vid livets slut kap 6 |
detta blidde då en väldigt kort del da men hoppas ni gillar den komentera gärna ha det bra
KAP6 (jag gjorde det)
Grabbarna nickade lite försiktigt men ingen sa något det var inte likt dom att vara så här tysta annars brukade dom alltid gör någonting som dom absolut inte fick göra men nu, nu var dom så försiktiga. Som om dom var rädda att förstöra något!
Sebastian som annars brukar vara högljuddast av alla satt nu alldeles knäpptyst och tittade ner i bordet.
Jag började fundera på om jag skulle säga något men han inte så mycket mer förens Carro kom in genom köksdörren och frågade om vi ville ha lite fika!
L: mm visst… sedan förblev han tyst. Caroline gick runt i köket och rotade fram olika burkar i skåpen sedan ställde hon fram burkarna öppnade kylskåpet och tog fram ett par flaskor.
Sedan tog hon fram ett par glas som hon slängde upp på bordet log lite åt dom andra och satte sig mellan mig och Rasmus.
C: ville ni hellre ha något annat att dricka?
L: va….näe … det blir ..bra så här tror jag!
Jag pustade ut annars brukade alltid Liam gnälla över det som bjöds men nu verkade han ovanligt snäll! ärligt han har inte vart så här snäll på typ hundra år!
Efter fikat lättade stämningen upp sig lite. Grabbarna började prata om saker som vanligt så det kändes faktiskt lite mer som vanligt nu.
Caroline satt tyst och tittade på grabbarna som pratade och betedde sig som vanligt.
L: ööö du tjejen vart e morsan och farsan din da?
C:….dom är bortresta nu hurså?
L: näe det va inget bara undra sedan flinade han lite elakt åt Carro som såg ut att vilja kasta ut han men hon vågade nog inte.
Hon lutade sig fram och viskade i mitt öra!:
C: vilka är dom här viskade hon lågt?
B: ett par polare viskade jag tillbaka hon nickade och fortsatte sedan åter att glo mellan allihopa. Plötsligt gav Liam till ett tjut och det blev genast knäpptyst i rummet alla till och med Caroline stirrade på honom med vidöppna ögon!
L: klockan är fan redan åtta jag lova farsan att vara hemma nu så jag måste dra! Jag visste att han ljög han hade inte alls lovat sin pappa att vara hemma för hans pappa satt inburad men jag visste varför vi skulle tillbaka mot grustaget för att vara på plats när fyllona kom!
Vi tackade snabbt för oss och lämnade sedan Caroline så snabbt vi bara kunde, vi gick tills vi var utom synhåll för henne väl då stannade vi och drog på oss luvorna sedan sprang vi ner för gatan mot grustaget.
En stackars tant hamnade i vägen för Sebastian ! vi var som sagt beordrade att sticka ner allt i vår väg så vi andra fick då snällt stanna medans Sebastian tog död på den stackars tanten jag vände bort huvudet, ville inte se hur blodet sprutade ville inte se när hon dog!
När tanten var död gav Sebastian ut ett segervrål och sedan fortsatte vi springa. Vi sprang tills vi trodde att vi skulle gå omkull. När vi kom fram var vi alldeles svettiga solen stod lågt på himlen som då färgats alldeles rosa.
Jag suckade djupt och följde sedan dom andra ner mot en av dom nerlagda gruvorna.
Det dröjde inte länge förens en tjej som Sebastian fått årder om att locka hit ko gående helt omedvetet gick hon där i början såg jag inte vem det var men när hon kom närmare så drog jag efter andan det…det var ju…..Felicia !
Rasmus tittade storögt på mig och skakade bestämt på huvudet för att visa att han inte visste jag nickade försiktigt tillbaka.
Sebastian gick henne till mötes log så där som bara han kunde göra och man såg på hela henne att hon blev glad över att se honom stackars, stackars Felicia hon visste ju inte att detta var en fälla!
Sebastian höjde långsamt armen och tysta som möss sprang vi ner längs grus vägen mot dom Felicia hade inte märkt oss hon stod med ryggen mot oss.
Jag svalde drog upp kniven och smög mig närmare. Ju närmare jag kom desto svårare blev det att andas jag ville inget annat en att lägga benen på ryggen och dra därifrån men visste att om jag gjorde det så skulle jag bli skjuten. Jag drog efter andan och tog dom sista få stegen er nickade lite åt Liam som bestämt nickade tillbaka blundade svalde en gång drog sakta bak armen tittade upp mot himlen sedan tittade jag ner.
Sebastian fick årder av Liam att vända henne om vi snäckan som vi har i öronen så han vände henne om.
Jag som stod precis bakom mötte hennes ögon som blev alldeles panikslagna.
Jag svalde igen riktade kniven lite drog bak armen igen och drämde till.
Det skvätte som in i helvete jag fick blod över hela mig det sista jag såg i Felicias ögon innan hon dog var varken rädsla eller sorg i stället log hon mjukt och viskade till min stora förvåning ett ``Tack´´.
Jag rös till hon sa tack vad menas med det blicken jag såg i hennes ögon fick mig att må illa fruktansvärt illa1 hur fan ska jag kunna se Caroline i ögonen nu? nu när jag dödat hennes allra bästa vän. Hur ska jag kunna prata med någon nu när jag dödat en helt oskyldig människa hur fan ska jag göra nu.
Illamåendet sköljde över mig och jag staplade bort till ett par buskar och spydde!
När jag var klar vände jag mig om Liam log lite men när jag mötte Rasmus ögon började jag nästan gråta dom var fulla av hat och sorg han skakade långsamt på huvudet som om han försökte säga : varför Bill varför gjorde du detta?
Det kunde jag inte ens svara på själv jag visset inte varför det ända jag riktigt visste nu det var att jag dödat en av dom finaste personerna i hele jävla universum.
Robin kom fram till mig och satte sig på knä bredvid mig.
Ro: du e visst inte så van vid detta grabben! Han av någon förstod faktiskt hur jag kände ljust nu det visste jag sedan länge då han var tvungen att själv döda sin egen syster för att få behålla sitt eget liv.
B: joo visste är jag det men det är så jävla jobbigt när man känner personen man dödat det tycker i alla fall jag!
Ro: jo… jag håller med dig det är jäkligt jobbigt!
Sedan satt vi tysta sådär såg hur solen långsamt försvann ner bakom havet hur månen drog sig fram och hur himlen mörknade.
|
|
|
|
