besvärlig för modern och det var att dottern hade astma. Redan som väldigt liten började det, men eftersom modern blev så ledsen över detta så låtsades hon att flickan var frisk. Flickan hostade både dag och natt ibland och på vintern var hon ute och åkte spark med de andra barnen och hon sparkade, hostade och spydde. Detta upprepade sig hela tiden och dottern undrade varför de andra inte gjorde som hon. Hon förstod ingenting, så hon fortsatte att sparka, hosta och spy.
Men en sak kändes skönt för modern och det var att dottern redan som åttaåring klarade av att köpa sina egna kläder. Då slapp hon följa med in till centrum. Att dottern tyckte det var jättesvårt att välja examensklänning hade hon inte en aning om.
Dottern ville ju vara fin som de andra på examensdagen och hon hörde de andras mammor diskutera sins emellan hur deras döttrars klänningar och skor skulle se ut. Då skulle dottern ha behövt någon som kunnat ge henne goda råd.
Någon gång fick hon låna hem ett par klänningar att visa upp för modern, men när modern enbart sa att hon själv fick välja vilken hon ville ha, så gjorde hon aldrig om det. Dottern hade velat att modern skulle säga i vilken klänning hon var sötast i, men det svaret uteblev. Därför kände dottern sig fruktansvärt rädd när hon på examensdagen gick till skolan. Skulle de andra klasskamraterna tycka att hon var fin, eller skulle hon stå där med sin skam?
Dottern fick ju dessutom gå ensam till sina examensdagar. Fadern jobbade ju och modern orkade inte gå med och dottern var ju så stor och duktig så hon klarade sig ändå. Att dottern velat skrika ut ett NEJ, JAG KLARAR MIG INTE SJÄLV, anade de inte ens.
När man är åtta år klarar man det mesta. Då går man redan i andra klass och har blivit stor.
Dottern kunde bara laga en maträtt och det var pannkakor. Att hon lärt sig baka just det, förstår nog var och en. Därför bakade hon pannkakor varje morgon som hon först bar upp till sin mor som låg till sängs i sovrummet på övervåningen och sedan satte hon sig själv i köket och åt upp sina egna.
Fröken i skolan hade frågat vad eleverna åt till frukost och då hade dottern sagt att hon ätit pannkakor och fick beröm av lärarinnan.
Jättelycklig fortsatte hon därför att baka denna delikatess, men när fröken frågat varje dag i över en vecka och dottern glatt meddelat att hon ätit pannkakor den morgonen också reagerade lärarinnan och sa att det borde vara mer varierat.
Då var det ju kört. Dottern kunde nog koka ägg också, men det var just det att först så var det jättebra att äta pannkakor och sedan helt plötsligt så var det inte det.
Inte så lätt för en åtta år gammal jänta att förstå.
På somrarna brukade de skicka bort dottern till en faster som flyttade varje år, så det blev olika resmål varje gång.
Fadern som jobbade vid järnvägen på dagarna och byggde hus på kvällarna, gav dottern en lista med de stationer där tåget skulle stanna, innan hon var framme dit hon nu skulle.
Dottern satt och prickade för, men kände sig jätteorolig. Tänk om hon somnat till och missat någon station? Då skulle hon ju hamna någon stans i Jotahiti och inte dit hon skulle.
Men dottern var ju så duktig så hon klarade det här utan vidare och det var ju så bra för då fick ju modern vila. Annars skulle ju dottern varit hemma varje dag under sommarlovet och det skulle ju störa modern.
Att dottern inte upplevde sig stor och duktig förstod de aldrig. Dottern kände sig däremot mycket, mycket liten och ensam. Ensamt barn i en vuxenvärld som hon ännu inte behärskade, klamrande sig fast vi sin osunda duktighet, för att inte tappa kontrollen. Hon hade inget skyddsnät!
Ett sommarlov är långt och i det lilla samhället där de bodde fanns det ingen sjö, eller annat vatten, där barnen kunde lära sig att simma.
Därför fick barnen åka rälsbuss till en plats där de kunde lära sig denna ädla konst. Det var en mycket bra idé. Men det innebar ju att dottern var tvungen att stiga upp tidigt och först ta cykeln ner till Centralstationen och så in på rälsbussen. Väl framme, hade de sedan några kilometer att gå. Och så tvärtom när de skulle hem igen.
Det var tuffa tag och det spelade ingen roll hur kallt det var i vattnet. Ner skulle de. Men detta upplevdes trots allt positivt av dottern. Här var det lika villkor för alla. Alla hade blå läppar när de steg upp ur vattnet och alla hade med sig matsäck och åt.
Dottern fick ju en bra grundläggande kondition och hälsa av det.
Förresten så var dottern aktiv inom gymnastiken också. Hon började delta när hon var fyra år och när gymnastikföreningen firade tioårsjubileum så hade dottern varit med i nio.
Det var en äldre grannflicka som tog med dottern dit i början.
Varje år vid första maj, hade de olika grupperna uppvisning på idrottsplatsen och dottern låtsade att hennes föräldrar satt på läktaren och tittade på henne och att de såg hur duktig hon var.
Men det var och förblev ett önsketänkande. Fadern jobbade ju och modern orkade inte ta sig dit.
Nu när modern sitter med alla breven runt omkring sig så minns hon faktiskt att det var någon som sagt att dottern varit duktig i gymnastik och det gladde henne. Det var roligt att höra så det la hon på minnet.
Modern tänkte tillbaka på sitt liv och var ganska nöjd med det.
Varför hon blivit sjuk visste hon inte. Ibland trodde hon att det var något straff för något hon gjort, men det brukade dottern säga till henne att hon inte trodde på.
Hon var nöjd med sin man. Han dog för några år sedan i en hjärtinfarkt, men de hade haft ett fint liv tillsammans. De hade aldrig bråkat. Aldrig någonsin.
Hon visste att han höll med henne, vad hon än sa och gjorde.
Hon vet att han gärna hade velat ta med henne ut när han gick och handlade och de hade kunnat gå ut på promenader. Han hade gärna kört rullstolen och det var asfalterat överallt, men modern ville inte vara ute och då fick hon som hon ville.
Ibland kunde hon följa med när han tog bilen och de körde runt och tittade på naturen. Då syntes hon ju inte och ingen kunde se att hon inte kunde gå. Men han var tvungen att köra så nära rampen på huset som möjligt, för att grannarna inte skulle se när hon klev in och ut ur bilen.
Alla beundrade henne för hennes kamp emot, vad det nu var som gjorde att hon inte kunde gå.
Förresten en gång hade dottern verkligen skrämt henne. Fadern var biodlare och hade varit ute hos sina bin. Det var vinter, men han hade fått med sig ett bi in i alla fall. Fruset och oförmöget att flyga, tinade det upp mer och mer och när dottern kom och gick över golvet såg hon inte att det kröp ett bi på golvet, utan trampade på det.
Naturligtvis stack biet henne i fotsulan. Det var inte mer med det, men efter bara en liten stund började dottern se
väldigt konstig ut. Hon blev alldeles flammig och fadern förstod att det var något som var väldigt fel, så han ringde till Lasarettet som låg tre mil bort och frågade vad han skulle göra. Han fick order om att ta in dottern omedelbart, så han ringde efter en taxi.
Modern ville naturligtvis också följa med. Dottern blev ganska snart medvetslös och det oroade naturligtvis modern, men det värsta var att taxichauffören körde så fruktansvärt fort och det var halt ute. Hon påtalade detta och tog för givet att han skulle sakta ner, när fadern enbart sa ett ord och det var KÖR!!
Att han inte lyssnade på henne och dessutom svarade så hårt och inte tog hänsyn till att hon var rädd, har hon inte förstått ännu i dag.
På akuten stod läkarna och sjuksköterskorna redo att ta emot dottern och fadern bar henne in.
Modern höll sig i skymundan. Detta var för påfrestande för henne att orka se.
Det blev massor med sprutor och syrgas och allt möjligt. Dottern har berättat att hon minns alltihop, men att hon inte kunde meddela sig med omvärlden.
Så kom vändningen och livet återvände till henne och läkarna sa att de haft en väldig tur. Två minuter till så hade dottern inte överlevt.
Det var skönt att hon överlevde, för hon skulle inte klarat av att mista henne.
Hon älskade ju henne trots allt och vem skulle ta hand om henne när hon inte kunde klara sig själv längre med faderns hjälp?
Det pratas ju i det lilla samhället och taxi är ju en central punkt för att hålla alla informerade om vad som hände i samhället och dagen efter den dramatiska resan till sjukhuset med dottern, fick hon massor med uppmärksamhet, men det la sig som väl var ganska fort och allt återgick snart till det normala igen.
Förresten nu när hon tänker på när dottern skrämt henne, så minns hon ännu en annan gång. Det var inte så drastiskt, men hon hade blivit jätterädd. Detta var när dottern bara var några år gammal och modern fortfarande kunde gå.
De hade varit uppe i sängkammaren och dottern skulle lägga sig, men under tiden som modern tog bort överkastet så föll flickan bara ihop. Oj, vad rädd hon blev. Hon tog upp flickan i famnen och sprang till trappan och ropade på fadern som kom springande,
Men just då tittade dottern upp precis som om inget hade hänt.
Då blev hon arg. Jättearg. Hur kunde hon vara så elak och skrämma henne så. Men då la de dottern i sängen och både hon och fadern satte sig jämte den och gick inte därifrån förrän hon bett om förlåtelse.
Det tog tid. Envis var hon ungen, så hon vägrade in i det längsta, men till slut gav hon efter och bad om förlåtelse. Att dottern mindes denna episod i hela sitt liv som det mest orättvisa som man kan utsätta ett barn för, förstod de aldrig. Flickan hade helt enkelt svimmat av trötthet och kunde inte rå för det som hände, men hon var så vansinnigt trött, så för att få tyst på dem så hon skulle få sova, så gjorde hon dem till viljes. Men glömde det aldrig.
Nåväl, detta hände för mycket längesedan och modern trodde naturligtvis inte att dottern mindes denna episod, som hon själv.
Hon lyfte blicken och tittade du. Hennes syn hade försämrats betydligt p.g.a. grönstarren, men hon såg fortfarande så mycket att hon kunde läsa lite, men handarbeta kunde hon inte längre och
det sörjde hon, för det hade varit ett bra tidsfördriv.
Nu lyssnade hon mycket på musik, för hörseln var det inget fel på och hon kunde i alla fall se att det var alldeles vitt och vackert ute. Precis som om någon lagt ut den vita mattan.
Dottern kunde lika gärna skickat vita, vackra och blanka brevark. De skulle kanske ha sagt mer än alla, på ytan uttalade ord, men som sagt. Det viktiga var inte innehållet, utan det viktiga var att de kom, så att både brevbäraren såg dem och att hon kunde berätta för alla hur ofta dottern skriver.
Kanske hade dottern dåligt samvete för att hon flytt ur landet och inte skulle kunna ta hand om sin mor, vilket modern gjort så klart för dottern under alla år att hon förväntade sig.
Det kändes så skönt för modern att tänka tillbaka på vilken fin barndom hennes dotter haft. Hon hade inte behövt göra så mycket hemma och hon hade alltid fått köpa fina kläder.
Varför dottern flyttade hemifrån redan vid 16-års ålder kunde hon visserligen inte förstå, men det gjorde ingenting. Hon klarade sig ju så bra.
Dottern hade hon förlorat för längesedan eller aldrig ens haft, men så skulle hon aldrig kunna tänka och förstå.
Det enda hon visste var att hon gjort så gott hon kunnat och det var sant.
Britt Gustavsson
|
|
|
|
