Som i en mardröm ; fort. del 2/2 |
***
Hemma i den lilla lägenheten, så har mamma börjat bli riktigt orolig.
Sara hade lämnat en lapp på bordet om att hon skulle va hemma senast 16.00 från massören.
Nu var klockan strax över 18.00 och ingen Sara hade hört av sig.
Mamma testar med att ringa till både Saras mobiltelefon och till massörsalongen. Men får inget svar någonstans.
Efter ytterliggare 3 timmars väntande ringer hon tillslut polisen. De avvråder henne att åka ut och leta ensam, utan lovar istället att komma över så fort de kan. Efter drygt en halvtimme knackar det på dörren. Mamma öppnar och möts av två poliserna. De presenterar sig och går in. Sedan frågar dom ytterliggare än gång om vad som exakt har inträffat och mamma förklarar om allt noggrant. Efteråt så tackar poliserna för sig och lovar att åka runt och leta efter Sara. Mamma blir lungnare och tackar så mycket till de hjälpsamma polismännen.
Efter poliserna åkt, ringer mamma till Jan. Hon berättar vad som hänt och frågar om inte han kan komma hem lite tidigare.
- Nej det går inte älskling. Det är en jätteviktigt kurs med jobbet ikväll. Svarar Jan.
- Mamma blir näst intill arg och ryter åt Jan, att Sara är viktigare än någon ointressant kurs.
Jan håller med men vill ändå inte övertygas att komma hem tidigare.
- Men hjärtat, jag kommer hem så fort kursen är slut. Jag lovar. Säger Jan med en lungnade röst.
- Okej, visst, låt mig sitta här, orolig och ensam. Gör det bara! Säger mamma och blir ännu mer irriterad
- Hehe lilla gumman.. Nu måste jag gå. Ses ikväll!
Sen avslutas samtalet.
Polismännen har precis kommit fram till massörsalongen för att leta efter Sara.
- Det är stängt? Fast det står öppet till 22.00. Säger en av poliserna fundersamt medans han rycker i dörren.
- Det var konstigt! Klockan är ju bara 19.33. Svarar den andra och går tillbaka till bilen.
Sedan åker dom vidare till stationen för att få adressuppgifter till ägaren av salongen.
Johan strömmer
granv. 18B
66504 stockholm
073-49485733
Är uppgifterna de får fram.
- Han är tidigare anhållen för två misshandlingar. Säger en av poliserna som sitter vid datorn.
- Okej, då tycker jag vi kollar upp honom på direkten. Svarar en av männen.
- Ja, jag håller med! Joakim och Pär, kan ni åka och kolla om han är hemma? Frågar chefen två av poliserna som står och hänger vid kaffeautomaten.
- Visst, det fixar vi! Svarar Pär glatt.
De är ingen som öppnar hos Johan och poliserna blir ännu mer misstänksamma.
- Undrar vart han kan vara? säger Joakim medans han knackar ytterliggare än gång på dörren.
- Ja du, säg det! Vi får forsätta utredningen imorgon säger Pär och går ut till bilen för att åka tillbaka till stationen.
Nästa dag;
Sara sitter fortfarande fastbunden vid stolen. Hon har inte fått en blund på hela natten och hennes kropp är helt utmattad.
Hon är fortfarande rädd och känner sig nästan svimfärdig där hon sitter. Hon har lust att bara sluta ögonen och somna. Men hon vågar inte!
Hon vill inte hamna i marddrömmarnas värld och råka ut för ännu en hemsk sak. Nej hon vägrar låta sig slukas av sömn.
Väl som hon sitter där och anstränger sig på att försöka hålla sig vaken kommer hon och tänka på dom där hemma.
Hennes älskade mamma, som alltid sett efter Sara så väl. Hon måste verkligen vara orolig nu, tänker Sara och är näst intill pågång att börja gråta igen. Sedan kommer hon och tänka på Jan. Hemska, förfärliga, Jan!
- Jag verkligen hatar honom! Säger hon tyst för sig själv.
Redan som liten kom Jan in i Saras liv och tog hennes pappas plats.
Saras mamma och pappa hade länge försökt att hålla ihop trotts att de bråkade väldigt mycket.
Men tillslut gick det inte längre, så det blev en skilsmässa som blev utvägen.
Sen, 3 veckor senare. Kom mamma hem med en ny "kille", Jan!
Han hade stora alcoholproblem, men lovade mamma att bättra sig.
Och det gjorde han också, fast bara när mamma var hemma.
Så fort mamma åkte och jobbade tog han fram spritflaskan.
Han blev verkligen hemsk som full, helt galen och dum.
Ibland slog han mig, ibland tröck han ner henne med ord men värst av allt var
när mamma sen kom hem, då skyllde han alltid all oreda på mig, och liten som hon var, så sa jag inte heller
emot, utan tog på mig anklagelserna. Ville heller inte berätta för mamma vad han höll på med, då
jag visste att hon verkligen var kär i han. På senare år blev det bara värre och värre och jag
bara hatade han mer och mer. "Friheten" kom när jag fyllde 18:år. Då skaffade jag mig
körkort, vänner och andra hjälpmedel som var bra att ha när det knöt ihop sig hemma.
När Sara satt där i stolen och tänkte som mest, lovade hon sig själv en sak.
Om hon någonsin skulle komma ur det här, levande, så skulle hon berätta allt, precis allt för sin mamma, om Jan.
Efter att ha lovat sig själv det, blev Sara plötsligt mycket säkrare. Inte lika rädd för världen längre.
***
På polisstationen forsätter sökandet efter Sara. Efterlysningar har skickats ut och polisen har ytterliggare en gång besökt Saras mamma.
De förhörde henne om hur Saras var som person och om hon hade några "fiender". Mamman berättade att Sara nydligen gjort slut med sin pojkvän Alex för att han varit taskig. Men att hon annars alltid trivts i skolan och haft gott om vänner.
Ingen "fiender" har någonsin existerat i Saras liv. Hade hon avslutat samtalet med.
Det samlas för att ha möte i polisstationen och Saras fall tar upp. Chefen frågar alla om vad de tycker de ska göra, för att hitta Sara? Det flesta kommer med förslaget att de ska söka upp hennes ex. pojkvän Alex och se om han vet något. Det blir omröstning i salen och förslaget vinner. Chefen skickar ut tre polismän som ska hämta Alex till ett förhör.
Polismännen åker iväg till gymnasiet där Alex går. De hinner inte mer än kliva ur bilen innan de ser Alex på skolgården.
Han står och tjaffsar med ett gäng äldre killar. Plötsligt blir han rasande och slår till en av de fyra grabbarna.
Poliserna griper in och Alex lungnar snabbt ner sig. Han sätter sig motvilligt i polisbilen och åker iväg till polisstationen.
När de kommer fram, sätts Alex omgåendes i ett förhör med kommisarie Jacob Bergman.
- Jadu unge man. Du kan ju börja med att tala om vad som hände på skolgården, börjar Jacob fråga.
Han får inget svar, utan Alex sitter istället och flinar kaxigt.
- Nej, inget svar från herr Alex.. Fortsätter kommisarien.
- Vi får nog ta och kalla in hans föräldrar, säger han medans han vinkar till en av vakterna som står utanför dörren.
- Öh va? Mamma? Pappa? Börjar Alex oroligt fråga.
- Japp, precis. Din mor och far, fortsätter Jacob.
- Ja men okej då, vad vill ni? Ger Alex tillslut med sig.
- Tänkte väl det, säger Jacob med ett léende på läpparna.
- Ja, först och främst, vad var det nu som hände på skolgården? Forstätter Jacob medans han vinkar tillbaka till vakterna, att inte släppa in Alex föräldrar.
Alex berättar med ett ganska ironiskt och fult språk varför han slog till killen på skolgården.
- Du vet väl att du kommer bli anmäld för det här? Avbryter Jacob honom, när han fått nog av skitsnacket.
- Ser det ut som att jag bryr mig? Hånflinar Alex tillbaka.
Kommisarien får nog och går ut ur rummet.
***
Mannen är tillbaka. Denna gång lite mer farlig en förra. Han är tillbaka inne i det svarta rummet och den här gången har han med sig en hink med vatten i. Sara vet vad han ska göra, men är för svag för att försöka göra något motstånd.
Han tar våldsamt tag i Saras nacke och trycker ner hennes huvud i det iskalla vattnet.
Sara känner ingen panik, hon känner ingenting. Hon vet att det här är hennes slut och att hon är alldeles för svag och omedveten för att försöka stoppa det. Precis när Sara tycks skymta det ljus som sägs vara döden, drar mannen upp henne.
Med ett flås får Sara tillbaka andningen och lyckas rädda sitt liv.
- Är du rädd nu? Viskar mannen
Sara som knappt hör vad han säger, försöker resa på sig, men kommer ingenstans.
- Nej du, lilla gumman. Du är nog fast här. Oavsett om du så vill eller inte. Fortsätter mannen med sin skrämmande röst.
Sedan sätter han ett rep runt Saras mage och drar ut henne ur rummet. Han drar vidare henne ut till en rödfärgad bil och kastar in henne i bakluckan. Innan han slår igen, försöker Sara få av sig ögonbindeln för att skymmta den som pinar henne så. Men lyckas inte utan blir kvar i mörkret.
Med gasen i botten kör mannen ut mot vägen. Sara blir bara mer och mer omedveten om vad som händer. Hon har ingen aning om vart hon är på väg eller hur hennes liv kommer sluta.
***
Nu har även mamma åkt ner till polisstationen för att få stöd av all personal, som ständigt letar efter Sara.
Hon gråter förtvivlat i en av polisernas famn och skyller Saras försvinnande på sig själv.
- Vi gör så gott vi kan och vi kommer hitta din dotter! Säger polisen lungande.
Kommisarie Jacob bergman har återgått till sitt förhör med Alex. Denna gång diskuterar han Sara och hennes försvinnande. Alex säger att han inte har en aning om vad hon råkat ut för och att han inte är inblandad. Mer än så får poliserna inte ur honom. Men han hålls ändå kvar i häktet över natten.
Massören Johan har poliserna inte heller hittat.
Fast de har sökt bland både vänner och bekanta, har ingen sett till honom.
Nästa dag;
Nu är Sara helt medvetslös men hennes hjärta pumpar fortfarande.
***
På polisstationen går det inte mycket frammåt. Alex vägrar att säga något och Saras mamma bara gråter.
Det är när det är som värst en av poliserna får in ett samtal från en privatperson. Det är en tant i 60:års åldern som ringer. Hon berättar
att hon hittat ett lik vid en av parkerna i sta'n. Polisen frågar förväntansfullt om det är en kille eller tjej. En mörkblond ung tjej, svarar tanten.
DET ÄR SARA! utbryter mamma och faller ner till golvet.
- Min lilla Sara, hon är död! Skriker hon medans hon brister ut i gråt.
Polismannen som pratar med tanten, blir tvungen att byta rum för att höra vad hon säger. Han tar vägbeskrivningen och tackar så mycket.
Sedan åker hela patrullen ut till parken.
Saras mamma, som är allvarligt chockad, följer inte med, utan skickas istället med ambulans till sjukhus. Två poliser följer med henne som stöd.
När polisen äntligen kommer fram och spärrat av området vid parken skickar de fram en specialist för att kolla upp Sara.
Han trycker sina fingrar hårt mot Saras hals för att försäkra sig om att hon verkligen är död, som tanten i telefonen sa. Men Sara är inte död, bara medvetslös och det känner speciallisten.
- Hon lever, hon lever! Skriker han högt så att alla kan höra honom.
All publik som samlats runt de avspärrade området börjar hysteriskt applådera.
Sara förs snabbt till sjukhus och får hela tiden hjälp med att hålla sin kropp i liv.
Hon vet fortfarande inte vart hon är eller vad det är som händer.
Hon är i sin egna lilla värld.
2 dagar senare;
Läkare har konstaterat att Sara befinner sig i koma och de har väldigt svårt att tro att hon kommer klara av att ta sig tillbaka till verkligheten igen.
- 3 månader kommer vi att vänta, innan vi stänger av maskinerna som håller henne vid liv. Säger doktorn åt Saras mamma, som är överlycklig av att bara se sin dotter igen.
- Visst visst! Svarar mamma utan en tanke på vad doktorn nyss sa.
Hon är för upptagen för att hålla ögonen på sin lilla dotter. Sin underbara lilla Sara.
Veckorna går och Sara vägrar vakna upp.
Nu börjar även mamma förstå vad läkarna menar med
att "stänga av maskinerna som håller henne vid liv".
Hon protesterar för sitt liv, men de gör ingen skillnad.
2 veckor och 6 dagar senare;
Nu vet både läkarna, poliserna och mamma att det bara är 1 dag kvar tills maskinerna stäng av.
Mamma ber ständigt efter att ett under ska ske och lovar att göra vad som helst bara hon får tillbaka sin lilla dotter i liv.
8 timmar senare;
Nu sitter mamma och gråter med Saras hand i sin.
Hon kan inget göra, förutom att vänta på ett mirakel som hon önskat.
Plötsligt kommer en av läkarna in till rummet.
Han sätter sig ner och tittar på Sara. Sedan vänder han sig mot mamma och säger
- Det är dags nu, dags att säga hejdå.
Otroligt nog gör inte Saras mamma något motstånd, utan lutar sig frammåt, pussar försktigt hennes dotters hand och viskar
- Sov gott, vi ses i nästa verklighet. Sedan går de alla ut ur rummet och stöttar mamma.
Efter 3 veckor i koma, kan man inte längre skilja på vad
som är en dröm och vad som är verklighet.
Sara öppnar sina ögon och hon ser ljus, en massa härligt ljus. Men ingenting annat!
Hon känner sig livlös och vet inte vart hon är. Men ljuset får henne förstå att hon är trygg nu. Hon lägger sig ner och viskar
lugnande till sig själv:
- Det var bara en mardröm, en marddröm som inte existerar.
Sedan blundar hon igen och försöker få tillbaka sina sinnen. Hon somnar för en stund men vaknar snart igen utav ett obehaglit ryck.
Hon slår upp ögonen och hennes blick landar på Jan.
Sara får inte fram ett ord, utan försöker istället försäkra sig om att det verkligen är Jan som sitter där brevid henne och ingen annan.
Jan lutar sig sakta ner mot Sara och drar försiktigt bort hennes hår från örat. Sedan viskar han med en hes röst
- Är du rädd nu?
Den 32 januari 2007, 3 veckor efter att Sara vaknat, begick Jan självmord.
Han begravdes näst intill massören, Johan Strömmer.
Jag, Sara Olofsson, berättade allt för mamma, om hur Jan betett sig när hon inte varit hemma.
Mamma lovade efter den dagen, att alltid fråga mig, innan hon gifter om sig med en kille.
"Livet är som en dröm och man vaknar när man dör."
|
| Kommentarer | | tud111s - 30 mar 08 - 18:07 | | tack så mkt :)<3 | | veronikka - 26 mar 08 - 18:11 | | faan va bra den va | | tud111s - 8 mar 08 - 15:18 | nej handlingen, har aldrig inträffat mig! Men meningar som t.ex "livet är som en dröm och man vaknar när man dör" har jag kommit på för mig själv, när livet vart som svårast! :/
Tack så mycket, verkligen! Brukar vanligtvis aldrig skriva "längre" saker. Men det här var till ett skolarbete. Så var tvungeN! :) | | lissaas - 6 mar 08 - 21:22 | Detta var väl inte en självbiografi va? :o
men dena novellen var grymt bra!
fortsätt på samma väg! :) | | Mp3 - 18 feb 08 - 01:44 | Riktigt ritkgit ritkgit bra älsko <3<3<<3<3
Några saker som du lär fixa till för att få det att stämma.
Läkaren säger att de kommer att stänga av maskinerna efter tre månader. Sedan så efter två vckor och sex dagfar så är det bara en dag kvar tills att maskinerna stängs av. Det händer inte ihop. Du måste fixa till det.
Och när Sara blev inkastad i bagageluckan så hade hon en ögonbindel på sig, men när fick hon den? hon såg ju att mannen kom med en hink med vatten. ^¨
Och så är det någonstans typ mitt i som det är liten bokstav vid ett efternamn, det ska vara stor ^^ :P
Okej, det där vad väl det som skulle behövas ändras/tänka på. Lite konstruktiv kritik här ^^ :) För övrigt så var (är!) denna deckarnovell otroligt bra! :) <3<3<3 Mig tycka den vara äckligt bra, faktiskt :) <3<3<3 |
|
|
|
