Ich bin nich' ich [stödberättelse] |
Stödberättelse till Ich bin nicht ich
”Ja!”, skrek jag. Dom har kommit! Jag stog med två biljetter i handen till Tokio Hotels spelning i globen. Jag sprang in i köket och letade efter telefonen.
”Mamma, vart är telefonen!?”, ropade jag till min mamma som satt i kontoret och arbetade på en artikel. Min mamma jobbar på en tidning, OKEJ. Jag får liksom exemplar helt gratis.
”Jag vet inte Becca gumman.”, svarade hon helt inne i sin artikel. Jag himlade med ögonen. Jag satte mig ner på en stol i köket och tittade mig omkring i det. Det var rätt snyggt. Vi hade precis flyttat in i ett radhus. Vi har liksom renoverat huset helt. Köket har blivit modernt och ser inte ut som att en gammal tant har bott här längre. Men tanten som bott var min mormor. Hon typ dog och då ärvde min mamma hennes hus. Och vi letade efter ett större hus. Vi bodde i en liten lägenhet jag och min mamma förut. Det här rad huset var typ perfekt. Jag fick ett eget rum, jag och min mamma hade delat förut. Jag hade fått ett stort rum! Egentligen är det inte så stort, men för mig är det de. Jag gick upp på mitt rum och la biljetterna i näst översta lådan. Mitt rum Har gul/orange tappeter och precis innanför dörren stod en garderob full med kläder. Och rakt ut från väggen står min säng. På väggen andra sidan mot dörren är det ett fönster och vid fönstret står ett skrivbord. Bredvid skrivbordet står en bokhylla. Och på andra sidan skriv bordet hänger en spegel intill fönstret. Jag gick fram till mitt skrivbord och öppnade översta lådan, där var den! Jag tog upp min mobil och slog vant in numret till Alex. Jag satte telefonen mot örat och vänta. En signal, tå signaler, tre signaler...
”Alex!”, hördes en ljus stämma i andra sidan luren.
”Heej, det är jag, Becca.”, svarade jag glatt.
”Heej!”
”Vettu, biljetterna har kommit!” nästan skrek jag i örat på Alex.
”Va!? Har dom?”, skrek hon tillbaka.
”Ja!”
”Ska vi göra någonting nu?”
”Aa, kom över till mig. Vi ses Ciao.”
Jag slog igen mobilen och la ifrån mig den på skribordet. Jag gick halvvägs ner för trappen och ropade;
”Mamma, vart är min Laptop?”
”Här!, svarade hon kort och så hörde man ännu mer klickande från hennes kontor. Jag gick ner och hämtade den i min mammas kontor. Det var ganska stort. Det stod ett data bord i ena hörnet som det en dator på och massor med högar av papper och OKEJ tidningar. Mamma slutade skriva och tittade upp. Hon tog fram en väska och gav den till mig.
”Här.”, sa hon. Jag tog emot väskan och gick upp på mitt rum igen. Jag satte mig vid mitt skrivbord och plockade fram Laptoppen ur dator väskan. Jag loggade in på msn. Den var bara min kille, Adam, som var inloggad.
Jag älskar dei Becca säger:
Heei Älsklingen<3
Du och jag, och TH såklart! säger:
Heei<3
Jag älskar dei Becca säger:
Vad gör du då solstråle??
Du jag, och TH såklart! säger:
Inget speciellt. Väntar på att Alex ska komma över. Själv da?
Jag älskar dei Becca säger:
Lyssnar på HIM.
Du jag, och TH såklart! säger:
Vilken låt?
Jag älskar dei Becca säger:
Kiss of Dawn
Du jag, och TH såklart! säger:
Den är bra, men måste sluta nu, Alex kom tror jag, hej då puss<3
Jag älskar dei Becca säger:
Okej. Hej då puss<3
Jag loggade ut från msn och stängde locket på datorn och sen gick jag ner. Jag hade rätt. Alex stod och snackade med min mamma om nästa nummer av OKEJ.
”Hej Alex!” , sa jag och gack fram och kramade Alex.
”Heej!” , sa hon när jag omfamnade henne. ”Vart är biljetterna! Jag måste se dom med mina egna ögon!”
”Kom så ska jag visa dig dom!”, sa jag och log. Jag tog tag i hennes hand och drog med henne upp till mitt rum. Jag öppnade den näst översta lådan. Jag tog ömt fram biljetterna och räckte dom till Alex som ömt tog emot dom. Hon tittade på dom som om det vore äkta guld.
”Jag kan inte fatta det! , sa hon efter en stunds tystnad. ”Jag kan inte fatta att du och jag ska på TH konsär!” Hon hoppade upp och ner av lycka så hennes svart/rosa dreads åkte upp och ner. Jag skrattade lite. Det såg så roligt ut.
”Vad skrattar du åt då, Mrs Bill Kaulitz?”, svarade hon skämtsamt och skrattade. Jag började asgarva.
”Du ser ut som Bill från topp till tå!” Sa hon och började skratta ännu mer. Jag skrattade också hysteriskt, men det var sant. Jag ser faktiskt ut som Bill, nästan i alla fall. Jag sminkar mig som honom och har mina naglar som honom. Svarta med vit längst ut. Och bästa av allt. Jag har svart hår med blonda slingor. Ich bin nicht ich satte igång på min mobil. Det ringde.
”Hej, det e Becca.”, svarade jag motvilligt för helst av allt hade jag ju fortsatt att skratta.
”Heej Älsklingen!”, hördes en mörk stämma som tillhörde Adam.
”Hej.”, sa jag igen. ”Vad vill du då?”
”Snacka.”, svarade han kort.
”Men jag kan inte nu. Jag e med Alex”
”Okej. Men hej då da!”, svarade han mig argt och la på. Jag rynkade pannan och stängde igen mobilen och la ifrån mig den på sängen.
”Vad sa han nu då?”, frågade Alex som aldrig igentligen gillat Adam.
”Han blev sur över att jag inte ville snacka med honom.”, sa jag och ryckte på axlarna.
”Men du, Tokio Hotel, dom ska ju typ till Gbg och Malmö också, kan vi inte gå på dom också?”, frågade Alex mitt upp i allting. Jag vred på huvudet och bara stirrade på Alex, ganska länge.
”DU E ETT GENI; ALEX!”, skrek jag. Jag öppnade Laptoppens lock och gick in på Ticnet.se och letade efter biljetterna. I Gbg fanns det fyra kvar, utan att fråga bokade vi två. Och i Malmö fanns det bara TVÅ kvar, vi bokade dom två också.
”Undrar vad mamma kommer att säga.”, sa jag och flinade.
|
|
|
|
