Det man kallar kärlek(?) [Prolog] |
Kära dagbok.
Kärlek. Var är det för något, egentligen? Så många pratar om den, pratar om hur otroligt underbar den är. Är det verkligen sant att man blir alldeles till sig och känner hur miljontals fjärilar flyger runt i magen på en? Och att det känns som elektriska stötar går genom kroppen när man rör vid personen. Är det kärlek? Jag förstår inte. Jag förstår inte eftersom att det ända jag vet om kärlek är det jag läst om i tidningar, det jag hört vänner prata om. Den varma så omtumlande härliga känslan kärlek, som jag aldrig upplevt.
Claire.
– Nej! Låt mig vara, snälla grymtar jag när väckarklockan piper för säkert fjärde gången denna morgon. Jag sneglade mot den digitala klockan bredvid mig men kunde inte se något,
Näst inpå allt i min omgivning var suddigt. Med den lilla kraft jag orkade använda försökte jag desperat gnugga bort sömnen ur ögonen. Försiktigtöppnade jag ögonen och sneglade än en gång mot klockan. 08:26. 08:26, varför vaknar jag såhär tidigt? Jag ställde mig upp på ostadiga ben och gjorde ett försök att gå mot dörren. Men bara efter två, eller ett och ett halvt steg snubblade jag över något stort fyrkantigt.
– Vad fan var det? Mumlade jag när jag låg där, raklång på golvet med värk i varenda led.
– Vad är det du sysslar med frågade någon. Jag höjde blicken och såg att det var mamma. Är hon också vaken? 08:26 på sommaren. 08:26 på sommarlov, under självaste ledigheten.
- Jadu mamma, jag har ingen aning faktiskt, du råkar inte veta? Frågade jag med ett tonfall som lät en gnutta ironiskt fast det inte alls var meningen. Hon höjde ena ögonbrynet och såg bekymrat på mig.
– Claire, du ska iväg idag? Med Laura, din bästa vän? Kommer du ihåg henne? I just det ögonblicket föll alla bitar på plats. Jag och Laura ska till Stockholm, till staden med jättebollen (globen) och bo hos Lauras kusiner i någon vecka ju. Jag räckte handen mot mamma i ett försök att få henne att hjälpa mig upp, och som den grymma morsa hon var lämnade hon mig där med ett flin och försvann snabbt ut genom dörröppningen.
- Tack för hjälpen mamma! Skrek jag i ett försök att låta arg vilket inte lyckades speciellt bra.
Med händerna på knäna pressade jag mig upp på fötterna och kunde nu se vad den stora fyrkantiga saken som orsakat mitt fall var för något ; resväskan.
Om det är någon som skulle vilja ha en fortsättning fortsätter jag, men annars lägger jag ned den i en låda hahah ^^
komentera (a)
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 8 maj 11 - 19:35 | | Denna novell låter jättebra. Kommer det en fortsättning? | | sorgen - 3 mar 09 - 16:54 | | Tycker också du ska fortsätta. Det verkar bli bra... | | Katjaa - 17 feb 08 - 23:00 | | Fortsätt! Dehär kan ju bli skitbra! : D | | Mp3 - 17 feb 08 - 22:51 | | Jag vill1 Jag vill! *räcka upp handen* så efter som att jag just nu har döpt om mig till "någon" såbestämmer alltså jag om det blir en fortsättning eller inte. Och jag vill :D <3<3<3 haha ^¨denna verkar kunna bli myckt bra :) <3<3<3 |
|
|
|
