ÅNGEST |
En gnutta ångest såfort jag läser om människor och dess ätstörningar, såfort jag ser på "Du är vad du äter".
All den mat som dom personerna vräker i sig. så känner jag ångest vilket svider för jag vet att det är inget dom kan hjälpa!
Ibland kommer maten förbi och jag sitter och äter tills magen exploderar och jag mår så illa att det känns som inälvorna åker ut.
Ibland åker maten ut och jag fylls av lugn när syran kommer ut igen.
I 5 jävla år har jag aldrig lyckats sluta helt.
Antingen hetsäta, kräkas, eller svält.
Allt i perioder.
Ibland kommer ångest såfort det minsta åker in genom min förskräckliga mun.
Jag står och kollar i spegeln!
Min spegelbild, allt det jag ser är fläsk
Men jag vet ju, innerstinne att jag egentligen inte är den jag ser.
Men ändå kan jag inte låta bli att gråta för ångesten, smärtan, stressen och alltdetdär kan aldrig ge sig av.
Det finns inget botemedel mot smärta, eller finns det det?
dom tycker att jag borde vara lycklig : jag har pojkvän som jag älskar, kompisar jag tycker om och familj som lever och andas.
Men jag är inte lycklig för det. för ångesten finns alltid kvar.
Jag har nog vart och gjort prover 3-4 ggr och som alltid, har det visat bra. inga vitaminer fattas, jag äter bra.
Men varför kräks jag då?
Varför svälter jag mig själv vissa dagar då?
Visar dom bra bara för att jag kanske hetsäter ibland?
Mitt hjärta blöder.
Det krampar sig ibland! Ja, det känns precis så. Som att det krampar ihop sig och andas blir en ansträgning!
jag kräks fortfarande. Vissa dagar kan jag kräkas upp till 3-5 ggr på en hel jävla dag
Ibland går det 5-6 dagar innan jag kräks igen.
Jag har aldrig, aldrig fått nån hjälp mot att inte kräkas, jag har aldrig låtit så många få veta.
Mamma har inte den blekaste aning! Frågar hon om jag kräkts på toaletten är allt jag säger : jag mådde en aning illa.
Säger jag det till min kurator säger hon : tror du att du har någon ätstörning?
Och jag svarar då : nej, för om jag hade en ätstörning skulle jag fått hjälp nu
eller är det inte så?
Dom som har anorexia får ju hjälp när det gått för långt, ellerhur?
Likaså med dom som har bullemi
Jag har inget utan det, ändå kan jag inte sluta när ångesten växer sig starkare ibland.
Vill jag dö då?
Jag kan inte säga att jag inte vill det, för ibland vill jag dö.
När inget går att kontrollera, när jag ler fast sekunden innan satt på toan och skärde vid handleden, då vill jag dö.
Men det finns ljusa stunder också : När jag kysser min älskade, när folk säger att dom älskar mig, när jag hör min pojkväns röst. Ja, då är jag glad, menhåller det för alltid? Nej, aldrig. det är dom stunderna då man inte orkar nånting, när man gråter tills inga tårar finns kvar, när det känns som allting har ett slut och då det känns som man kan supa sig full, skära sig eller vadsomhelst för att slippa känna. Då behöver man någon.
har jag då nån? Ja, jag har ju min pojkvän och mina vänner.
Men släpper jag in någon tillräckligt i mitt kaos? Nej, det gör jag inte, det har jag aldrig gjort.
Ibland vill jag inte att dom ska få veta hur stort mitt behov är av att kräkas, skära mig eller vara självdestruktiv.
Utan det är jag ingen!
Eller, jag är någon, men jag vet inte vem.
Om jag slutar kräkas, då går ju aldrig ångesten bort. Då finns den kvar dom gånger jag måste kräkas.
Ibland växer magen och det är en stor varklump i den.
Ibland måste jag kräkas för att få bort dendär varklumpen. jag vill inte ha den kvar. aldrig...
Jag vill inte sluta såhär i resten av mitt liv.
Jag vill inte må såhär längre, för jag orkar inte med min egen ångest.
Men vad gör man när alla prover visar bra och när allt man vill ibland är att kräkas ut alla inälvor?
Vad gör man då?
|
|
|
|
