UNSICHTBAR |
Ett ljud som plötsligt får allt att blekna, som om det aldrig existerat, om det ändå varit så…
Som en nyfödd väcks hon ur slummerns mörker. Morgonen är här. En helt vanlig morgon. Drömmen med dess hånfulla skratt dör sakta bort men smärtan naglar sig fast vid henne, den kan inte suddas ut. Hon har känt den alldeles för länge, kanske vant sig vid att den ska finnas där.
Höstens färgrika skådespel har åter tagit hennes omvärld i besittning men det är inget som hon särskilt lagt märke till. Hon ser inte hur septembersolen lekfullt spelar i trädkronornas lövverk och de hundratals fåglar som gör sig redo för en flytt till varmare trakter. Hon ser inte. Kan inte se. Vill inte se. Hon syns inte.
Hennes namn är Linnea. Om man bara tar sig tid att se efter märker man att hon faktiskt är vacker. Vacker med det mörka håret som ramar in ett allvarligt ansikte och de varma bruna ögonen men det är aldrig någon som tar sig tid. Ingen bryr sig.
Linnea är 16 år. Hon har inte alltid varit osynlig. Allt började för så många år sedan och tiden innan det har hon snart inga minnen av. Någon anledning hade de väl egentligen inte, så är det sällan…Men en dag var det bara så att alla vände henne ryggen, till och med de som kallat sig vänner. Enigt och kallblodigt utsågs hon till ett offer, ett offer för grymhet. Hon var bara ett barn, det var de med men vad hade hon att sätta emot? Hon var ensam.
Hon bytte skola och det var där hon blev osynlig. Kanske för att hon till en början hellre själv ville det. Det var ändå bättre än plågan så det var så det fick bli. Så fortsatte det och hon förblev osynlig. Linnea, ensam i kampen mot resten av världen, ensam i kampen i det som kom att kallas hennes liv.
Hon ser bussen svänga in borta vid kurvan och några sekunder senare bromsa in framför henne. ”Konstigt egentligen”, tänker hon, ”att någon ser mig stå här. Det är ju bara jag.”
Med några snabba steg är hon inne i bussen. Ser inte att chauffören ger henne ett vänligt leende. Hon har blicken fäst vid det smutsgrå bussgolvet, hon vill inte möta någon annans och se den tomma glansen i dess ögon. Tomma är vad de är, som om de såg rakt igenom henne. De ser på något långt borta, som om hon inte fanns. Eller ännu värre, ett hånleende, sådana som hon ännu inte lyckats förtränga trots att det var länge sedan nu. Vid första bästa lediga säte sjunker hon ner och drar ett djupt andetag. Hon känner sig säker för en stund igen. Linnea sluter ögonen men hon är inte trött. Klockan är halv tio och hon har haft sovmorgon idag.
Hon sluter sina ögon för att stänga ute den värld hon känner att hon inte har någon del i.
Det är inte så långt till skolan och när 20 minuter har passerat stannar bussen. Linnea är sist ut ur den, som vanligt. Det kräver en hel del av henne att ta de där stegen ut. Hon går efter de andra, även om de inte är många idag, in till ensamheten som blir så väldigt påtaglig när man fysiskt har hundratals människor runt omkring sig. Det är bara det att de inte ser henne. Stegen är tunga men det tänker ingen på. Om någon tittade efter just i det här ögonblicket skulle det nog inte vara svårt att skönja en mörk skugga över hennes ansikte, kan man kalla det ångest? Just idag känner hon sig så sårbar, mer än vanligt. Trots det tar hon stegen.
Vid skåpet står några hon känner till namnet, de går i samma klass. Som vanligt ser Linnea åt ett annat håll. Hon fumlar med nyckeln men har snart lyckats leta fram de böcker hon behöver. Inget större problem egentligen eftersom ordningen i skåpet är oklanderlig. Just som hon stänger igen skåpdörren hör hon hur gruppen en bit bort skrattar till. Hon fryser mitt i rörelsen och känner hur det ilar till i kroppen. Tanken som slår henne varje gång när hon hör andra skratta, är det åt mig? Men snabbt avfärdar hon den och trycker igen hänglåset.
”De ser mig ju inte, varför skulle de skratta åt mig… Jag hör inte hit, inte på något sätt.”
Hon ger schemat en snabb blick och börjar gå mot klassrummet som står anvisat.
Tyska, lunch, svenska och kemi, sen hem…
Linnea glider in genom dörren. Hon är först in och skyndar sig att sätta sig vid en bänk längst bak i ena hörnet av det lilla gultonade rummet. Efterhand droppar de andra in, några skrattar och andra klagar. En sak har de gemensamt, de märker inte att hon sitter där.
Linnea bläddrar med papperna och läser igenom glosorna en sista gång, gör allt för att slippa se sig omkring. När ytterligare en tid förflutit kommer Anna. Hon är ung och alltid lika glad när hon kliver in genom klassrumsdörren, oftast lite sen med.
”Guten tag meine liebe schüler!” Säger hon. Anna är en bra lärare, något förvirrad stundtals kanske, fast det gör inte så mycket. Så tycker de flesta. Men även för henne tycks Linnea vara osynlig många gånger. Hon ropar upp namnen och kommer till Linnea ”Är inte Linnea här?”. Som vanligt, samma sak från alla. Sen det ursäktande leendet och orden ”Ja men där är du ju”. Precis som det brukar vara.
Lektionen förflyter sedan i stort sett som alltid. Förra veckans prov delas ut och Anna säger när hon lämnar det till Linnea ”Bra! Bara ett fel!” Inte heller det är ovanligt. Ett snabbt leende mot Anna men det når aldrig ögonen. De är trötta men det är inget Anna ser. Linneas ansikte återgår till att vara uttryckslöst. När log hon senast av hjärtat? ”Vad spelar det för roll, betyg ger mig inte mycket”, tänker hon. ”Vad spelar egentligen någon roll överhuvudtaget…”
Lunchen. Det är den svåraste tiden på hela dagen. Så lång tid att vara ensam på även om hon är van. Idag är det fiskpinnar och potatismos som serveras. En gång tyckte Linnea om det men nu har hon i stort sett aldrig någon riktig matlust. Så är det också idag, eller kanske särskilt idag. Trots allt går hon och ställer sig i kön och ser det som ett under att inte någon bara går förbi henne, den osynliga. En minimal portion lägger hon upp på tallriken.
Linnea sätter sig vid ett bord som är tomt, ensam. Hon känner hur det tar emot vid tanken på att äta, det går inte just nu, det går bara inte. En plötslig ingivelse får henne att se upp, se sig omkring. Som om hon omedvetet bestämmer sig för att ge sin omvärld en sista chans.
Men vad hon ser fyller hela hennes existens med bottenlös förtvivlan. Alla runt omkring henne sitter i grupper, grupper där de hör hemma. Hon har vetat det så länge men lika länge försökt förneka det, vill helt enkelt inte förstå att hon verkligen är ensam, riktigt ensam.
Att ingen ser henne, för dem finns hon verkligen inte. Ingen skulle sakna henne, ingen bryr sig. Just i det här ögonblicket sätter sig några från samma klass vid ytterkanten på hennes bord och för första gången ser hon någon av dem i ögonen. Helena, så heter hon. Med fasa inser Linnea att Helena faktiskt ser igenom henne, det är det hon gör, som om hon inte fanns och vänder sen bort blicken, utan ett ord. Inte ens ett ”hej”.
Med ett ryck ställer sig Linnea upp och börjar småspringa ut därifrån. Brickan står ensam och orörd kvar inne i hörnet på bordet.
Tårarna bränner envist bakom ögonlocken och suddar ut konturerna av världen framför henne. Hon blinkar frenetiskt men det hjälper inte. Hon snubblar fram på stigen in mot gläntan där hon brukar tillbringa många håltimmar och längre luncher när vädret inte är för dåligt. Det är dit hon flyr. Ensamheten är inte lika tung när hon får välja den själv.
Hon sätter sig på den stora stenen som så många gånger förr. Men idag är inte som alla andra dagar. Hon försöker samla sina tankar. De flyger runt inne i hennes huvud och är svåra att greppa. Kanske finns de inte ens några, det känns så tomt.
Linnea drar upp sina knän mot kroppen och lägger sina armar om dem. Sluter skalet till sin värld i ett desperat försök att nå den trygghet hon så väl behöver. Det hjälper inte, inte idag. Hon vet plötsligt mer än någonsin förut att i hennes värld liksom i den hon försöker stänga ute finns bara hon och ingen annan. Hon begraver huvudet i händerna och snyftar högt. Hela hennes kropp skakar, hon kan inte hålla tillbaka sina tårar längre.
Linnea stirrar ned i vattenvirvlarna i den lilla bäcken och försöker andas lugnt. Så på ett ögonblick är allt så glasklart. Hon ler. Linnea ler faktiskt.
Hemma är det tyst och mörkt, hon låter det förbli så. Hon vet precis vart hon ska gå, precis vad hon måste göra så hon låter lamporna vara släckta. Ingen ser henne. Linnea lämnar dörren till sitt rum något på glänt. Betydelselöst, som allt annat hon gör. Hon sitter på sängen och hon funderar inte länge, väger dem bara i handen. De är små, vita och ganska lena och så lätta att svälja. ”Så lätt”, tänker hon innan hon sluter ögonen. Hon gör det för sista gången. Linnea. Osynlig. Hon finns inte. Inte nu längre.
Hösten kommer snart att övergå i vinter men inte än. Träden har ännu inte fällt alla sina löv och några av fåglarna är fortfarande kvar och de spelar sina sånger för alla som vill höra men här är det stilla, tyst. Stenen är vit, inte så stor men mycket vacker, det ser man om man tittar efter. Tittar man efter en gång till ser man också ett namn ingraverat i den hårda marmorn: LINNEA KARLSTRÖM.
Vid stenen står en ung man. Närmare bestämt är han 16 år och han heter Patrik. I handen håller han en blodröd ros. Kronbladen är mjuka, den är vald med omsorg.
Han sätter sig på huk och lägger försiktigt ned den framför stenen. Han sitter så en stund med blicken vilande på det lilla monumentet, det verkar som att han har svårt att släppa det.
Han ser sammanbiten ut och ögonen är tomma. Han sluter dem. Sakta reser han sig och med en suck vänder han sig om och går, hans steg är tunga.
Rosen lyser mot det vita. Den skimrar i den nedåtgående solens strålar. Linnea, du var aldrig osynlig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Turk - 18 feb 06 - 02:32- Betyg:  | | shiit vilken bra! :O |
|
|
|
