[TH-FF] Out of view - 18 [SISTA] |
Weeeei, här kommer då sista kapitlet! :D Kommentera, så blir jag gladaast <33
____________________________________
18. – Tom
Jag ligger på mage med ansiktet nedborrat i kudden. Ja, jag håller med om att det kanske låter som en konstig ställning att ligga i, ungefär som om jag var förtvivlad och låg och grinade ner i den fluffiga kudden. Men så är det alltså inte. Inte för att jag är överlycklig heller, men jag behöver tänka. Och min förbaskade rygg tillåter inte ett liggande i den klassiska tänkar-ställningen – på rygg med armarna under huvudet och blicken fäst i taket. Så tills ryggen är lika hel och sexig som vanligt igen, blir jag nog så illa tvungen att ligga precis som jag gör just nu.
Jag vet inte om det är ställningen som helt enkelt är helt fel, eller bara det faktum att Tom Kaulitz inte är någon berömd tänkare, men vad det nu än är så går det inte så bra att få ut något vettigt av tankarna som far runt som uppskrämda kanariefåglar i en trång bur, med en blodtörstig katt på vakt utanför. Nej, usch förresten, SÄG INTE ORDET ”KATT”!
Det har visserligen gått några dagar sedan vi lämnade det där hemska stället, men tyvärr finns det något som heter minnen. Och av någon idiotisk anledning verkar man ha förbaskat mycket lättare att minnas det man helst av allt vill glömma.
Jag har inte ens kunnat titta på Kasimir utan att börja må illa. Hemskt, men sant. Och den stackaren har fått tillbringa mycket tid utomhus sedan vi kom.
Och ja, förresten, jag kanske ska berätta att vi är hemma igen. Efter den där lilla incidenten tyckte vi att det var dags för en paus, så vi bokade flygbiljetter hem och drog på direkten, med svansen mellan benen, så att säga. Mamma blev ju självklart hyperorolig då hon fått höra om allt som hänt, och tvingade iväg mig till sjukhuset för att få rivsåren omlagda, och sedan både mig och Bill till någon kurator för att ”berätta om allt som har hänt”, och ”få utlopp för känslorna”. Bah, som om det ens skulle falla mig in att berätta ett endaste litet skit för en sådan där hjärnskrynklare!
Och Bill sa inte heller så mycket, så vi fick vackert åka hem igen för att ”vila” och ”tänka över saken”, så ”kunde vi ju komma tillbaka sedan”. Det blir aldrig något ”sedan” om du frågar mig. Jag menar, varför ska jag berätta om mina såkallade känslor för en vilt främmande människa? Det är ju helt ologiskt. Och om vi nu säger att jag SKULLE berätta hur det egentligen kändes att hacka ihjäl ett pedofilbögäckel med sax, så vadå? Vem skulle bli någonting annat än äcklad av att höra om det?
Jag menar, det jag gjort försvinner ju inte, och ingenting känns på något sätt bättre av att hela världen får höra vad jag gjort. Och förresten så ångrar jag det inte. Helt ärligt, ja! Jag gjorde bara det som var rätt. Jag skyddade Bill, min bror, som betyder mest av allt för mig i hela världen. Det kan väl inte vara fel? Nej, jag har inte dåligt samvete, skäms inte heller över att inte ser mig själv som ”mördare”. Och som tur är har saken ”tystats ner”. Och eftersom ingen har ringt och anmält mannen som saknad, verkar det som om han inte kände särskilt många, om ens någon. Polisen har skött det rätt snyggt, måste jag säga. Media har inte fått reda på något om ”den lilla incidenten” än, och förhoppningsvis ska de också förbli ovetande om saken tills den är helt ur världen.
Att ha ansiktet nerkört i kudden gör tillslut att bristen på luft tvingar mig att vrida på huvudet för att kunna andas. Men eftersom det är otroligt oskönt att ligga i den ställningen, sätter jag mig istället upp med en suck. Missmodigt ser jag mig omkring i mitt rum. Mitt rum… det känns inte som mitt. Vi reser runt så mycket med bandet att jag bara kan se på det här rummet som ännu ett av alla ställen vi bott på. Hemskt, egentligen, vad kändisskapet medför. Inte för att jag för en sekund ångrar det, men ibland blir det bara för mycket. Inte bara att vara så berömd, utan allt blir så konstigt i det vanliga livet också, om vi ens har något.
Men det är som så överdrivet allting. Som att man inte ens kan vara lite lös i magen utan att det står enorma rubriker i varenda nöjestidning – ”Tom Kaulitz, dödligt sjuk i matförgiftning. Restaurangbiträde misstänkt för försök till kändismord”. Fatta vilken uppståndelse, bara för att man råkar ha lite normala mänskliga besvär?
Ja, nu var det där bara ett rätt uselt exempel, men du fattar ändå poängen med det hela, hoppas jag?
Med ännu en suck reser jag mig upp från sängkanten, grimaserar då det stramar i bandaget på ryggen. Jag går fram och ställer mig och stirrar på mig själv i helkroppsspegeln som sitter på insidan av dörren. Jag kan bara konstatera att jag ser trött och otroligt sliten ut. Men det är ändå ingenting jämfört med hur min bror sett ut sedan det hände. Jag slår vad om att han har gått ner flera kilo i vikt, och vad värre är – han pratar knappt med någon. Inte ens mig släpper han inpå sig. Som ett ihåligt spöke vandrar han omkring i huset, ignorerar eller avböjer tyst allas försök till närmande, lika intensivt som vi avbokar och tackar nej till intervjuer, fotograferingar och liknande. Tvillingarna Kaulitz är helt enkelt inte i skick nog att visas upp för allmänheten som läget nu är.
Och jag kan ärligt erkänna att det börjar ta på krafterna, både att själv må som jag gör, men mest av allt att se hur Bill liksom tynar bort mer och mer för varje dag som går.
Det är hemskt att se hur mager, blek, tyst och olik sig själv han är. Men det svåraste av allt är ändå att jag inte fattar varför!?
Jo, det är klart att jag förstår hur hemskt det måste ha varit för honom att bli utsatt för… för det där, men ändå. Det är ju över nu, äcklet är borta, död, kan aldrig förstöra våra liv igen. Så varför beter min bror sig som om … tja, som om allt var hans fel? Han har ju för fan inte gjort något fel, inte gjort någonting överhuvudtaget för att förtjäna att må så piss som han gör! Scheisse, vad arg jag blir!
Med beslutsamma kliv stegar jag ut från mitt rum och fram till den stängda dörren till rummet bredvid mitt, Bills rum. Försiktigt knackar jag tre gånger, väntar. Men när ingen svarar trycker jag i alla fall ner dörrhandtaget och kliver tveksamt in i det mörka rummet.
”Bill?” frågar jag tyst medan jag står kvar innanför dörren och låter ögonen vänja sig vid mörkret. Han svarar inte, men jag hör hur han andas bortifrån den obäddade sängen. Snabba andetag, rädda andetag. Jag säger ingenting mer, går bara in i rummet, rakt fram till sängen där jag kan urskilja konturen av Bills hopkrupna kropp. Han sitter vid huvudändan av sängen med benen uppdragna, precis som när jag hittade honom i äcklets våld. Det är som om han gömmer sig, intar en skyddsställning mot resten av världen.
Jag öppnar munnen för att säga något, men stänger den igen. Inser att det inte är någon idé att prata nu, att tomma ord inte kan hjälpa min bror. Istället trevar jag mig runt sängen, sätter mig på sängkanten intill honom. Försiktigt sträcker jag fram en hand och lägger den på hans ena hand, som slappt ligger bredvid den hopkurade kroppen på sängen. Han är kall, iskall, och jag känner hur han rycker till då jag rör vid honom. Snabbt drar jag bort handen igen, ser hjälplöst på det lilla jag kan se av det bleka ansiktet som skymtar ovanför armen som vilar ovanpå de uppdragna knäna, som han har pannan lutad emot.
”Nej, nej… Det var inte alls så! Jag ville inte, ville ju inte…”, jag spärrar upp ögonen då jag hör den svaga viskningen. Jag tänker först svara, men inser sedan att han inte pratar med mig. Förmodligen vet han inte ens att jag är där. Nej, min älskade tvillingbror befinner sig någon helt annanstans, någonstans dit varken jag eller resten av världen kan komma och hjälpa honom. För hjälp behöver han, det ser vem som helst. Och att det inte är något bra ställe han befinner sig på, förstår man också. Han är ju för fan livrädd!
”Bill, Bill ta det lugnt!” försöker jag, men han fortsätter bara mumla för sig själv medan hans ena hand far upp och börjar slita hjälplöst i det ostylade svarta håret.
Utan att tänka lutar jag mig fram, tar tag i hans axlar och skakar honom lätt medan jag utbrister:
”Bill, för fan!”. Kanske inte det smartaste draget man kan göra, inser jag försent. Bill skriker till och blir alldeles stel, börjar skaka i hela kroppen. ”Nej, nej, nej! Släpp mig, sluta! Tomi, Tomi, rädda mig!” flämtar han medan han viftar blint med armarna i ett försök att frigöra sig från mitt grepp. ”Bill, lugn! Det är jag, Tom!” försöker jag desperat förklara, fast fortfarande utan att släppa taget om hans magra axlar.
”Nej, nej, nej…” kvider han, om och om igen, verkar varken höra eller förstå att jag är där, att det faktiskt är jag som sitter och håller i honom.
”Nej, nej, sluta! Snälla, sluta! Det var inte… var inte… jag ville ju inte!”, hans röst blir svagare och svagare, och orden liksom flyter ihop, och plötsligt börjar han gråta hysteriskt. Jag blir nästan rädd, eller nej, mer överraskad, då han plötsligt kastar sig fram och slår armarna hårt om min hals. Men sedan tar jag mig samman och lägger försiktigt armarna om honom, stryker försiktigt över den beniga ryggen medan jag viskar något obegripligt, men åtminstone lugnande. Bill hulkar, snyftar hejdlöst medan han trycker sig intill mig, borrar in sina långa naglar i min stora tröja. Jag vaggar honom fram och tillbaka, hyschar, lugnar, tröstar, gör allt det som jag så länge velat, men som han inte låtit mig göra.
Efter en lång stund avtar snyftningarna, och jag känner hur Bills kropp sakta börjar slappna av i min famn. ”Billie?”, jag tar försiktigt tag om hans axlar igen, håller honom på armslängds avstånd och ser honom djupt i ögonen. Han är osminkad, ansiktet urholkat och ögonen svullna av gråt, men ändå ser han lugnare ut nu än han gjort på flera dagar.
”Berätta, brorsan” viskar jag tyst, uppfodrande. Mer specifik än så behöver jag inte vara, jag vet att han förstår, vet att han vet att jag vill att han ska berätta allt. Hur han mår, eller nja… det ser jag väl själv, men varför han mår som han mår, och vad jag kan göra för att hjälpa honom.
”Jag… jag känner mig så... smutsig, äcklig, fel…” viskar han efter en lång stund. Rösten är svag, och han låter så ynklig, liten och hjälplös att jag bara får lust att dra honom intill mig och krama honom igen. Men det gör jag inte. Sitter bara och ser på honom medan jag väntar på att han ska säga någonting mer. Och efter en stund kommer det:
”Hans händer, Tomi… jag kan känna hans händer överallt. Och varje… varje natt vaknar jag ur mardrömmar med vetskapen om att det … att det var mitt fel, är mitt fel. Och jag…”, han avbryter sig, drar djupt efter andan, andas ut i en lång darrig suck. ”Jag känner mig så smutsig, ovärdig. Jag kan inte göra någonting, får inte göra någonting utan att jag tänker på det. Hela tiden, Tomi, hela tiden finns synerna där, och jag kan… hela tiden kan jag känna hans händer, överallt… Och sen, när jag försöker säga nej, säga att det inte var meningen, så är det ingen där, han är inte där. Ändå förföljer han mig hela tiden, i minnen, tankar, drömmar och… hela tiden. Och Tomi… Tomi, jag står inte ut! Jag klarar snart inte mer…”.
Återigen börjar han snyfta, slår händerna för ansiktet och bara gråter. Gråten är inte lika hysterisk nu, utan mer tyst och stilla, fast minst lika hjärtskärande att bevittna. Jag tycker så synd om honom, så fruktansvärt synd.
”Men Bill, lyssna!” viskar jag och tar försiktigt tag om hans handleder, för bort hans händer från ansiktet och kramar dem istället mellan mina egna.
”Det var inte ditt fel, Bill. Ingenting av det som hände kunde ju du rå för! Du har ingenting att ångra, ingenting att vara rädd för. Han är inte här, äcklet är borta nu, död, han kan aldrig mer skada eller röra dig, Bill. Aldrig mer” viskar och ser honom stadigt in i ögonen. Men han möter inte min blick, utan tittar ner på våra sammanflätade händer på det vita täcket.
”Jag vet… Men i minnet finns han fortfarande” viskar han, så tyst att jag knappt hör vad han säger. Jag suckar, skakar långsamt på huvudet. Inte för att neka till det han säger, utan mer för att säga att jag håller med, vet hur det känns och tycker det är hemskt att det ska behöva kännas så.
”Ja, jag vet, Billie. Jag minns också, hela tiden. Men jag har insett att det inte är någon idé att älta det som redan varit, vi kan inte ändra på det. Dessutom har vi inget att ångra, varken du eller jag. Vi gjorde ingenting för att förtjäna det här” säger jag, försöker verkligen uttala orden med eftertryck för att få honom att förstå.
”Nej, men vi… Tomi, han är ju… död!” andas Bill och ännu en tår letar sig ner för hans kind, blir en stund hängande vid hans haka innan den faller ner och landar på täcket.
”Ja, Bill, han är död. Och låt honom förbli det. Det är försent att göra någonting nu. Beskyll inte dig själv för något du inte är skyldig till, det är ju bara idiotiskt! Det enda vi gjorde var ju att hjälpa varandra…”. ”Nej, du dödade honom, Tomi! Och jag… jag lät honom, lät honom…” avbryter Bill mig. Han låter förfärad, som om det blir mer verkligt då han uttalar orden högt.
”Ja, jag vet! Men fortfarande så gjorde vi det för varandra! Du lät honom göra det för att rädda mig, eller hur?” envisas jag. Bill nickar svagt, och jag fortsätter: ”Just det! Och jag … dödade honom för att rädda dig. Det fattar du väl, att jag aldrig skulle ha slagit ihjäl en annan människa om det inte var nödvändigt!”.
”Det var inte nödvändigt…” invänder Bill tyst. Jag ruskar frustrerat på huvudet, slår ut med armarna. ”Jo, det var det! Tänk för att det fan i mig visst är värt att döda för att skydda sig, Bill. Du är mitt allt, min andra hälft, fattar du inte det? Dessutom tror jag att det var bäst för honom också. Han hade nog ett rätt hopplöst liv innan, så man kan till och med säga att jag gjorde honom en tjänst!” säger jag bestämt. Bill ruskar lite på huvudet.
”Säg inte så, det låter hemskt” viskar han. Jag suckar, men nickar sedan. ”Okej, som du vill. Men nu ska du sluta må så här piss” fastslår jag, och understryker detta genom att nicka bestämt. Bill ser lite förvånat upp på mig. ”Ska jag?”.
Jag nickar igen. ”Ja, för du har faktiskt ingen anledning att … vad heter det? Försumma, just det! – Du har ingen jävla anledning att försumma dig själv för något en sinnesrubbad pedofilidiot gjort” förklarar jag bestämt. Bill blinkar lite, ser ut att tänka över saken. ”Ja, jo… du har kanske rätt” säger han tillslut tveksamt. Jag ler uppmuntrande mot honom. ”Ja, klart! Jag har alltid rätt!”, varken jag eller Bill kan låta bli att flina lite åt kommentaren som är så typisk den gamla vanliga Tom.
”Och du, Bill” säger jag efter en stunds tystnad.
”Mmm?”, han ser inte på mig, men det behövs inte, eftersom jag vet att han lyssnar. ”Lova att du i fortsättningen alltid berättar allt för mig, aldrig mer har några idiotiska hemligheter för mig. Lova att det alltid ska vara du och jag, att vi alltid ska hjälpa varandra, och att vi glömmer det förflutna, bara låter allt bli bra igen?”, jag ser bedjande på honom. Hoppas, hoppas, hoppas…
”Ja, Tomi…” han tittar upp och möter min blick, ”Ja, jag lovar”.
”Jag lovar” upprepar han sedan beslutsamt, och ler.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | johannaa_ - 5 apr 08 - 10:06- Betyg:  | Guuud så braa!!! :D bästa th ff jag nånsin läst!
Jättebra! :D:D<3 | | Solstorm - 2 mar 08 - 21:20 | | tack<3 :) | | Nea96 - 2 mar 08 - 20:36 | jääääääättebrauuuuu!!!jag satt och skakade när jag läst dom senaste delarna men
det slutade ju jättebra och du är bara bärst på att skriva!!! | | EmelieCarlsson - 25 feb 08 - 21:27- Betyg: | | ûberbästigast! :O <3333333333333 Lixom typ bästa novellen jag någonsin läst, gillar också att den inte slutade med att någon av tvillingarna dör, som dom flästa TH-noveller gör xP Men alltså seriöst, du borde bli författare eller ngt, snacka om att jag ska köpa alla dina böcher! xD Som sagt, überbra! <3333 | | Solstorm - 22 feb 08 - 11:53 | håh, tack<33 *generad + superglad* :D
ska se om jag klarar av att skriva nåt mer^^. Har liksom ingen fantasi för tillfället O_O | | Elon_B - 22 feb 08 - 09:06- Betyg: | Awwwwww =D
fyyyfaaan, världens bästa slut skrev du precis!! =D
Kan inte låta bli att vara helt tårögd! Gaah, så sorgligt!
Du MÅSTE, understryket MÅSTE, skriva en ny FF snart =D <333
GASH! Bäääst vare!! =D | | HilfMirFliegen - 21 feb 08 - 23:56- Betyg: | | jdfldfnsdfmsf tjockfjong..oj fölåt men ja så fantastiskt bra!!!!!!! <33 | | Solstorm - 20 feb 08 - 20:14 | | hehe, tack<33 :) | | M-424 - 20 feb 08 - 19:42- Betyg: | OOJ! Fan är den slut?? Verkligen? Kan inte få in det i mitt fucking huvud vettö xD
Meen iallafall.. Tom gjorde Bill Glad <3<3 Och jag älskar dig för det<3333 Hoppas nu du har börjat med en ny FF (a)<333 Och jag glömde att säga att du skriver otroligt bra!:D
Massa bamsekramar till dig<3 Och till denna novell!:) | | etsigav - 20 feb 08 - 17:07 | | åååh , så ottroligt fuckinnng bääääst :D:D <3 | | FortessOfTears - 20 feb 08 - 16:49 | NEIN VAD URGULLIGA! <3333 TOMIBOY GJORDE BILLIEBOY GLAAD IGEN :D *Does the happydance* Jag älskar ditt sätt att skriva människa! Hur lyckas man? UNDERBART! <333
Men eftersom att den här är slut hoppas jag att det kommer en ny snart (A) *Hot-bedjande blick* xD | | Solstorm - 20 feb 08 - 15:56 | hahhah, "uppblåsta äppelträd" ? xD scheisse va kuligt med kuliga smeknamn ^^.
Men eyy, danke jätte-schön (det kallas Svyska, eller typ... Tynska? ehm? xDxD) <33
Men hursomhelst, så väntar jag som sagt ett tag innan jag börjar med nån ny, delvis för att jag behöver ett break, och delvis för att jag.. inte kan skriva just nu? Eller åtminstone har jag inga idéer .. :)
men hursomhelst nr.2 xD DANKE (nr2)? xD <333 | | wtb483 - 20 feb 08 - 15:55 | | omg.. jääätte bra :D: :D:D::D | | woops - 20 feb 08 - 15:48- Betyg: | Seriöst, ditt uppblåsta äppelträd, det här var grymt underbart! Fan, jag pallade inte att se Bill så uppgiven/ledsen och när han satt där... Jag trodde att jag skulle börja grina.
Shit, du skriver så otroligt bra - fattar du inte det? Förlåt, det är klart att du fattar, för jag fortsätter ju säga det hela tiden xD
Gud, den här novellen är slut. :O Fast det är väl bra? Jag menar, nu överlevde... DE ÖVERLEVDE! SHIT, DE ÖVERLEVDE! Jag som trodde att du skulle döda dem! JIPPIE, the twins are alive :'D
Åh, jag orkar inte lyssna på rette mich nu... >.< För fint.
Äh, nu tycker jag att du ska börja med en ny novell (A)
<33333333 | | LisaHoglund - 20 feb 08 - 15:23- Betyg: | | HERREGUD! HERREGUD! HERREGUD! Du är ju omänsklig! :'''O Hur kan en människa skriva såhär bra?! Åh, jag är så glad att allt är bra igen :''D Lyckliga slut älskar jag! JAG DÖR :D För att den var så jävla bra! <3 | | Mangasagan - 20 feb 08 - 10:18- Betyg: | GAAAAAAAH! Herregud!! Hur kan du bara skriva såhär bra???!!!
Vill läsa mer av dig nu!!!!!<3<3<3 | | Solstorm - 20 feb 08 - 09:08 | åhh, tack ska ni ha! <33 :')
alltså.. har inga som helst idéer till en ny FF, men.. aah, vi får se. Förmodligen kan jag inte låta bli att börja skriva en snart iaf (som antagligen kommer spåra ur den också xP) xD
Men iaf, så ska jag ta en liten paus ett tag:) Men kanske börjar skriva på sportlovet dårå(v.10)?
<3 | | KleineTomi - 19 feb 08 - 23:17- Betyg: | | herregud människa!!!!Jag har inga ord som kan beskriva hur bra denna ff har varit!!Har älskat den!!Lova att du skriver fler snart??^^ | | LilaCitron - 19 feb 08 - 22:52- Betyg: | ÅÅååhåhåååååhåå.. JAG SITTER OCH STOR BÖLAR!!, Denna ficen
va jättebraaa!, Du skriver som värsta guden..
Skriiv mer FF:s ffs, <3 * Tårka tårar med tröjärm * Du är
jätte duktig på att skriva :D:D |
|
|
|
