Ich bin nich' ich [del 5] |
Kapitel 5
(Tom)
– Ouff, stönade jag till när jag kände något tungt hamna rakt på min mage.
Jag öppnade ögonen och tittade mig nyvaket omkring. Sen tittade jag ner på min mage, och vad det, om inte store tjocke Georg.
Han tittade på mig med hundvalpsögon och jag kunde inte låta bli att flina lite.
– tjockis, mumlade jag sen och puttade ner honom på golvet.
Han trillade klumpigt ner och landade på rumpan.
– Aaj, ropade han tillgjort.
Jag satte mig upp i sängen och då kom jag på, var fanns Bill?
Jag tittade mig oroligt omkring. Georg fattade vad jag letade efter och sa;
– Ta det lugnt, han duschar med Gustav.
Jag tittade chockat på honom, med munnen vidöppen.
Billie, min bror, duscha tillsammans med Gustav? Jag kände mig något äcklad vid tanken och det syntes nog på mig.
Då kände jag att jag fick nåt mjukt i skallen, så att jag trillade omkull i sängen.
Jag hörde en välbekant stämma fnissa och jag tittade upp på Bills fina ansikte.
Han hade ett hånflin i ansiktet och då kom Gustav och kastade sig över mig.
Han hamnade rakt på min mage och jag stönade till.
– Vad väger du egentligen Gurra?, sa jag skämtsamt.
Han såg först väldigt förnärmad ut, men sen spred sig ett flin över hans ansikte.
-114, om du tvunget måste veta, sa han med pipig röst.
Jag började gapflabba och det gjorde alla andra också.
Georg hade trillat av stolen som han hade satt sig på.
Och Bill stod dubbelvikt och flabbade.
Jag kippade efter luft efter skrattanfallet när Gustav lade sig ner på golvet och började dunka med näven i golvet.
Hela han skakade av skratt.
Jag började skratta igen och drog upp täcket till näsan.
Vi skrattade som mest när vi såg vår manager komma in i rummet.
Han blev helt stum när han såg oss ligga där och skratta, sen började han också skratta.
Det måste ha sett väldigt fånigt ut när vi låg där, fast vi struntade i det, så länge det inte fanns några paparazzis här.
Vi märkte inte personen som kom in efter vår manager förrän en blixt lyste upp rummet.
Alla slutade skratta och tittade förvånat upp.
Mannen som hade kommit in efter var en fotograf, och han hade fotat precis när vi absolut inte ville bli fotade.
De andra såg skräckslagna ut.
Då kom jag på varför.
Bill hade inte hade några byxor på sig!
Och Georg hade morgonfrillan kvar, och den är lockig, SKRUVLOCKAR!! Så han såg ut lite som en tjej.
Gustav hade snott Bills smink och hade kajal utsmetat i hela ansiktet!
Och jag då, jag hade utsläppt hår, så att det spretade åt alla håll, jag hade min pyjamaströja på mig.
Och den är ROSA och LILA, STICKAD av vår MAMMA!!
Den har en massa renar och kaniner på!!
Sen hade jag mina pyjamasbyxor.
Och ni vill verkligen inte veta hur dom ser ut!!
Dom är tajta, SUPERTAJTA!
Som såna där, strumpbyxor som tjejer har, SÅ tajta är dom
och TIGERRANDIGA!!
ORANGE OCH BLÅA RÄNDER!!
Och jag har nalle puh på mitt täcke!!
Fatta vad pinsamt!!
Det var en mycket pinsam tystnad tills vår manager började prata.
– Mr Popule, ni kanske inte behöver använda just den bilden??, sa han lite bedjande.
– HAHA! glöm att jag inte skulle använda denna, den är guld värd, sa Mr Popule.
Sen vände han på klacken och stegade ut från bussen.
När han hade gått började vi skrika och gapa och springa runt som små apor.
Vår manager försökte lugna oss, men det gick inte speciellt bra.
– hela världen kommer tro att vi är galna trädgårdstomtar från tyskland, som står och skriker som små apor på scen, skrek Bill förtvivlat.
Vår manager kunde verkligen inte lugna oss så han sa att han skulle ta en kaffe, och försöka komma på en lösning.
– Gaaaah!! Vad ska vi göra?? vår manager är en koffeinberoende nisse som inte kan tänka, och vi hoppar runt som lila kängurus!! ropade Georg förtvivlat.
Jag lade mig i sängen och blundade.
Precis efter att jag hade lagt mig så kände jag tre dunsar.
Alla dom andra hade slängt sig på sängen, på mig. såklart...
(Bill)
”Ouff!”. stönade tom när Georg slängde sig ner på honom när han låg och sov på sin säng. Han flinade lite.
”Tjockis!”, sa han sen och puttade ner Georg på golvet.
”Aaj!”, ropade Georg, lite väl tillgjort. Jag höll handen för munnen för att jag inte skulle börja flina.
Tom satte sig upp och tittade sej lite oroligt omkring.
”Ta det lugnt. Han duschar med Gustav.”, sa Georg när han såg Toms blick. Tom bara gapade och stirrade på Georg. Han såg jätte äcklad ut. Jag tog upp en kudde från Gustavs säng(som var närmast) och slängde den på tom. Yes! Headshot!, tänkte jag. Han ramlade ner på sängen och jag började skratta. Tom flyttade på kudden från sitt ansikte och tittade med sina fina bruna ögon. Jag hånflinade brett. Tom var inte beredd på att gustav kom springande i rikting mot honom.
Tom kommer ju dö stakarn när han får gustav över sig!, tänkte jag och flinade lite för mig själv. Gustav slängde sig över Tom och landade snyggt på hans mage. Tom stönade och jag kunde hålla mig jag brast i skratt, det såg så roligt ut.
”Vad väger du igentligen, Gurra?”, frågade Tom skämtsamt. Det såg ut som att Gurra tog åt sig himmla mycket men sen spreds ett fånigt leende över hans anikte.
”114, om du nu måste veta.”, sa han med pipig röst.
Tom började gap flabba. Det gjorde jag med. Georg rammlade av stolen han satt på. Gustav la sei ner på golvet och började slå näven i golvet. Vi skrattad tills vår maneger kom in i bussen. Han började också skratta när han fick syn på oss. Vi märkte liksom inte den lilla mannen förns blixten från kameran i hans hand lysste upp bussen. Sheet!, tänkte jag. Jag har ju för i helskåtta inga byxor på mei, ingen tröja heller! Å Tom! Han har ju sin fåniga pyamas på! Georg med sitt lockiga hår!! Shiit!! Det rådde en pinsam tystnad i bussen medans den korta mannen höll på att fimmla med sin kamera.
”Mr. Popul, ni kanske inte behöver använda just den bilden.”, sa våran maneger bedjande. Mannen, Mr. Popul, tittade upp från sin kamera.
” HAHA! glöm att jag inte skulle använda denna, den är guld värd!”, sa han och stegade snabbt ut ur bussen. Toppen!, tänkte jag. Nu kommer alla få se mei i underkläder! När han hade gått började vi skrika och gapa och springa runt som små apor.
Vår manager försökte lugna oss, men det gick inte speciellt bra.
”hela världen kommer tro att vi är galna trädgårdstomtar från tyskland”, som står och skriker som små apor på scen!”, skrek jag förtvivlat.
Vår manager kunde verkligen inte lugna oss så han sa att han skulle ta en kaffe, och försöka komma på en lösning.
– Gaaaah!! Vad ska vi göra?? vår manager är en koffeinberoende nisse som inte kan tänka, och vi hoppar runt som lila kängurus!! ropade Georg förtvivlat.
Tom lade sig på sängen och blundade.
|
|
|
|
